En berättelse om Ny
demokratis Sverige

Om allt detta och mycket mer handlar journalisten Gellert Tamas reportage- och rapportbok Lasermannen - närmast ett bokslut över en märklig tid i svensk närhistoria - med den tydliga undertiteln En berättelse om Sverige. Våld är naturligtvis ett bärande tema men boken handlar inte bara om Lasermannens våld.

Boken är tillägnad Jimmy Ranjibar och andra hatets offer men här skildras också politiskt våld, verbalt och psykiskt våld, våld utövat av tjänstemän och föräldrar. Den handlar om våld på Wachmeisters skola Lundsberg och om det våld som John Ausonius själv blivit utsatt för, av sin mor, sina skolkamrater och av värnpliktiga kollegor.

Av försvarsmakten ansågs Ausonius vara ett officersämne trots att han av vården dömts ut som svårt psykiskt sjuk. I fängelse blev han misshandlad av medfångar samtidigt som personalen tittade bort. Det är bokens andra stora tema, valet mellan att se allt det plågsamma och dra konsekvenserna av det eller att titta bort och låtsas som ingenting.

Tamas använder med stor skicklighet en dokumentär metod, väver samman unika intervjuer med John Ausonius - ett av många alias med en romersk poet som förebild - med skildringar av hans våldsdåd, olika personers livsöden, offrens och förövarnas, polisarbetet och mer allmänt en mentalitet och en epok, med historiska tillbakablickar och tillfälliga utvikningar. Resultatet blir mycket drabbande och framkallar hos läsaren en ström av minnen. Minnesfunktionen problematiseras. Samband mellan så skilda saker som exempelvis ekonomisk politik, lagstiftning mot terrorister och skolväsende uppstår. Fragmentiseringen och blandningen av tidsperspektiv berikar snarare än stör.

Tamas har sorterat ur ett rikt källmaterial, förutom intervjuer, mängder med material ur medierna och offentliga handlingar. Ibland irriterar dramatiska berättargrepp, just i skildringen av polisarbetet blir det ofta klichéartat. En polis tittar exempelvis sammanbitet ut i novembermörkret och det verkar inte vara en frukt av en direkt iakttagelse utan något som Tamas själv hittat på. Men det är en mindre invändning som inte drabbar helhetsintrycket, att Lasermannen är en så kallad viktigt bok, till och med mycket viktig.

Boken litar mycket på sina läsare, att vi ska dra slutsatser och se samband som inte skrivs en på näsan. Vad det betyder att Tamas låter ett avsnitt handla om Ny demokratis idégods och att John Ausonius i ett senare intervjuavsnitt citerar Nydemokrater när han berättar om sina motiv, kan ju de flesta lista ut.

Kritiken drabbar inte bara Ian och Bert, det finns rader av personer, offentliga och privata, som har all anledning att läsa Lasermannen med skammens rodnad blossande från kinderna.