Den vidöppna prosan

Nu finns det en hel rad trender som pekar på att den svenska litteraturen, äntligen, håller på att förändras. Alejandro Leiva Wengers novellsamling Till vår ära var i sig ett mindre skred. Förra årets tveklöst mest spännande debut. I stället för fem polerade noveller på temat vanliga människor i vanliga miljöer som gör vanliga saker och är missnöjda utan att knappt veta om det själva så består Till vår ära av en explosion av experimentlusta och en uppvisning i olika stilar. Novellerna är i det närmaste barocka, leker med hiphop-samplingar och låter olika språkstilar, inte minst från förorten, mötas och krocka med varandra.

Och förebilderna är definitivt inte svenska, i intervjuer har Leiva Wenger nämnt sydamerikaner som litterära förebilder men de största likheterna med andra författare pekar i en helt annan riktning. Nämligen till USA.

I USA har en hel generation författare redan för många år sedan kastat av sig de bojor som Carver-novellen utgör för alla som vill finna en personlig stil och vill utvidga sina motivkretsar. Rick Moody skriver sjövilda och ofta skarpt samhällskritiska noveller, exempelvis i samlingen Demonology, som likt Leiva Wengers spretar åt en rad olika håll såväl stilistiskt som motivmässigt. Egna traumatiska upplevelser, Moodys syster omkom i en bilolycka, behandlas med samma självklarhet och självsäkerhet som våld i samhället eller usla arbetsförhållanden inom den blomstrande servicesektorn.

David Foster Wallace har i sina noveller, så tidigt som i slutet av 1980-talet, fullständigt malt sönder Carver-prosan och han arbetar med samplingar, citat och avancerade korsbefruktningar mellan fakta och fiktion. I novellen Little expressionless animals, som ytligt sett handlar om tv-programmet Jeopardy kan han kosta på sig att vara både rolig, skarpt kritisk mot tevemediet och ömsint skildra lesbisk kärlek.

Om Leiva Wenger är den svensk som tydligast har tagit ett stort steg bort från den hegemoniska Carver-novellen, så har han sin frände i normannen John Erik Riley. Hans första bok som översatts till svenska, novellsamlingen Vandringshistorier som kom ut nu i våras, pekar i samma riktning. Ingen novell är den andra lik. Han kan i en novell bedriva gestaltande mediakritik på temat sönderfallskrigen i Jugoslavien och i en annan sampla hiphop och leka med den genrens våldsromantik och distinkta känsla för rytm. Även om han i intervjuer förnekar att han själv läst David Foster Wallace innan han skrev Vandringshistorier, så verkar likheterna vara för stora för att vara en ren slump.

Andra författare i samma generation är Dave Eggers och Jonathan Franzen. De känner varandra och arbetar i samma anda - högt uppskruvad ironi, litterär medvetenhet och expansiv och gränslös prosa. Franxen var förra årets stora samtalsämne i litteraturvärlden sedan han tackade nej till medverkan i Oprah Winfreys tv-show. Han tyckte inte att showen var fin nog för hans familjesaga och satiriska samhällsskildring The Corrections.

En så liten detalj som att det amerikanska vårdsystemet Medicare nämns redan på sidan fem i Jonathan Franzens sjövilda roman har sin betydelse i detta sammanhang. Den breda samhällsskildringen har alltid varit rumsren i USA men har under många år i Sverige varit ett tämligen perifert fenomen. Oftast skrivna av personer i Majgull Axelssons generation än av personer i Cecilia Davidssons, Mats Kempes eller Hans Gunnarssons generation. Hur osannolikt det än kan låta så har Axelssons breda, generösa och vidsynta romaner många likheter med Franzens. De vågar ta ett begrepp som klass på allvar men handlar inte som i Carver-novellerna om personer som har fastnat i en klassposition utan om personer som är på glid mellan olika klasser, såväl uppåt som nedåt.

Den nya prosan och novellen vägrar inrätta sig under den enda vägens litteraturpolitik, dess ideologiskt betingade tvång att skriva på ett enda litteraturpolitiskt korrekt sätt. Sedan länge omhuldat av författare, förläggare och, inte minst, kritiker.

Dave Eggers Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet uppvisar stora likheter med Frans Daniel Nessles debutroman Maud. Var hon likgiltig eller var hon... ja... nej... jag vet inte just genom att bägge lägger ironier i lager på lager på lager som ett slags skydd mot allvar och pretentioner. Men medan Eggers skildrar sin familjs stora tragedi, båda hans föräldrar gick på kort tid bort i cancer, med ironin som både ett skydd och ett medel att fördjupa sin känslighet, så är Nessle mer medvetet destruktiv och hans Maud... är framför allt en utpräglad antiroman. Likheterna är trots det slående, både i hur de ser på romanen som form och vad som är tillåtet och inte tillåtet att göra i en roman, ja till och med ifrågasätter själva genrens begränsningar. Det gemensamma för ironin i de här romanerna är att det är en ironi som har överskridit Killingängets ofta iskalla och cyniska ironi. En postmodernism med ett mänskligt ansikte kanske man skulle kunna kalla det.

En annan viktig sak i detta sammanhang är att det inte är centrum som är bestämmande för de här trenderna, Eggers är från en förort till Chicago, Foster Wallace och Franzen från Mellanvästern. Leiva Wenger kommer vare sig från Vasastan eller Östermalm men en så kallad invandrartät stockholmsförort, Riley från Norge och Nessle från Sala.

En tidskrift som befinner sig i litteratursveriges absoluta mittpunkt är nya Bonniers Litterära Magasin (BLM). I debutnumret publicerade man dyrköpt text av Zadie Smith och om J R R Tolkien samt ett reportage om shopping i Ullared som bara hjälpligt kunde dölja sitt förakt för landsbygd och fattiga. I det följande numret ägnar man en stor del av ledaren till att försvara den pinsamma Ullaredtexten, samt skämtar till det på Killingvis: BLM "Magasin för litteratur, film och medelklass". Och det är sant men det är en tidskrift som är defensivt medelklassig och överdrivet ängsligt försöker vara både hipp och konsumistisk men typsikt nog vare sig kan eller vill fånga upp en ny och visserligen vildvuxen men tydlig trend av ny samhällstillvänd, engagerad och engagerande prosa.

Kristoffer Leandoer och Aase Berg gör en bra ny BLM men de verkar bara anlita personer ur en liten Stockholmskrets. En krets av begåvade medelklassungdomar som snarare hänger på Sture i Stockholm än på utedisco i Sala. Alla känner alla, mer eller mindre, och alla har, mer eller mindre, samma smak. Det tror jag kommer att utgöra ett problem på lite längre sikt för BLM, samt bereda väg för alternativa, rentav perifera medier som kan fånga upp, analysera och förmedla litterära trender och strömningar, som annars skulle förbli osynliggjorda. Man behöver inte ens vara särskilt väl orienterad i litteratur för att upptäcka dem. Det räcker med att läsa exempelvis Debut 2002 för att tydligt se att novellen försöker finna nya vägar och tilltal - som pekar långt, långt bort från både Carver-land och kamratandan i baren på Sturehof, Stureplan, Stockholm.