Någonting är på gång

Föreningen Thélème har begravt TLM i pocketformat och satsat på Marginal en ny tidskrift för litteratur och politik.

Temat i premiärnumret är Någonting har hänt! Visst kan ett sådant påstående vara lätt att fylla. I Marginal är det genomtänkt utan att vara påträngande.

Litteratur blandat med politik är ingen dum idé. Litteraturen kommer i första rummet. Första numret kan mer beskrivas litteratur, samhällsanalys av litteratur och kulturpolitik. Inledningen talar om att Marginal inte har något program men "en stor nyfikenhet på ett litterärt landskap i förvandling".

Det omedelbara intrycket är att den främst lockar litteraturstuderande men även läshungriga och samhällsintresserade kommer att spana in Marginal. Men läsaren är i alla fall något initierad på området.

Man bör känna till Raymond Carver, för det räcker inte riktigt att ha sett filmen Robert Altmans Short cuts. Dirty realism är en stil som en rad svenska 1990-talsförfattare inspirerats av och Marginal har mött Hans Gunnarsson.

Den engagerade realismen är tillbaka. Tony Samuelsson undersöker klasskänsla och realism i några nittiotalsromaner. Infallsvinkeln är intressant. Några av romanerna är välkända, andra är mindre omskrivna. Samuelsson sitter dock lite väl mycket fast i en bestämd föreställning om hur klasskänsla ska se ut. Flera av berättelser i de nittiotalsromaner som tas upp är förlagda till 1970-talet. Klasskänslorna (präglade av stolthet, förakt eller likgiltighet) och realismen ser olika ut i dem. Det finns en tendens hos Samuelsson att dela upp dem i skildringar av kvinnor och av män.

Och det foto av en gående man i kostym i olika utsnitt som följer genom den långa artikeln är för mig helt obegriplig i sammanhanget.

1970-talet är en tid som både har föraktats och romantiserats. Det har romantiserats inom den nostalgiska grenen av (medelklass)vänstern men också i mode och design. Det är belastat med en massa föreställningar och därför svår att inta på ett nytt och lite ärligare sätt. I de nittiotalsromaner som tas upp är bilden av 1970-talet mer realistisk och personlig.

Men det är inte bara 1970-tal utan även 1990-tal i nittiotalsromanerna. Och i dem kommer nya sätt att se på klass eller kanske social tillhörighet. Lena Anderssons Var det bra så? är en av dem. Samuelssons synsätt att närläsa romanerna borde ha förutsättningar att hålla sig kvar i den frambrytning av social realism i litteraturen som pågår.

Helena Gillinger gör en sammanvävning av sin uppväxt i förorten Vårberg och de ungdomsböcker som gav henne inspiration till känslan för frihet och uppror. Ungdomsböckerna som tas upp är de typiska nya fräcka som bröt trenden på 1970-talet (till exempel Vart ska du gå? Ut!) lästes av både tjejer och killar.

Helena i Vårberg gör ingen klassresa, vilket ofta förstärker klasskänslan för endera riktning. Hon gör en resa till storstaden och till en politisk miljö. I hennes uppväxtmiljö har klassen suddats ut. Bristen på (positiv) klasskänsla beskrivs som en tomhet.

"Utgår man bara från sin egen jag-värld händer det underliga att man förlorar sig själv ur sikte [...] När du sitter inne i dig själv förstår du ingenting. Du måste kunna se dig själv utifrån". står det i utdraget ur Peter Weiss Situation. Det är en känsla som varje tonåring kan känna igen sig i oavsett klass.

Helena Axelsson-Fisk har vågat sig på att ta upp hedersmord genom tre arabiska författarinnor, Astrid Lindgren och Fadime. Författarna är Ahdaf Souief, Latifa al-Zayyat och Leila Abuzeid. I analysen läggs snitt ur de tre arabiska författarinnornas böcker som raster på Fadimes öde. De arabiska kvinnors berättelser skulle stå sig bra själva. Greppet ska förstås ge aktualitet.

Betoningen ligger på att kvinnor i traditionella familjer är familjens ansikte utåt och påläggs ett orimligt ansvar. Just att kvinnor skriver sin egen berättelse är vägen till självtillit och förändring. Det visar bara detta lilla urval av arabiska romaner. Axelsson-Fisk avslutar med att lägga ett stort ansvar på oss (post)moderna människor.

Arundhati Roys tacktal då hon mottog Den universella kulturakademins pris i Paris förra året har väl återgetts i svensk press förut men det tål att upprepas och passar väl in i numrets tema. Den kommentar om akademins medlemmar som finns i en not är ett litet tecken på avvikelse från det politiskt korrekta. Sådan i lagom mängd piggar upp. Och vi tackar för tipset om den indiska tidskriften Frontline.

Sist ligger recensioner. Denna gång av 21 skönlitterära och samhällskritiska böcker (tre är skrivna av kvinnor). Dessa är gjorda i samarbete med LO-tidningen och Dalademokraten.

Marginal vill ta snedsteg från de tillrättalagda litteratur- och samhällstidskrifterna vi redan har. Det måste då bli djärvare snedsteg. Varför tio sidor med tre frågor om litteraturkritik till sexton litteraturkritiker från vänsterns kulturelit?

Rejält störande är hur männen tar över helheten. Det handlar inte om att räkna antalet män och kvinnor i redaktionen och skribenter, utan om den manliga blick som styr urvalet i innehållet, tolkningen och samtalet.

Denna dominans verkar ha försökts kompenserats med att be en kvinnlig skribent att skriva om kvinnor och en annan skribent att skriva om något personligt. Det är ett irriterande inslag som är nödvändigt att rättas till bums.

Det finns flera inslag i de citerade romanerna om att kasta sig ut i det okända, i galenskapen och gå på tvären. Om redaktionen följer den uppmaningen lite mer, gör oväntade kopplingar och fimpar enögdheter får vi ett bra tillskott i tidskriftsutbudet.