Polisen är ett
åtalsfrälse

Däremot ser vi en allt skarpare kontur av ett annat sorts frälse ­ ett åtalsfrälse. Det är knappast något nytt. Andelen anmälningar mot poliser för olika sorters övergrepp eller tjänstefel som leder till åtal, klarar inte någon enprocentsspärr och vad gäller fällande dom ligger det långt under enpromillegränsen. Privilegiet har ännu inte skrivits in i konstitutionen men den rättspraxis som snabbt byggs på efter göteborgshändelserna riskerar ge en likvärdig grund.

Det tycks finnas en allmän föreställning ­ i rättssalar, på redaktioner och i våra stugor ­ att polisens våldsmonopol innebär att poliser inte kan göra sig skyldiga våldsövergrepp.

Vi har nu många exempel på demonstranter som kastat sten -­ vilka inte ens nått fram och än mindre träffat ­ och dömts till långa straff men trots mängder av film och fotobevis har stenkastande poliser, i klump och i ett enda beslut, friats från brottsmisstanke eftersom det inte kan bevisas att deras stenar kastades med avsikt att skada. Polisers stenar är utan onda avsikter.

Björn Ericsson är en slug överåklagare

Överåklagaren Björn Ericsson må ha en slö och ointresserad uppsyn men han skulle inte fått ansvaret för flertalet utredningar mot poliser i samband med göteborgshändelserna om han inte var superslug. Anledningen till att han återupptog utredningen mot skarpskjutande poliser, efter den grundliga exponeringen av belgaren Demoustiers film i tv, var inte att han ville ha tid att mer ingående studera filmen. Det ville han uppenbarligen inte eftersom han inte ansträngde sig det minsta för att få tag i originalfilmen. Anledningen var att han ville fundera ut ett argument som skulle göra varje upptänklig film ovidkommande. Han fann argumentet:

"Frågan om det varit försvarligt av dem att använda vapnen på det sätt som skett måste bedömas utifrån en helhetsbild av den situation de befunnit sig i och med utgångspunkt i hur situationen tedde sig för dem."

Alltså, det spelar ingen roll om så Ingmar Bergman filmat händelsen med tretton simultankameror som visar att Hannes var ende angriparen vid tillfället och tolvtusen poliser redan anlänt som förstärkning. Så länge de skjutande poliserna UPPLEVDE sig som hotade och försvarslösa förblir det rätt av dem att skjuta ned terroristynglet.

Korrekt manipulation?

Senast har Riksåklagaren genom överåklagare Christer van der Kwast beslutat att åklagarens manipulation av filmen om polisskotten, som visades för rätten i målet mot Hannes Westberg, visserligen var en manipulation men ändå gav en korrekt bild av skeendet och därför inte är åtalbar. Den väsentliga manipulationen är förekomsten av en aggressiv talkör, "Ein, swei, drei, nazipolizei", på ljudspåret till bilder vars kamera inte uppfångat detta ljud. Ljudet kommer från en annan kamera i närheten och talkören befann sig enligt överåklagaren "eventuellt cirka 40-50 meter från den plats där Hannes Westberg träffades av skottet". Överåklagaren drar följande slutsats:

"Det omtvistade ljudet har upptagits av en kamera som befann sig i omedelbar närhet till det centrala händelseförloppet i anslutning till skjutningen. Det finns således inte stöd för att påstå att det ljudet är oriktigt. Inte heller i övrigt ger utredningen underlag för att påstå att ljudet i sekvensen inte återspeglar det som förekommit i samband med bilderna."

Dagens Nyheter sväljer statsmaktens bete

Dagens Nyheters kravallkommentator på ledarsidan, Hanne Kjöller, delar överåklagarens uppfattning (DN 25/5):

" den omtalade talkören, som skanderade mot polisen på tyska, ligger rätt i tid såväl som i plats '' 40-50 meter bakom Hannes Westberg '' Klippningen är således hederlig."

Det är alltid sorgligt när tredje statsmakten utan vidare sväljer statsmaktens bete. För vad handlar det om när polisen skjuter ned Hannes Westberg? Rättsligt sätt handlar det om huruvida det var nödvärn eller inte och nödvärn kan bara åberopas om Hannes, själv eller tillsammans med andra, utgjorde en allvarlig fara för polismännen på plats. Den ensamme Hannes med sin löjliga pinne och tafatta stenhivande kan aldrig påstås utgöra en sådan fara. Det absolut avgörande är om det fanns andra hot, om han hade sällskap av andra angripare. Där får talkören en oerhörd betydelse och framför allt blir talkörens placering i förhållande till Hannes och de skjutande poliserna avgörande för bedömning av hotbilden.

Effektfull inledning på rättegång

Man bör här dra sig till minnes hur rättegångarna i Göteborg brukar inledas: åklagaren bär fram två gatstenar (gatsten mindre och gatsten större) som rättens ledamöter får känna på. Sedan redovisas de kastprover som gjorts av en manlig respektive en kvinnlig polis, stenarna kan kastas mellan 5 och 17 meter.

Det är en effektfull inledning av en kravallrättegång, fysiskt påträngande suggestion ­ men är det något mer? Nej, tydligen inte. Det är inte menat att vi ska ta polisen kastprover på allvar. Skulle vi det vore ju Vasaplatsen och polisskotten ett utmärkt tillfälle att tillämpa dem på. Men det görs inte.

För Riksåklagaren och för DN:s ledarsida är 40-50 meter hit eller dit "samma plats". Precis som man tidigare dragit ihop händelseförloppet tidsmässigt så att skottet mot Hannes, när han var ensamt hot och massiv förstärkning anlänt, klumpas ihop med ett skeende ett par minuter tidigare, då fem polismän verkligen var trängda i gathörnet Vasagatan/Aschebergsgatan, så drar man nu ihop händelsen rumsligt: mobben och Hannes befann sig på samma ställe.

Manipulationen är därmed fulländad.

Välbehövliga ifrågasättanden

Justitieombudsmannen gav nyligen överåklagaren Björn Ericson svidande bakläxa för nedläggning av utredningen mot polisens agerande vid Hvitfeldtska. Händelsen ska nu utredas av andra förhoppningsvis hederliga åklagare. Till midsommar kommer Helsingforskommitténs förmodligen mycket kritiska granskning av göteborgsdomarna ledd av förre Haagtribunaldomaren Eric Östberg. Tung jurist.

Protester och ifrågasättanden lönar sig, det visar Högsta Domstolen, som till slut blev tvungen att granska ett göteborgsmål och raskt sänkte straffet med 80 procent och därtill konstaterade att polisens agerande startade kravallerna kring Hvitfeldtska.

HD har haft ett tiotal möjligheter att tidigare göra en sådan granskning, sakfrågan var inte ny men däremot opinionstrycket allt högre. Fortsätt alltså protestera. Ut på gatorna och visa att makten inte skrämt oss till att stanna hemma och skita i politiken. 14-15 juni blir det seminarium och stormöte i göteborg med avslutande demonstration. Det finns tre huvudkrav för att rättsdramat Göteborg ska hamna på någorlunda rätt köl:

1. Ompröva samtliga göteborgsdomar enligt normal strafflängdspraxis.
2. Ompröva i skuldfrågan alla de som dömts i grupp och alla de som dömts med motsägelsefulla och bristfälliga polisvittnesmål som grund.
3. Åtala poliser som begått eller planerat övergrepp.

Innan dess kan rättvisa inte skipas.