Politik på Göteborgs
gator

Författarna till antologin kommer ur flera olika akademiska discipliner - fyra medieforskare, fyra etnologer och en kriminolog, deltar i syfte att problematisera skeendet ur olika forskningsperspektiv. De granskar attityder och värderingar hos några av de inblandade aktörerna. Bilderna ställs mot varandra: aktivisternas mot polisernas, alternativpressens mot riks- och lokaltidningarnas.

Boken Gatans politik är i första hand en akademisk produkt. Flera av essäerna är skrivna av forskare som inte var på plats, de har i stället ägnat sig åt litteraturstudier av metalitteratur och studerat pressen. Andra texter bygger på deltagarundersökningar, och djupintervjuer. Några av forskarna har använt enkätundersökningar.

Från London till Göteborg

Ramen kring uppsatserna ges elegant, i den inledande essän, av professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Olle Findahl, som jämför mediabevakningen av demonstrationerna i Seattle och Göteborg med en stor demonstration i London 1968 mot Vietnamkriget. Professorn stipulerar att det finns ett "våldsfilter" i mainstreammedia som styr rapporteringen, så att medias bild kommer att handla om våld i stället för politiska budskap. Demonstrationen i London var en stor, lugn och sansad tillställning, men kom att framstå som mycket våldsam. Denna utveckling beskrivs som en effekt av mediernas fokusering på dramatik.

Fokuseringen skedde i ett fallande plan, från början rapporterade till exempel BBC sakligt om demonstrationen och dess politiska budskap. Efter hand blev rapporteringen annorlunda. Nyhetskanalen var tvungen att konkurrera med andra medier, som i högre grad inriktade sig på de bråk som förekom i periferin av den stora demonstrationen. Samma mönster återfinns i bevakningen av de två andra demonstrationerna.

Våldsfiltret i Göteborg

I Göteborg, skriver till exempel Patrik Häggkvist, lärare i medie- och kommunikationsteori, kom det politiska budskapet bort. Häggkvist granskade Göteborgs-Postens rapportering om händelserna i sin essä, men samma fenomen var genomgående i svensk media. Det som uppmärksammades var lagbrotten: media blev ett slags ställföreträdande ordningsmakt.

Samma mönster har kunnat skönjas vid de våldsamma konfrontationerna mellan nazister och antinazister under 1980-talet. Under Göteborgshändelserna gick de politiska åsikterna och budskapen de protesterande framförde förlorade. Diskussionen kom att handla mera om eventuella förbud mot maskering än den politik EU driver.

Polisens politiska våld

Kriminologen Janne Flyghed menar att det förekom två sorters politiskt våld i Göteborg; demonstranternas och polisens. Polisens våld syftade "att upprätthålla ett visst givet maktförhållandes ordning och säkerhet". Flyghed diskuterar främst konflikten mellan effektiv brottsbekämpning och personlig integritet. Han skriver:

"Nya tvångsmedel inrättas först för att användas mot grov och mycket ovanlig brottslighet, ofta vid exceptionella situationer. När de väl introducerats glider ofta tillämpningen mot allt lindigare brottslighet. En normalisering av det exceptionella sker."

Janne Flyghed menar att massmedias skildring av händelserna spelat polisen i händerna med media som länken mellan sändare och mottagare. Det som sägs i radio och tv har stor betydelse för hur hotbilder och motmedel ses av allmänheten.

Den exceptionella situationen i Göteborg kan ha provocerats fram i syfte att få fram mera resurser till polisen och en mera repressiv lagstiftning. Detta har i så fall skett genom en skickligt avvägd mediepolitik från staten där polisens åtgärder framställts som lagom repressiva.

En bok om förvirring

De flesta andra essäer handlar om missförstånd och förvirring. Poliser som ansåg sig vara på fel plats vid fel tillfälle. Poliser som kände sig överkörda av polisledningen. Studenter vid polishögskolan som led med de kolleger som arbetade under mycket svåra förhållande i staden.

Det handlar också om aktivister som under tillslaget mot Hvitfeldtska gymnasiet inte förstod vad som höll på att hända. Om stenkastare som skyddade ickevåldsaktivister och framförallt om unga människor som i hög grad tappat tron på politiker, press och ordningsmakt.

Politiker, som skänker polisen rosor, när dessa uppträtt provokativt och en massmedia som upplevts ha rapporterat om andra händelser än de som de uppgett sig att rapportera om tycks inte stärkt tilltron till det borgerliga samhället hos aktivisterna.

Aktivister på zoo

Boken Gatans politik har en tendens att bli träig och därför svårläst. Återgivandet av djupintervjuerna får en märklig karaktär. Det är som om forskarna ser aktivisterna på zoo: som om forskarna distanserat sig så mycket från intervjuobjekten att aktivisterna tappat sin mänskliga karaktär. Det är märkligt eftersom mycket av mediekritiken i boken går ut på att mainstreammedia avpersonifierat aktivisterna.

Identifikationskänslan i undersökningarna av polisen är betydligt större. Vad detta beror på är en svår fråga att svara på men jag tror att det är ett resultat av narrationen. När man behandlar polisen, så berättar man om jämnåriga individer med likartade erfarenheter men berättelsen om aktivisterna är berättelsen om betydligt yngre människor med andra erfarenheter, en berättelse om de andra.

Gatans politik är nog bäst som underlag i diskussioner på universitetet, den saknar det språk och den vighet som skulle göra den till njutbar läsning i andra miljöer. Texterna har vederhäftig karaktär, men ser aktivisternas situation genom glas.