Demokrati löser
"problemet" med
invandrare

Nu har den senaste i raden av kameleontordföranden ­ Lars Leijonborg ­ satt upp ett makthungrigt finger i luften och fått indikation på att "tydlighet" om invandrare är ett riskfyllt men effektivt röstfiske. Att det officiellt mesta multikultipartiet går hem med denna grumliga fångst är inte att förvånas över ­ hyckleri är den moderna politikens livsluft ­ det intressanta är att ett liknande hyckleri hos moderaterna ledde till största väljarbortfallet i partiets historia.

Av ren avundsjuka har media inte velat sätta fingret på det som kanske blev själva knäcken för vårt stora högerparti: "Uppdrag gransknings" graverande bevis för att de blåa i ledande ställning (åtminstone kommunalt) i regel är främlingsfientliga och inte bara det utan också i många fall rent rasistiska.

Förklaringen ligger i folkopinionen. Många upplever integrationen av invandrare som problematisk ­ på verkliga eller inbillade grunder ­ men en ytterst liten del av folket är för den delen rasistisk. Åtminstone vill man inte tro sig själv om att vara rasist ­ smygrasism finns det tyvärr gott om.

Vinst för liberal hycklare

De moderata hycklarna framstod som verkliga rasister och därmed förlorade partiet bra många fler röster än det vann. Den liberala hycklaren framstod blott som främlingskritisk och därmed blev röstnettot en stor uppgång.

Leijonborgs attityd är skamlig. Inte hyckleriet i sig, som sagt är det väntat, utan beskrivningen av problemet. Visst finns det problem med integrationen men det är vänt på huvudet i den allmänna debatten. Det är som med allt annat här i världen: de svaga och fattiga ska straffas för att de är svaga och fattiga. De får bära hundhuvudet.

De hederligt arbetande människor som klagar över invandrarnas påstått lättjefulla bidragstillvaro ­ tror ni att en enda procent av dessa skulle vilja byta situation med de dessa invandrare? Nej, knappast, för det är inte så vi tänker oss ett värdigt liv.

Vägras rättvisa villkor

Problemet med invandrarna ­ generellt sett för visst finns det undantag ­ är inte att de får eller tar för mycket. Tvärtom, problemet är att de inte får sina sociala rättigheter tillgodosedda. De som verkligen behöver hjälp och vård får det sällan i tillräcklig utsträckning. Medan de som är arbetsförmögna förvägras arbetstillstånd, adekvat kompletteringsutbildning och/eller rättvisa villkor på arbetsmarknaden.

I ett kapitalistiskt konkurrenssamhälle kan en ledande liberal "ställa krav" på invandrare ­ och belönas för det.

I ett förnuftigt och solidariskt inrättat samhälle ­ sätt vilken etikett ni vill på det ­ är det helt enkelt förnuftsvidrigt att människor går arbetslösa samtidigt som en massa arbete (inom vård, skola, miljö och nöje!) förblir ogjort. Och rent osolidariskt att inte låta alla människor utvecklas och samspela enligt sin fulla potential. Det gäller alla, från den sysslolöse irakiske läkaren till den nittonårige Fagerstabon. Det är ingen invandrarfråga eller rasfråga. Det handlar inte om krav utan om rättigheter.

Vi är inte rasister. Men i ett samhälle byggt på utslagning och med politiker som i sin iver att kapa åt sig ytterligare en bit makt är beredda att sälja ut all anständighet, där växer naturligtvis smygrasismen. Makten har alltid försökt spela ut folkgrupper mot varandra.

Progressiva politiska beslut uteblir

De skrikigt multikultiga gör inte saken bättre. Mona Sahlin har samma genomtoleranta officiella grundsyn som Lars Leijonborg ­ men den förres medlidande är lika fruktlöst och konfliktgödande som den senares tuffhet. Det är blott olika spel för galleriet, de progressiva politiska besluten uteblir likafullt.

Parlamentarismen visar sin svagaste sida när den politiska makten gång på gång avgörs av pseudofrågor och mediautspel. Samtidigt vet vi att det inte är parti- eller ens blockfärgen som är det väsentliga i detta spel. Det för en demokratisk strävan avgörande är det tryck som medvetna och aktiva medborgare kan sätta på politikerna och den kapitalistiska ordning som makten än så länge vilar på.