Soppigt

Med en burk soppa
Stefan Hammarén
h:ström Text & Kultur

När jag var liten, det här var 1994, satt jag på universitetsbiblioteket UB1 i Lund (i folkmun kallat You-Bee-One Kenobi) och sträckläste William S Burroughs cut-up-roman Nova express. Jag var helt uppslukad! Detta var bättre än den röriga Nakna lunchen som det tjatas så mycket om, betydligt mer revolutionerande.

Om det är hans bästa bok vet jag inte, det beror väl på vilken måttstock man använder. Men man kan ju använda den måttstock som Burroughs själv föreskrev: den finns beskriven i hans essäsamling The Adding Machine från 1985. I essän Creative Reading plockar han fram tre objektiva stolpar för litteraturkritik, som formulerats av Matthew Arnold ursprungligen, man ska vid beaktande av ett verks kvalitet enligt Burroughs fråga sig:

1. Vad försöker författaren åstadkomma?
2. Hur pass bra lyckas han med det?
3. Är det värt att göra det, det vill säga uppnår boken det vi kallar hög seriositet?

William Burroughs, till höger i bild. Illustration: Henrik Lange

Eftersom Hammarén alluderar till Burroughs lite här och var i sitt verk, ja han plockar till och med in den vedervärdige dr Benway från Lunchen i handlingen, så är det inte mer än rätt att vi tar och bedömer hans roman enligt Burroughs kriterier, då det är en man som han uppenbarligen högaktar.

Först en anekdot: när jag satt och läste i Hammaréns bok på tåget mellan Lund och Malmö, hörde jag följande konversation från sätet bakom mig:

- Jag läser svenska B nu. Vi får läsa en massa om Illiaden och Odysséen och sånt.

- Var det Akilles eller vad han hette?

- Vet inte riktigt.

- Läser ni om Dante och sånt också?

- Ja.

- Jag läste svenska C innan. Det var skitkul, vi fick lära oss hålla föredrag och sånt. Tal vid middagar och sånt.

Varför citerar jag nu detta? Jo, för om dessa två personer inte ingår i den publik man förväntar sig ska läsa ens bok, då är man elitist, det vill säga man anser sig skriva för en begränsad, mer upphöjd publik än gemene man. En typisk elitiskt är filmaren Tarkovskij: när en censor anmärkte att hans film Solaris var obegriplig för vanliga människor replikerade han att han bara var intresserad av tre personers åsikt om filmen: Ingemar Bergman, Federico Fellini och Akira Kurosawa. (Eller var det Francis Ford Coppola? Tre filmaröverdängare var det i alla fall.)

1. Vad försöker författaren åstadkomma?

Ja, det står ju inte på boken. I detta fall hade det varit bra om det hade gjort det, om det fanns ett manifest. Men strunt i det, jag gissar, så kanske jag gissar fel, så då är det ju också mitt fel om jag missuppfattar allt helt och hållet och ingen behöver därmed känna sig träffad.

Författaren försöker skriva en svensk bok på cut-up-prosa, blandat med en stil som påminner om James Joyces medvetandeströmsstil, som finns i sista kapitlet av den där boken Odysseus som många pratar om men få har läst. (Själv har jag bara orkat läsa halva, plus sista kapitlet som ju anses vara viktig litteraturhistoria.) Boken (Med en burk soppa alltså) handlar om de här sakerna:

1. Skrivande, speciellt skrivandet av
2. Poesi
3. Matlagning (speciellt tillredning av soppa, kanske är redandet av soppan i sig en metafor för cut-up tekniken)
4. Den manliga sexualiteten (den huvudsakliga metaforen är en bärstjälk om jag fattat det rätt)
5. En detektiv- eller agenthistoria av något slag (möjligen är det poetens skrivandekallelse som är ett agentuppdrag, som så ofta hos Burroughs)
6. Kiss och bajs och annat kul samt
7. Den antika mytbildningen

Huvudpersonerna är Heidi, Poppy och Chloe tror jag. Eventuellt är Fanny med på ett hörn. Tror? Ja, boken är inte precis entydig. Ett smakprov:

det pjunket för en enda sin pjuck på hälen som bak styv du till ett sinnet gör det icke dig så mer trätgirig nära nog förbanna så, av dyra italienska skodon till de lätta bestyr, röda dojor till kontroverser de, som det klämmer ävensom du är klemmig, säkert här då av ett gammalt beprövat knep som det enligt vad poeten fått erfara, förnöjsamt väl som av en plåga det av glosa de omgåfvo till av sin betydelse den kära fåntratten stå väl (...)

