Kan sociala rörelser ta
makten?

Inledningsmarschen vid World Social Forum 2002
Foto: Mattias Lindwall

2002 års forum har en mer officiell karaktär än det föregående. Men trots att den unga "seattle-generationen" från gatorna i de rika metropolerna i stort lyser med sin frånvaro och de latinamerikanska gerillorna inte får delta, så finns det en klar uppdelning bland deltagarna: "En annan värld är möjlig", säger de systemkritiska, "En socialistisk värld är möjlig", säger de systemöverskridande.

Det känns som att parollerna i viss mån speglar vilket land och vilka sociala konflikter som anhängarna kommer ifrån. Delegationerna från Europa, bland annat den starka franska Attac-representationen, står i högre grad för det första perspektivet. Medan många stora massrörelser som brasilianska MST ¹ den argentinska arbetslöshetsrörelsen, radikala tendenser inom fackföreningarna i Brasilien och Argentina, samt representanter för det folkliga motståndet mot vattenprivatiseringarna i Bolivia känns mer genuint rotade i det systemöverskridande perspektivet.

Delvis har den större radikalismen bland de latinamerikanska representanterna säkert med geografin att göra. Det var fler genuina gräsrotsrörelser som kunde delta från Latinamerika än från Europa och USA. Men samtidigt måste påståendet nyanseras. Även delegaterna från Latinamerika är splittrade mellan ett systemkritiskt och systemöverskridande perspektiv. Jubel 2000 syd är en av huvudaktörerna på mötet, flankerade av många diffusa enskilda organisationer och latinamerikanska Attac-avdelningar. Ledarskapet inom den fackliga landsorganisationen CUT i Brasilien, som är en av mötets huvudorganisatörer, kan dessutom räknas som vänstersocialdemokrater, som försöker driva Fria fackföreningsinternationalen i mer radikal riktning. Men trots alla invändningar känns det ändå som att proportionerna mellan de två perspektiven fördelar sig annorlunda mellan representanterna från nord och syd.

Ideologisk kritik underifrån framförs på många olika sätt under forumet. Konflikten märks i kritiken mot att mötet ska hållas i Porto Alegre även 2003, att PT Arbetarpartiet, brasilianske presidenten Lulas parti, red. använder mötet för att stärka sin egen politiska roll och att mötet nedprioriterar klasskampen till förmån för mer perifera frågor. Den senare kritiken kommer från den radikala oppositionen inom CUT.

Den halvt dolda konflikten mellan de sociala rörelserna från nord och syd under mötet bör ses mot bakgrund av de senaste årens händelser i Latinamerika. De politiska och ekonomiska kriserna har avlöst varandra. Månaderna före mötet i Porto Alegre föll regeringarna som käglor i folkliga uppror i grannlandet Argentina. Landets fattiga befolkning enade sig i en proteströrelse med landets medelklass, som såg sina besparingar och arbeten hotas. Regeringarna föll, men ingen revolutionär politisk rörelse tog den politiska makten. Utvecklingen visar både på en ökad radikalitet som delvis skiljer situationen i Latinamerika från den i Europa och på en svaghet och desorientering som vänstern lider av alltsedan den så kallade realsocialismens sammanbrott 1989. Vänsterintellektuella i Latinamerika har under ett decennium beklagat vänsterns ojämna utveckling på kontinenten och att de folkliga upproren aldrig ställer frågan om makten. Europas vänsterintellektuella har däremot inte ens tänkt tanken att ställa frågan.

Men i dagens Latinamerika finns det även tecken på att många grupper och sektorer vill gå från protester till formulerandet av en politik med konkreta förslag. Frågan infinner sig om tiden för revolutioner är ute, eller om det bara är frågan om en mognadsprocess innan både en demokratisk, jämfört med sovjetkommunismen, och revolutionär vänster föds av den pågående globala klasskampen. Vilken grund står den systemöverskridande kritiken på och vad talar för en reformistisk ståndpunkt?

Det går att utveckla frågan ytterligare. Leninister brukar ju hävda, i motsättning till revolutionära syndikalister, att det bara är väl formerade partier som kan ta initiativet till en revolution och försvara den. Men dagens partier förlorar för det mesta i inflytande och lämnar över allt större delar av den radikala samhällsförändringen till sociala rörelser. Så frågan är om det ens är möjligt - som bland annat den revolutionära syndikalismen lär - för sociala rörelser att ta makten? Vill de ens ta makten?

Men forumets viktigaste uppgift är, trots skilda politiska linjer som kolliderar, att informera om och diskutera en rad konkreta sociala problem och vad man kan göra åt dem. Det handlar om möjligheten tillkamp inom den informella sektorn, de arbetslösas protester, organiseringen mot vattenprivatiseringarna, det amerikanska frihandelsavtalet och livsmedelssäkerheten för att nämna några ämnen.

Arwid Lund

Myllrets revolt - Sociala rörelser i Latinamerika är publicerad av Federativs förlag.