Göteborgsantologi faller
på eget grepp

Vad hände med Sverige i Göteborg?
Red. Mikael Löfgren och Masoud Vatankhah
Ordfront

Fredliga demonstrationer, seminarier och föreläsningar hamnade dock i det närmaste i total medieskugga. I stället var det våldsamma och känslomässigt laddade bilder av stenkastande och maskerade ungdomar, skjutande och batongkära poliser samt shoppingidyllen Avenyn höljd i rök som dominerade mediabilden.

Under och omedelbart efter händelserna under dessa dramatiska dagar var det som om även de mest balanserade bedömarna hamnade i ett slags ideologiskt skyttegravskrig, positioneringar hit och dit som skymde en mer balanserad och sansad bedömning av vad som hade hänt och vad man kunde dra för slutsatser av det inträffade.

På de borgerliga ledarsidorna tävlade man om vem som mest hårdfört kunde fördöma huliganerna/vänsteraktivisterna och mest helhjärtat försvara polisens övergrepp. Med fler vattenkanoner och militära insatser hade det gått att styra upp situationen menade en aningslös men ansedd bedömare.

På vänsterkanten var situationen naturligtvis den omvända, allt var polisens eller de världsfrånvända politikernas fel. Mer sällan uttrycktes balanserade bedömningar som ville skildra, analysera och bedöma det inträffade.

Den här obalansen finns fortfarande kvar - en verklig förtroendeklyfta tycks ha uppstått i det svenska samhället. Ungdomar som aldrig mer kommer att glömma hur de blev nedtvingade halvnakna mot asfalten av maskingevärsviftande och hysteriska poliser. Politiker, poliser och andra myndighetspersoner som verkar vilja distansera sig från alla former av ungdomlig revolt och avfärda den rakt av som pöbelfasoner och huliganism.

Sakta men säkert har dock ambitiösa ansatser att lösa upp och nyansera dessa stereotypa och förljugna bilder av händelserna i Göteborg - ett medvetet neutralt ordval - börjat se dagens ljus. Ett försök i den riktningen är antologin "Vad hände med Sverige i Göteborg?", som redan med titeln tydligt visar vilka enorma anspråk den reser.

Utgångspunkten är det kända faktum att verkligheten ter sig olika beroende på från vilket perspektiv man närmar sig den. Francesca Cominicini, en av flera filmare som dokumenterade G8-mötet i Genua säger exempelvis i ett citat i boken, att "en kamera som filmar en händelse från ett håll kan ge en helt annan bild än en kamera som står i en annan vinkel. Det är ett av vår tids största dilemman, att en händelses betydelse avgörs av vad som visas upp - inte av vad som egentligen 'händer'". I mina öron låter det i det närmaste som en truism, en sanning som kanske äger en djupare innebörd i vår medialiserade tid än förr, men som i vissa avseenden borde ha varit ett ännu större problem förr, då segraren själv tämligen oinskränkt kunde diktera hur ett nyss förflutet skulle redigeras och skildras. Fördelen med dagens läge är ju tveklöst att var och en har möjlighet, ja det är väl i det närmaste en plikt i vissa fall, att bygga upp en mer nyanserad kunskap om viktiga händelser.

I dag kan man faktiskt bortse från den bild som förmedlas av stela institutioner som Expressen, Aktuellt och Dagens Nyheter. Det finns alternativa media, särskilt på nätet, och man kan med några musklick skapa sig en mångskiftande bild av hur ett skeende skildras av många olika aktörer på mediamarknaden. När jag tänker närmare efter borde nästan denna möjlighet, snarare än ett hinder, tas tillvara i skolundervisningen - tidigt skapa medievana elever och elever som förhåller sig kritiskt till de olika medierna. Inte cyniska elever men kritiska.

Ironiskt nog faller antologin "Vad hände med Sverige i Göteborg?" delvis på eget grepp, den underminerar så att säga sin egen teoretiska utgångspunkt. Visserligen är det intressant att se hela förloppet från många olika perspektiv och temperament - från stenkastarens, den orolige förälderns, den fredlige demonstrantens, den vettskrämde polisens, poetens, politikerns, journalistens etcetera - men bokens bästa, mest upplysande och konstruktiva partier utgörs faktiskt av övergripande analyser. Händelserna i Göteborg var så innebördsdigra och hade implikationer på så många andra områden, inte minst journalistikens och juridikens, som inte särskilt lätt låter sig upplysas av visserligen gripande men ofta dagboksliknande och subjektiva intryck.

Bokens två bästa texter är i linje med detta enligt min mening David Karlssons "Att kasta första stenen" och Stellan Vinthagens "Motståndets globalisering". De tar ett helhetsgrepp på händelserna eller särskilda delar av dem, de hänvisar till rader av andra texter och är skrivna med ett uttalat syfte att förstå exempelvis hur en våldsspiral kan få fart eller hur de olika aktörerna tänkte utifrån sina respektive perspektiv, politiker och poliser så väl som våldsbenägna demonstranter.

Ytterligare ett sammanträffande som ser ut som en tanke, Karlsson är idéhistoriker och Vinthagen doktorand i freds- och utvecklingsforkning. Kanske är det rentav en större utmaning för journalistiken än verklighetens förmenta ogripbarhet, att försöka lära sig av akademiker och andra specialister i stället för att hemfalla åt traditionella journalistiska genrer som krigsreportaget och den gamla vanliga fixeringen vid händelser när det hettar till?