Så där ser det ut, ungefär i 137 sidor. Något som är kul med sådana här böcker är att man kan börja vart som helst och sluta vart som helst, så jag läste först första kapitlet, insåg att det var en cut-up-bok, så jag läste sista kapitlet, alla korta kapitel och sedan lite här och var i alla andra kapitel som det föll sig. Ska man bryta lineariteten så ska man, tyvärr hann jag inte försöka läsa meningarna baklänges, vilket säkert hade tillfört en ny dimension, jag menar det är experimentell prosa så man måste ju få vara en experimentell läsare. Låt oss nu fortsätta i den experimentella recensionsformen.

2. Hur pass bra lyckas författaren med det?

Detta citat ur evigheten hörde jag på radio för länge sedan: "Varför skall man lyssna på Led Zeppelin-kopior när man lika gärna kan lyssna på Led Zeppelin?". Jag är lessen att göra någon besviken genom att säga att jag tycker att Nova express fortfarande är den bästa cut-up-bok jag känner till på svenska. Den har en lagom kärv form och ett ganska otvetydigt innehåll som är tillgängligt för en normalbegåvad läsare om denne anstränger sig en smula. Varför är Med en burk soppa inte en sådan bok i mina ögon? Jag måste precisera:

Form: formen i Hammaréns bok är fulländad. Han har som ni kan se inte bara byggt en Joycisk medvetandeström och klippt sönder den, han har dessutom lyckats passa in böjningsformer och artiklar bredvid varandra på ett sätt som bara gör ont att titta på. Detta är uppenbarligen formens syfte, det ska störa läsaren. Överst på en sida har jag klottrat Verfremdungseffekt, ett begrepp som är myntat av Berthold Brecht tror jag, och som handlar om att man ska bryta läsarens inlevelse i det som sker. Här främmandegörs vi inför vårt eget språk, och det är det som är det fina i kråksången såklart. Hur gör man cut-up? Ja, klipp sönder något du skrivit, klipp ut enstaka ord och meningar, kasta upp allt i luften och pussla ihop det till nya meningar. Vilket formideal man använder när man pusslar ihop det hela är upp till författaren, men syftet i kommunikationen med publiken måste naturligtvis uppnås. (Funktionen sammanfatta i den där jävla ordbehandlaren Word som alla tycks använda åstadkommer förresten en ganska bra cut-up av en längre text, inte sällan helt obegriplig.) Syftet med formen i Med en burk soppa måste vara att bryta så många språkliga och grammatiska konventioner som möjligt och ändå lyckas med att kalla resultatet för prosa. Syfte fylls upp här och Hammarén har en poäng hemma! Bollen är i mål och vi går vidare till nästa halvlek...

Exempel på Cut-up (Ord faller - bild faller).

Innehåll: jag har ingen aning om vad boken handlar om, förutom att de teman jag räknade upp under (1) ovan ständigt återkommer. Nu har jag ju ändå läst boken... Vad handlar den om? Är det meningen att boken inte ska handla om någonting alls? Ja, alltså författaren vill naturligtvis att man som läsare ska hitta sin egen mening i det ordgytter som presenteras, författaren lämnar bara en ordröra, och sedan ska läsaren själv reda ut associationerna och pussla ihop ett sammanhang. Gott så naturligtvis, så funkar all prosa av det här slaget. Men varför misslyckas jag som läsare med att hitta en egen mening? Och är det jag eller författaren som misslyckas, nu när han haft oförskämdheten att göra mig till medskapande (mer än vanligt, ska tilläggas, i någon mån är ju läsaren alltid medskapande, det är inte för inte man säger att the beauty is in the eye of the beholder och så vidare).

Alltså, om läsaren skulle skapa innehållet helt från intet så behövde ju inte författaren finnas alls. Det hade räckt med att ta några ord på måfå ur några hundra böcker, och sedan pula in dem på måfå mellan två pärmar. Författaren har alltså uppenbarligen valt just dessa ord i något visst syfte. Orden som valts har en viss aura om man säger så, de ska avge ett visst känslointryck och leda associationerna i en viss riktning när läsaren bygger sin egen innebörd, och här har vi kruxet: den rackarns författaren har nämligen använt för många ord som för mig inte har någon innebörd alls, och boken är inte stämplad med några förkunskapskrav! Ändå kan jag ganska tydligt se vad dessa förkunskapskrav är: du måste vara bevandrad i litteraturvetenskap, speciellt antik litteratur, och du måste ha läst en jävla massa böcker, för det är tänkt att associeras friskt här. Jag ska exemplifiera:

Här är några personer som jag kan associera något till, och som förekommer i Med en burk soppa: Damokles, Bellman, Martin Luther, Claude Simon, jungfru Maria, Sinbad sjöfararen, Mefistofeles, trollkvinnan Kirke, Polyfemos, Mozart, Figaro (han med bröllopet), Afrodite, Zevs, Apollon, Heinz (han med ketchupen), Faust, Moriarty (deckaren), Goethe, Roosevelt, dr Benway, Muhammed Ali, Aristoteles, John Bull, Strindberg, Karybdis, Robin Crusoe, Cecil B. De Mille, Winston Churchill, Kleopatra, Sigmund Freud, Alfred Kinsey, icke-Nicke, Alfred Hitchcock, etc etc.

