Chiapas - nya makthavare,
gammal politik

Efter störtandet av det Revolutionära Institutionspartiet PRI:s 70-åriga välde vid valet år 2000, har den nya högerregeringen i Mexiko fortsatt den ekonomiska politiken som påbörjades redan under skuldkrisens 1980-tal. Med Plan Puebla Panama ska landets fattigare delstater öppnas upp ytterligare för de utländska storföretagen. För delstaten Chiapas innebär det bland annat stora vägbyggen, byggandet av en internationell flygplats och skapandet av en ny frizon för de transnationella bolagens tillverkningsfabriker, liknande det beryktade maquiladoraområdet i norra Mexiko. Redan nu har det installerats ett par fabriker där företagen tillåts anställa arbetskraft till under minimilönen och med omänskliga arbetsförhållanden. De ansvariga politikerna talar om att projekten kommer att medföra inte bara arbetstillfällen utan även ett upphörande av massfattigdomen.

De tidigare försöken under 1970- och 1980-talet till proletarisering av bondesektorn i Chiapas misslyckades, och i stället fick man under 1990-talet ett zapatistuppror på halsen. Upprättandet av maquiladoras i delstaten kan ses som ett nytt försök. Ett arbete på en maquiladorafabrik ger åtminstone lön, vilket kan vara tillräckligt för att locka en jordbruksarbetare som år efter år hotas av svält. Men där de nyliberala megaprojekten upprättas, finns också ett organiserat motstånd.

Patent på förutsättningen till liv

I Montes Azules, ett naturreservat i Chiapas djungel, har EZLN:s stödbaser och andra byar i två år levt under hotet av tvångsförflyttning. Enligt statliga miljöinstitutioner sliter byinvånarna på den känsliga miljön. Men kritiker menar att regeringen endast vill röja undan hinder för det utländska kapitalets intrång i djungeln. Den biologiska mångfalden i området lockar de transnationella företagen och man befarar att flera tusentals växt- och djurarter ska ställas till deras förfogande för forskning och patentering.

Majsen - ursprungsfolkens bas för försörjning - står nu på tur för att undersökas och patenteras. Pozol, en dryck gjord på majs och vatten som ger mycket näring och mättar hungern, används dagligen av bönderna och är oumbärlig i det dagliga livet. Drycken har nu patenterats av ett företag som upptäckt att den är förebyggande mot sjukdomar. Mexikanska och andra latinamerikanska organisationer har svarat på företagens agerande genom att anordna möten om biologisk mångfald och motståndsstrategier till storföretagens patentering.

Civila samhällets motstånd

Det så kallade civila samhällets mobiliseringar mot de nyliberala projekten har många gånger visat på en stor bredd och militans. I Tlaxacla har bönder satt sig på tvären för ett vägprojekt som ingår i Plan Puebla Panama-projektet och där regeringen erbjuder en krona och femtio öre per kvadratmeter för småböndernas kollektiva jord. I Acapulco har bönder ockuperat territorium som ska användas för ett turistprojekt. I kommunen San Salvador Atenco utanför huvudstaden Mexico City, reste sig bönderna med machetes i handen för att stoppa regeringens planer på byggandet av en internationell flygplats på böndernas kollektiva jordar. Flygplatsbygget ingår även det i Plan Puebla Panama-projektet och det krävdes flera våldsamma konfrontationer och ett människoliv tills regeringen efter nio månader slutligen ställde in planerna. Bönderna i Atenco har fått stöd av, och själva solidariserat sig med zapatisterna.

Skenet av fred

Kopplingen mellan de nyliberala projekten och det lågintensiva kriget i Chiapas har blivit tydligare med den nya presidenten Fox företagsvänliga politik. Hans löften om en avmilitarisering av konfliktområdet har inte lett till några förändringar. De militära posteringarna har i stället för att läggas ned, flyttats till nya strategiska platser där naturresurserna finns. Utomlands talar presidenten om att det numera råder fred i Chiapas. På plats döljs militariseringen skickligt för de utländska statsrepresentanter och företag som besöker delstaten för att investera. Soldater och militära checkpoints flyttas flexibelt undan för stunden.

Fattiga mot fattiga

Vid delstatsvalen i Chiapas år 2000 lyckades guvernörskandidaten Salazar välta PRI efter dess långa och hårt kritiserade tid vid makten. Bakom sig hade Salazar en bred allians baserad på åtta oppositionspartier och uppåt hundra ickestatliga organisationer och hoppet om en lösning av konflikten var stort.

Flera av de bondeorganisationer som deltog i valalliansen samarbetade tidigare med EZLN:s stödbaser. Några av dem ockuperade jord sida vid sida med zapatisterna. Det nya politiska scenariot gav dock nya politiska möjligheter för dessa organisationer. De har valt att utnyttja sin nyvunna maktposition genom att samarbeta med Salazars regering. Jorden de besitter ska göras "legal" och anspråk görs även på områden som ockuperas av zapatister, något som har lett till konfrontationer på många håll. I dag pågår flera jordkonflikter mellan zapatistiska stödbaser och medlemmar ur dessa bondeorganisationer. De paramilitära gruppernas roll i kriget - att hota och skapa konflikter i byarna, att splittra och ställa de fattiga bönderna mot varandra - har delvis övertagits av organisationerna.

- PRI eller Salazar, det spelar tydligen ingen roll, menar en man från en av de zapatistbyar som drabbats av konfrontationer med en tidigare allierad bondeorganisation. Det lågintensiva kriget mot oss fortsätter, det är vad vi kan se efter ett och ett halvt år med den nya regeringen.

Nykorporativistisk politik

Dessa nya politiska aktörerna konkurrerar i dag med EZLN om att sätta dagordningen och föra dialog med regeringen. Bondeorganisationerna gör anspråk på att vara regeringens nya samtalspartner. Dess ledare och medlemmar har fått politiska maktpositioner hos den nya regeringen och på lokal nivå i kommun- och bystyrelser. Denna korporativistiska strategi har konstruerats under PRI-väldet genom hela 1900-talet, och har bidragit till de starkt korrumperade och odemokratiska maktstrukturerna i landet. Enligt kritikerna fortsätter de nya makthavarna i Chiapas att reproducera den gamla logiken.

Efter nio års motstånd

Med den extrema fattigdomen och pressen från det lågintensiva kriget, har splittringar av motståndsbyar och avhoppen från zapatiströrelsen varit många de senaste åren. Men nya grupper har också anslutit sig. Zapatisternas och ursprungsfolkens marsch förra året blev en bred och symbolisk mobilisering som ledde till att många fick upp ögonen för betydelsen av motstånd och organisering. Exempelvis har byar som förr var regeringstrogna, nu anslutit sig till EZLN.

Nästa år fyller zapatistupproret tio år, men inga vinster tas ut i förskott.

- Vi befinner oss nu i ett skede där vi måste fråga oss själva: 'ska vi ge upp kampen eller orkar vi fortsätta i motstånd?' säger en medlem ur en zapatistisk stödbas. I många byar har man fått nog av den hårda repressionen, men man är också beredda att återigen ta till vapen om det skulle behövas.

- Vi är redo på att allt kan hända, fortsätter mannen. Om ett år firar vi tioårsjubileum, men om ett halvår kanske vår organisation över huvud taget inte existerar längre. Eller så kanske vi återigen är i krig.