Nämndemännen måste
sättas under lupp

Men låt oss för ett ögonblick stanna upp och fundera på vad en sådan här nyhet säger oss om vad som egentligen utspelat sig i domstolen. "En enig tingsrätt" - det betyder att domaren och tre nämndemän varit inne på exakt samma linje. Det är inte bara så att ingen bemödat sig med att skriva sig skiljaktig mot domarens linje. Det är inte bara så att den repressiva linjen fått majoritet i rätten. Nej - domaren och de tre nämndemännen har enhälligt slagit fast ett straff som i stränghet och politiskt dömande utklassar det mesta. Och det är inte första gången det händer.

Tre nämndemän, allmänhetens representanter i rätten, utsedda av de politiska partierna i kommunfullmäktige i de kommuner som ingår i tingsrättens domsaga, var och en med en självständig röst vid straffutmätningen, har åter valt att helt gå på domarens linje. Visst, det har inte gått någon förbi att det på många håll i samhället piskats upp en intensiv misstro mot de konfrontativa Göteborgsdemonstranterna. Och det är ingen nyhet att det i de mest skilda politiska läger finns de som tycker att de som anses ha begått brott i samband med EU-toppmötet ska straffas för allt vad tyglarna håller. Samtidigt torde det vid det här laget vara uppenbart för var och en med ett samhällsengagemang att det är kontroversiellt att döma så här hårt. Kända skribenter, akademiker och höga jurister har gått ut och kritiserat de hårda domarna. Högsta domstolen har vid ett par tillfällen drastiskt sänkt straffen för de dömda. Hade det då inte vid detta mål varit ganska rimligt, även med den mest konservativa sammansättning av nämndemän, att det hade funnits en gnutta tvivel kring straffutmätningen? En liten gnutta oenighet?

Antagligen säger oss detta mycket om tillståndet i svenska domstolar i dag. Formellt har nämndemännen, i egenskap av allmänhetens representanter i rätten, majoritet i svenska tingsrätter. I praktiken torde det vara uppenbart att många lägger sig platt för juristdomarens åsikter. En analys av domstolsstatistik åttiotalets mitt visar att det i 95 procent av rättegångarna rådde enighet. I 3,5 procent av fallen blev domaren nedröstad av nämndemännen. I 1,5 procent av fallen rådde annan oenighet. I fortkörningsmål är enigheten måhända inte jätteförvånande. I en av de mest omfattande politiska processerna i Sverige i modern tid förvånar den desto mer.

Det har bland Göteborgsdomarnas kritiker talats mycket om vilken syn på samhället domarkåren egentligen företräder, vilken samhällsroll de egentligen anser att de har. Det finns dock skäl att också fråga sig vilken roll nämndemännen uppfattar sig ha. Om man anser det vara i enlighet med sitt uppdrag att i ett överläggningsrum för en stund få stänga av alla receptorer för det omgivande samhället och med sin röst få bifalla juristdomaren när denne klämmer i med monstruösa, politiskt färgade straff, framstår detta som en av folkrepresentationens största skamfläckar.