Här är namnen på på några personer som har noll och ingen innebörd för mig, men som ändå förekommer i boken: Sabazios, Patos, Hans Martin, Partenogenes, Paul Keres, Anna Ris, Lestat, Terpandros, Concordia, Cupido, tant Mele, Pierre Corneille, Hektor, Herr Eolus, Mardi Gras, otukterskan Dione, Georg Kolbes, Jasnaja Poljana, Ed, Novalis, Spelefanos, Adamastor, Medon, Pappaea Sabina, Dorothea, Herrman, Oannes, Apis, Nomos, dr Charcot, Thomas Frost, Karl Detroit, Achmed Mukhtar, dr Wilhelm Theodor Schafer, Orestes, Themis, Hera, Mnemosyne, Leda, Evrope, Antiope, Semele, Maia, Dione, Danaë, Nyx, Paulo Coelho, Fernando Pessoas, Alberto Caeiro, Cynthia, dr Schmoller, Pero Wutschitschewitsch, Hans Friedrich Schlapp, Engelbert Schoenberg, Agapeus, Ambroise Paré, Aganippe, Nausikaa, Juan Jiménez, Hemo-Aidia, Blaud, Henry Rothe, James D. Finlayson, Charles Gibson, Macaulay, Clement Attlee, Aigyptos, professor Wetwrack och så vidare och så vidare...

Missförstå mig inte nu, jag kunde givetvis slå upp namnen i Nationalencyklopedin, möjligen är jag en obildad kretin (= idiot, mental krympling), men sådana stora luckor har faktiskt min litteraturvetenskapliga bildning, att en text som innehåller så många främmande namn blir innehållslös. Och jag tyckte jag var normalt allmänbildad och läste en del böcker ändå. Dessa namn är förresten inte det enda, det förekommer rikligt med facktermer i stil med neofyt, nerfaunisk och sånt. Är det verkligen meningen att jag ska behöva avbryta det här snygga ordflödet på vart och vartannat ord för att slå upp det i ett lexikon? Varför är inte boken utrustad med förkunskapskrav, typ läses bäst med 120p litteraturvetenskap under bältet eller någon liknande formulering?

Vad jag däremot har stor glädje av är alla ljudbildande ord, det som man på fikonspråk kallar onomatopo...-nånting, samt olika skojjiga infall som atT skrivA versalernA sisT i menigaR ocH sÅ. Det är helt okej! Jag diggar det! Men jag fattar fortfarande inte det där sista. Jag fattar inte vad det handlar om, eller rättare sagt, jag kan inte skapa mig ett innehåll att fylla denna tomma kruka (amfora?) med.

Det finns en gammal grekisk fabel om rävar och rönnbär. (Hammarén vet säkert vem som skrev den, han kan säkert recitera den på grekiska förresten. Nä nu är jag elak, det ska jag lägga av med, det blir inget bättre av...) Kanske är den här boken helt enkelt inte för mig men då borde jag ha blivit varnad va? Jag sluter mig till att det är en bok av avantgardet för avantgardet, och jag tillhör det inte.

Så var syftet att skriva en bok för de andra på samma våglängd så har syftet uppfyllts, om syftet var att vem som helst med lite läslust och normal bildningsnivå skulle kunna läsa den, så är det hela förfelat. Så döm själva om författaren har lyckats med det han föresatte sig: det enda verkliga och slutliga utslaget måste naturligtvis komma från författaren själv.

3. Är det värt att göra det?

Ja, här får jag ändå ge med mig. Jag har inte sett något liknande innan, som skrivits helt och hållet på svenska för svenskspråkiga. Jag har bara sett det i översättning. Det är rätt styvt att få till en sån här text.

Vad Burroughs menade med det här kriteriet (om det var värt att göra det) var huruvida boken berörde något i det mänskliga tillståndet det vill säga något om exempelvis livet, döden, födelsen, ont och gott, rätt och fel, sexualiteten etc. Ja, sexualiteten finns där, men det andra vete tusan. Men jo, det handlar här och var om konsten, och konsten för konstens egens skull (på fikonspråk L'art pour l'art eller nåt ditåt) och poeten som är ute på ett okänt uppdrag. Och just den grejen är ju faktiskt någorlunda allmänmänsklig.

Men jag är rädd att alla inte fattar. Jag fattar inte. Men är du rustad med lite antik litteraturkunskap och sånt så ska det nog gå vägen!

(Snälla Stefan, slå mig inte nu, jag säger bara vad jag tycker!)