Inkompetenta regeringar
förstör för Afrikas
befolkning

Den första orsaken är naturen som de senaste åren slagit till hårt mot speciellt Lesotho. Sedan 2000 har det mycket lilla landet inne i Sydafrika inte kunnat producera nog med mat, vilket förvärras av att enbart 10 procent av ytan kan användas till jordbruk. Produktionen ligger på 60 procent av det normala. Landet kommer att erhålla genmodifierad mat.

Vädret har även slagit hårt mot alla de övriga länderna: översvämningar, torka, jorderosion.

Marcy Vigoda, direktör för CARE i Etiopien, skrev nyligen en bra artikel i Addis Tribune för att försvara landet mot alla påhopp om att Etiopien har inkompetenta invånare som alltid drabbas och aldrig tycks klara sig själva. Etiopien ligger i en svår klimatzon där torkperioder ofta förekommer. Något som inte heller underlättar är att 85 procent av befolkningen lever i stor fattigdom på landet och inte får den hjälp som behövs. Och ju fattigare befolkningen blir, desto större svårigheter står man inför varje ny gång man drabbas av torka.

Privatiseringar och korruption

Den andra är Internationella valutafondens, IMF, och Världsbankens politik, samt inkompetenta och/eller inhumana regeringar som bara undergrävt sitt eget folk.

I Zimbabwe har president Robert Mugabe till stora delar förstört sitt eget lands jordbruk, genom de övertaganden hans regim genomfört under flera års tid, vilket fått produktionen att rasa. Mugabes omfördelningspolitik har slagit helt fel, mestadels på grund av att hans vänner och supporters fått den jord som skulle gått till småbönder och behövande familjer.

Spannmålsproduktionen var detta år nere i 65 procent av sin egentliga nivå, en mycket dålig siffra. Priset på ris är för högt för att vanliga människor ska ha råd. Svälten i Zimbabwe är den värsta på 20 år. Dessutom är landet det som har drabbats värst av HIV och Aids. Regeringens politik har orsakat en skyhög arbetslöshet och sjukvården är nära kollaps, enligt Oxfam. Delvis på grund av detta vägrar före detta bidragsländer ge Zimbabwes regering stöd. WFP har även kritiserat Mugabe för att hota hjälparbetare och ta livsmedel från de behövande.

I Malawi rådde IMF regeringen för något år sedan att sälja av allt reservlivsmedel. Vilket också gjordes. Frågan är bara: Vart tog de pengarna vägen? Detta har fått till direkt följd att hungersnöden slår extra hårt mot landet, eftersom reserven är borta.

Liberaliseringen och privatiseringen har också slagit hårt, eftersom staterna råtts att sluta råda över så stor del av sin marknad, samt att subsidierna upphört till jordbruket på "order" av Världsbanken. Så varje gång svälten kommer, blir man allt sårbarare eftersom folket inte "skyddas" (subsidier) av regeringens monopol över till exempel livsmedelproduktion. Genom privatisering håller inte heller regeringen priskontroll över marknaden, där många inte längre kan betala de extrema överpriserna på livsmedel.

Däremot har man planer på att återinföra "Starter pack", det vill säga ett litet stöd på gödsel och grödor till alla småbönder. Malawi, liksom Lesotho, Moçambique och Zimbabwe, har accepterat genmodifierad mat.

Zambias befolkning är extremt fattig, 75 procent lever på under en dollar per dag. 90 procent av majsskörden har gått till spillo, ett katastrofalt resultat, eftersom majs är mycket viktigt i Zambia. Majsodlarna får inte längre några subsidier. Landet har motsatt sig genmodifierad mat och gröda.

Etiopien, som enda nordliga land, har haft en krigslysten regim som mellan 1993-99 stred mot norra grannen Eritrea. Innan dess befann sig landet i inbördeskrig, mellan just dessa två länder, eftersom Eritreanerna tidigare var en del av Etiopien men kämpade för frihet. Inbördeskriget slutade 1991. Ekonomin är totalförödd. En annan orsak är att under kriget dödades hundratusentals stridande soldater i båda länderna, vilket gör att kvinnor och äldre blir tvungna att genomföra mer hårt arbete än vanligt, vid sidan av att ta hand om sina barn och de icke-arbetsföra.

Ett hemskt perspektiv får man när fakta avslöjar att omvärlden ekonomiskt stödde Etiopiens och Eritreas regeringar när pengar till vapen behövdes, men inte när befolkningen måste ha mat. Vapnen har två stora effekter: civilbefolkningen drabbas av helveteskrigen, samt att landets ekonomi totalt kollapsar.

