Lägg ned!

Det huvudsakliga skälet för vänstern att kräva SÄPO:s nedläggning är naturligtvis att den typ av odemokratisk, hemlig, godtycklig övervakning som man bedriver är ägnad att hämma alla möjliga former av kritisk och framåtsyftande samhällsverksamhet. Detta är något som stora delar av vänstern torde skriva under på, inte minst efter en läsning av Säkerhetstjänstkommissionens historiska genomgång. Åsiktsskillnaderna inom vänstern blir större när det gäller frågan huruvida kravet på SÄPO:s nedläggning är något som är värt att driva i samhällsdebatten. Man kan på goda grunder hävda att de flesta stater håller sig med någon form av hemlig säkerhetstjänst, och att det verkar osannolikt att den svenska staten skulle vara beredd att göra sig av med sin. Många frågor kan förefalla lättare att få gehör för.

En läsning av Säkerhetstjänstkommissionens betänkande och rapporter torde dock stärka insikten att kravet på SÄPO:s nedläggning behövs som en radikal ståndpunkt i samhällsdebatten.

Den offentliga bilden

Dagens offentliga bild av den svenska politiska övervakningen rymmer insikten att säkerhetstjänsterna begick överträdelser under det kalla krigets dagar och att detta hemlighållits från officiellt håll. Dock finns det en underförstådd föreställning att det i takt med 60- och 70-talsvänsterns tillbakagång och det ändrade världspolitiska läget skedde en brytning, och att de säkerhetspolisiära åtgärderna slog in på en ny väg.

En läsning av Säkerhetstjänstkommissionens huvudbetänkande och delrapporten om vänsterövervakning ger dock inte stöd åt bilden av en tydlig sådan brytpunkt. Övervakningen av den politiska vänstern vid sidan av vänsterpartiet har bedrivits ända in på 90-talet. När den minskat i omfattning har intresset istället kommit att gälla aktivistiska och anarkistiskt inspirerade grupper.

Avgränsningens vaghet består, likaså de fantasifulla och ibland uppenbart lagstridiga arbetsmetoder som SÄPO anser sig ha till sitt förfogande. För läsaren blir det uppenbart vad säkerhetstjänsterna betraktar och inte betraktar som hot mot rikets säkerhet. Det blir också uppenbart att man har att göra med en polisiär organisation med ett aldrig sinande behov av att i överlevnadssyfte definiera nya problem åt sig.

Kommissionens vingklippta analys

Vad som sticker i ögonen vid en genomläsning av såväl kommissionens huvudbetänkande som delrapporterna utan vetskap om det som man av sekretesskäl inte får läsa är försöken att värdera i vilken mån de hotbildsanalyser som legat till grund för övervakningen och registreringarna varit rimliga. Värderingarna har gjorts med utgångspunkt i vad som var känt för säkerhetstjänsterna när [hotbildsbedömningarna] gjordes. Det omöjliga i denna uppgift blir tydligast i genomgången av den tidsperiod då det var misstänkta kommunister som stod i säkerhetstjänsternas blickfång.

De brottstycken ur säkerhetstjänsternas egna resonemang som framskymtar ger bilden av en oförtruten hemmasnickrad McCarthyism, som finns kvar in på 80-talet. Kommunism var i SÄPO:s ögon liktydigt med subversion och landsförräderi. Avgörande för när det var dags att avsluta övervakningen av en vänsterorganisation och dess medlemmar förefaller ha varit när begreppet kommunism eller revolutionär samhällsförändring försvann ur dess principprogram; innebörden av dessa ord eller organisationens faktiska arbetsmetoder rönte inte på långt när samma intresse.

Kommissionen har sina kritiska anmärkningar till trots inte möjlighet att i sin värdering distansera sig sådana här anmärkningsvärda typer av politisk analys. I sin bedömning av övervakningens och registreringens rimlighet väger man istället den föreställning om samhällsförhållandena som säkerhetstjänsterna haft mot de hotbilder säkerhetstjänsterna arbetat utifrån. Hotbilderna betecknas som inte alltid realistiska men i stort sett begripliga. Denna värdering blir i stort sett meningslös för var och en som ifrågasätter säkerhetstjänsternas oväld när det gäller att formulera hoten mot samhällsordningen.

Frågan som måste upp

Anmärkningsvärt har denna typ av analyser inte problematiserats särskilt mycket i samhällsdebatten. Bilden av SÄPO och övriga säkerhetstjänster som organisationer med en benägenhet att slarva och begå överträdelser, men med en kärna av rim och reson, förefaller skrämmande stabil. En grundläggande strukturell analys av de hemliga säkerhetstjänsterna och deras drivkrafter har fortsatt att lysa med sin frånvaro.

Samtidigt som debattens vågor ebbar ut och säkerhetstjänsterna kan arbeta vidare i invanda hjulspår godkänner riksdagen EU-förslag till terroristlagar vars praktiska konsekvenser vi endast kan spekulera i.

Även om kravet på en nedläggning av SÄPO inte är nära förestående att förverkligas är det hög tid att frågan på allvar planteras i den bredare samhällsdebatten.