Det tredje World Social Forum är avslutat och känslan av att historia har skapats är stark. Aldrig förr har hundratusen människor från sociala rörelser över hela världen samlats i syfte att gemensamt påbörja en process för att ändra den rådande ordningen i grunden. Trots alla förvirrade, kaotiska och motsägelsefulla tendenser som bubblar, finns det en potential att vi en dag kanske faktiskt når dit vi vill. Än så länge är de konkreta alternativ som så ofta efterfrågas ganska få, men folk träffas, allianser knyts och motståndet såväl som hoppet stärks.

Hyllandet av Brasiliens nyvalde president Lula har under forumet tagit sig nästan perversa dimensioner. Bara nämnandet av hans namn får publiken att störtjubla av förtjusning. Hans ansikte på en tv-skärm startar "ole ole ola, Lula, Lula"-sången med fingrarna formade till ett "L" viftandes i luften. Medan folk i de flesta länder utanför Brasilien vänder sig bort ifrån den parlamentariska demokratin och i stället letar demokratiska alternativ i nya sociala rörelser, är tendensen bland brasilianarna i Porto Alegre snarare den motsatta.

I söndags var det dags att ta sig an denna spänning, mellan politiska partier å ena sidan och sociala rörelser å den andra. I introduktionen till debatten lanserades det märkliga begreppet "deltagande demokrati", för att liksom markera att normen, den representativa demokratin, inte längre är helt given. De socialistiska partierna i panelen framhöll alla vikten av samarbete med sociala rörelser, men den verkliga lösningen, förklarade de, står att finna i starka partier. Lula i Brasilien och Chavez i Venezuela kännetecknar framtiden och hoppet. Fausto Bertinotti från det italienska kommunistpartiet toppade med "att det vi behöver är en global Lula". Publikjublet fick stadion där debatten hölls att vibrera.

Det är konstigt. Inom globaliseringsrörelsen hyllas de frihetliga idéerna av såväl nya som gamla rörelser. Det talas varmt om självförvaltning, decentralisering, icke-hierarkiska organisationer, autonomi och direkt aktion som ett viktigt arbetssätt. Men när de karismatiska ledarna kliver fram, väcks förhoppningen om en man som med hjälp av sitt parti ska leda folket till seger. Det kan tyckas självklart, men med en snabb titt bakåt i historien känns det nödvändigt att säga det igen, rörelsen behöver inga ledare.

Därför känns det tryggt när de brasilianska landlösas rörelse MST tar till orda som representanter för de nya sociala rörelserna. "En ordentlig landreform åstadkommer vi inte med hjälp av politiker eller starka ledare utan med gräsrotsorganisation, folklig kamp och direkta aktioner", förklarade MST:s Gilmar Mauro. Och dess framgång i Brasilien visar att det verkar fungera. Genom jordockupationer och byggandet av alternativa samhällen har MST gett hundratusentals människor möjligheten att försörja sig själva.

Plötsligt avbryts debatten när president Lula uppenbarar sig på en tv-sändning från Davos. Han sitter i en fåtölj och svarar på frågor från företagsledarna på World Economic Forum. Någon frågor hur man ska kunna minska klyftan mellan Porto Alegre och Davos. Lula svarar: "Det är som när arbetare och arbetsgivare möts, först verkar man befinna sig väldigt långt ifrån varandra, men när man väl sätter sig vid förhandlingsbordet är avståndet i själva verket inte så stort." Han må mena väl, men det är varken han eller någon annan ledare som kommer att vara lösningen på hur vi ska kunna skapa en annan värld.