Det tycks otroligt mystiskt att IMF och Världsbanken, fullt medvetna om vart pengarna går, kan låna ut pengar till fattiga, stridande afrikanska regeringar, medan man hävdar att pengarna är till för att hjälpa de fattiga människorna. Att sedan skylla till exempel Argentinas ekonomiska kollaps på korruption inom Argentina är således en totalt idiotisk inkompetensförklaring av sig själva.

Moçambique har det bästa, eller minst dåliga, utgångsläget av de drabbade länderna. Spannmålsproduktionen kommer att öka med minst 8 procent till nästa år och 100 000 ton livsmedel i "överskott" i norra delen av landet. Å ena sidan slår privatiseringar hårt, medan produktionen i norra och centrala delen av landet faktiskt ökat.

Krig

En tredje orsak är krig och speciellt, något som nästintill aldrig tas upp när det talas om missnöjet med Mugabe i Zimbabwe, Kongokriget 1998-2002 (även om inbördeskriget i sig inte avslutats ännu). Zimbabwe och Angola var två av de sju nationer, som direkt bidrog med stridande soldater för att hjälpa antingen Demokratiska Republiken Kongos regering under far, och senare son, Kabila, eller rebellerna. Många soldater stupade också, vilket spätt på missnöjet.

Men själva poängen är att kriget drog ut på tiden och kostade stora summor pengar. Istället för att rikta fokus mot det egna landet, satt man ut stora resurser på krigföring i annat land (Zimbabwe hade över 11 000 soldater där), som fått till följd att man ytterligare förött en redan förstörd stat: Kongo.

I Angola var det också svårt att bekämpa Unita-gerillan som härjade inne i landet, samtidigt som man skulle slåss mot Unita-enheter i Kongo och dessutom Rwanda-alliansens soldater.

Kongokriget har kallats det första "afrikanska världskriget", eftersom antalet inblandade stater var mycket högt och antalet döda lätt överstiger två och en halv miljoner. Åtta utomstående stater (Angola, Burundi, Namibia, Rwanda, Sudan, Tchad, Uganda och Zimbabwe) stod för stridande förband, medan nästan hela Afrika var inblandat ekonomiskt, politiskt eller diplomatiskt. Detta kan väl ha fått till följd att relationer mellan de olika forna fraktionerna inte alls är lysande bra, först genom att till exempel Rwanda, Burundi och Uganda (som stred mot DRK) skulle kunna vägra hjälpa Zimbabwe med livsmedel (som stred för DRK), för det andra att många regeringar må anse sig ha spenderat för mycket pengar och inte vill eller kan undvara mer på hjälp mot hungersnöd.

I Angola har inbördeskriget nyligen avslutats. Ett inbördeskrig som slagit sönder stora delar av infrastrukturen, som får till följd av transporter blir väldigt svåra att genomföra. En situation som i sin tur förvärras ytterligare av de tiotals miljoner minor (åtta miljoner enligt Oxfam) som ligger nedgrävda i landet.

Infrastrukturen och transportmöjligheterna är ovärderliga i dessa stunder, men de är klart undermåliga i de flesta av de drabbade länderna, även om det inte är lika dåligt som i Angola. Från Angola kommer många tragiska historier om svältande och lidande människor. Landets långa inbördeskrig har slagit ut extremt många människor. Kriget kostade dessutom en och en halv miljoner människor livet.

Rapporterna visar på att befolkningen i stora delar lever mycket ohygieniskt, därav skabb och vitaminbrister som ger förstörd syn och störd växt hos barn. Ett positivt tecken är att många i Angola, inte bara nyhetsförmedlare och fredsmäklare, tror på en varaktig fred i Angola denna gång. Förhoppningsvis drabbas inte freden när svälten är undanröjd.

Sjukdomar

Ännu värre blir hungersnöden när man lägger till den fjärde aspekten: HIV och Aids. I alla länder återfinns sjukdomen. Dessvärre är också antalet smittade extremt högt i flera av länderna. Regionalt sett är södra Afrika hårdast drabbat i hela världen, där minst 28,5 miljoner människor är smittade.

Detta slår ut många människor som är arbetsföra, det splittrar och förstör familjer. Många äldre får ta hand om sina barn och barnbarn, samtidigt som deras mest arbetsföra tid är helt förbi. Som följd får det att bland annat livsmedelsproduktionen sänks på grund av för lite arbetsfört folk, en totalt kollapsad ekonomi och eventuellt att befolkningarna blir ännu mer sårbara nästa gång svälten slår till. Vid sidan av HIV och Aids finns även koleran.

Det finns ytterligare en farlig sjukdom, som det talats om vid några enstaka tillfällen, då gällande Ryssland: tuberkulos, TBC. Sjukdomen är enormt utbredd i vissa delar av världen, och liksom Aids hotar den att slå ut hela åldersgrupper.

Utrota fattigdomen eller utrota de fattiga?