Roligare än att suga
hästballe

Trots att förlaget är nytt, så är förläggaren Paul Soares och hans första författare, Niklas Darke och Niklas Qvarnström inte några oerfarna skribenter. Då man finner deras namn i kretsarna kring Ink, Pequod, Glänta, 90-tal, Res Publika och Vertigo, så säger det en hel del.

Det är i det marginella de hör hemma och det är också där det spännande i litteraturen sker. De stora förlagen spelar med säkra kort och ekonomiska beräkningar. De utgår inte från ett passionerat förhållande till det de gör. Trots att jag bara läst No Funs två första böcker, kan jag ana mig till den attityd, som ligger bakom projektet. En attityd som väcker förhoppningar. Niklas Darkes adventskalender utan luckor Kanintricket är en liten, men mycket personlig bok. Trots att den är utgiven på ett förlag, som kallar sig "No Fun" är det i alla fall om humor boken handlar. Jag tror inte att jag går helt vilse, då jag antar att Darke är inspirerad av patafysiken, Quenau och Oulipo-rörelsen. Det är fråga om att röra sig i gränsmarkerna mellan lek och allvar och trivas med paradoxer och absurditeter.

Kanintricket gör narr av humorn, skrattar åt skrattet, driver med det roliga. Utgångspunkten ligger i insikten att det roliga är det groteska. Vi skrattar inte av glädje, utan av en känsla av absurditet. Så, Darke kollar hur rolig en död kanin kan vara. Kanintricket är tjugofyra variationer på temat död kanin. Man kunde ju tänka sig att det skulle bli nåt i stil med de där böckerna om vad man kan göra med en död katt (som ju är ganska roliga), men Darke är mycket mera sofistikerad och använder sig av en mängd intellektuella koder. Kanintricket har flera skikt och ironin många plan. Det är egentligen en mycket allvarlig bok, så varför garvar jag?

Niklas Qvarnströms bok Memento Malmö liknar egentligen ingenting annat. Det är en bok om Malmö, men inte någon bok att sätta i handen på turister (eller varför inte). Jag skulle kunna dra paralleller till Valter Benjamins stadsböcker och till Baudrillards bok om Amerika, men det skulle förutsätta att de inte bara står på min bokhylla, utan också att jag hade orkat läsa dem. Qvarnströms bok är lättläst, rolig och ändå fylld av kunskap. Vad är det då boken handlar om? Om ingenting, eller om Malmö, eller om livet. Texten rör sig lättjefullt och coolt framåt. Ledigt och fritt låter Qvarnström associationerna föra texten framåt. Det finns något Hylingeraktigt i boken. På ytan lätt - men undertexten fylld av lärdom. Qvarnström snobbar inte med sina kunskaper, han låter dem bara finnas där, använder sig av dem, leker med dem. Han kastar sig mellan högt och lågt, skämt och allvar, Borges, Söderberg, Strindberg, Kaurismäki, Sture Dahlström, det kursiva regnet, radikalfeministiska kryptoadepter, gäss och korkade civilspanare.

Trots att jag aldrig besökt Malmö (jag är finländare) och endast kommit i kontakt med stan via böcker av exempelvis Fredrik Ekelund och Torbjörn Flygt, börjar jag nu tack vare Memento Malmö bli intresserad av att besöka stan. Qvarnström skriver mycket om Kaurismäki och det verkar som om det skulle finnas någonting finländskt över Malmö. Någonting utanför, som egentligen inte passar in någonstans: ett mellanrum, en parentes, en passage. Qvarnströms Malmö är liksom Finland snarare ett mentalt tillstånd än en geografisk plats. Därför kallar han också boken för en "parageografisk omytologi". Det är en fascinerande bok som har fått mig att se på hålan jag bor i med nya ögon: vänligt, ironiskt och elakt. Det är kanske så man kort kan definiera Memento Malmö. Helt kort definierar Qvarnström hur det är i Malmö: "Ställ dig och titta på närmaste elskåp. Se bara till att titta tillräckligt länge."

Om ni, liksom förlaget Vertigo, anser att Bonniers, KF Media och Natur & Kultur suger hästballe tillsammans med läsrörelsen, tycker jag ni skall ge No Fun en chans. Framtiden finns i det marginella.