Toppmötesnarr eller
fabriksockupant?

Sånt går dock att komma till rätta med ­ t ex fortsatt gruppspel genom hela turneringen eller cupmatcher där den vinner som först tar ledningen med två (eller tre mål) med obegränsad matchtid.

Värre är det med orättvisorna i den övriga världen, där handlar det inte om uddamål eller slump ­ såna myter krävs det drömfabriker för att hålla vid liv. Klyftorna, av svindlande proportioner, i den verkliga världen är institutionaliserade och ständigt underhållna och vidgade av de som sägs äga den ekonomiska, politiska och mediala makten. Inga stolpskott eller drömfrisparkar ändrar på den ordningen.

Det är alltså inte konstigt att påståendet att "en annan värld är möjlig" väcker hopp och entusiasm över hela klotet. På senare år har en global karneval skapats runt denna devis, det tar sig uttryck i demonstrationer och möten parallellt med så kallade toppmöten för de stora politiska och ekonomiska aktörerna. Tiotusentals, ibland hundratusentals, människor samlas kring dessa galor, för att påminna varandra och omvärlden om det här att något annat är möjligt.

Hopp knyts till abstrakta slogans

Det är ju toppen, dessa toppmötesprotester. Men betänk att hoppet samtidigt knyts till abstrakta slogans som bokstavligen följer maktens dagordning både vad gäller plats och tid. Det mesta radikala och konkreta uttrycket för den förtryckta världsmajoritetens alternativa dagordning tycks vara en straffskatt på någon enstaka promille av spekulationsmarknaden.

Det handlar inte längre om att göra revolution, nej revolution anses 150 år förlegat och i sin moderna (nåja) variant blott leda till massmord och diktatur. Det handlar inte ens om att förbereda revolution. Inte heller att införa genomgripande reformer eller ens enstaka reformer om dessa hotar de mäktiga (det poängteras tvärtom att de besuttna intet har att frukta).

Nej vad den stora och heta pågående vänstervågen dristar sig till är att, slaviskt följande kapitalets mötesagenda, ställa till karneval och säga att riktigt så här som kapitalet ställer och styr skulle det inte behöva vara fast fan vet vad alternativet är. Och så drar man vidare till nästa toppmöte, senast nu Sevilla och Oslo, och de som har råd, eller fixar mediauppdrag, åker med överallt, och känner sig allt mer som en enda go familj med slutmål att bli du och syster med Naomi Klein och synd bara att det blir våldsamt ibland men då gäller det att se till att det inte blir våldsamt så det lägger vi ner vår energi på och så jublar vi när våldet uteblir och så fortsätter debatten mellan de som gillar sten och de som ogillar sten och makten kan hursomhelst triumfera för deras toppmöten blir antingen störda av odemokratiska element utan legitimitet eller ackompanjerade av färgsprakande karnevaler som visar vilket fritt samhälle det är, vårt här i väst.

Gatan - ett överskattat forum

Reclaim the Streets är något annat, nämligen som bäst en genial blandning av folkfest och konkret ifrågasättande av kommersialism och äganderätt. Traditionella stora demonstrationer i akuta frågor är också livsviktiga. Men gatan i sig är ett överskattat forum - särskilt när det tenderar bli självändamål. Har de två miljoner demonstrerande italienarna stoppat Berlusconi? Och de 25000 i Göteborg i fjol, vad åstadkom de, egentligen?

Det behövs bara en vunnen kvartsfinal i fotboll så är det hundra gånger fler människor ute. Det är knappast mängden som avgör, det är agendan. Det är inte de mäktiga som äger makten, det är vi allihop som gör det. Den dag vi kommer överens om vad vi vill göra av den makten kan inget stoppa oss.

I krisens kölvatten i Argentina upprättas kvartersråd, man blockerar infrastruktur och övertar arbetsplatser. Det är löftesrikt, dit vill jag åka. Vad är väl en tiotusenhövdad toppmötesnarr i jämförelse med en ockuperad fabrik?