Varför ska väst slåss
i Irak? - Om synen på
Mellanöstern. Del 1

En genomgång av de senaste debatterna visar att regionen ser annorlunda ut än vad som brukar hävdas av eliterna i väst. Den visar också att västs kommentatorer är etnocentriska och att väst har problem med sitt förhållande till Orienten. Kriget mot Orienten bygger på ett i väst, skapat samförstånd om att stereotypen "Orienten" är fienden. Eftersom de länder i denna Orient väst hittills angripit är alla miserabla och utfattiga måste den ses som en god fiende. Den skada Orienten kan göra väst är relativt marginell. I denna artikel i två delar diskuterar jag debatten om konflikterna i Mellanöstern.

Om Mellanöstern generellt

Länderna i Mellanösternregionen har från början haft mycket olika förutsättningar i alla avseenden. Strukturerna i regionen skiljer sig i många fall avsevärt åt. I ekonomiskt hänseende är Kuwait det rikaste landet, och Mauretanien det fattigaste. Israel och Turkiet är mycket västinfluerade, medan till exempel Iran är revolutionärt islamistiskt. Två olika ideologier, Nasserismen och Ba´athismen, samt karismatiska ledare som Khaddafi har givit färg åt vissa länder i regionen, med en annorlunda hållning till demokrati, det civila samhället och mänskliga rättigheter.

När vi västerlänningar vanligen talar om demokrati syftar vi på liberal demokrati som den uppfattades av upplysningens filosofer i Frankrike. På många platser i Mellanöstern faller man tillbaka på andra modeller för demokrati, som den formats i islamsk tradition av de nomadfolk som satt sin prägel på hela regionen.

Nomadfolkens demokratiska tradition delar inte alls västs historia. Upplysningen uppstod aldrig till Mellanöstern, i stället tvingade sig upplysningen på Mellanöstern. Mellanösterns folk tvingades att bära nationalstaterna och den liberala traditionen och de uppfattade idétraditionen som en tvångströja som de gärna ville bli fria från. Väst skapade nationalstatsgränserna bland annat med Syke-Picot-avtalet och Balfourdeklarationen, som blev för Mellanöstern vad Berlinkonferensen var för Afrika i sin helhet.

Till synes innanför västs tvångströja ignorerade många av länderna i Mellanöstern nationalstatsgränserna och sökte en arabisk identitet innanför de samarbetsorganisationer de själva skapade, men i några fall blev skadan irreparabel. Det gäller särskilt kurderna som splittrades mellan tre nationer och palestinierna förlorade sina medborgerliga rättigheter i Israel. Också armenierna råkade illa ut när de blev offer för det tjugonde århundradets första folkmord, vilket genomfördes av Kemal Attatürks Ungturkar.

Palestinakonflikten i synnerhet

Palestinakonflikten omnämns ofta som särkilt betydelsefull för regionen. Termen palestinier syftar på araberna, kristna, muslimer och druser som levt i området under århundraden. Palestina som först var en del av osmanska väldet, blev till ett brittiskt protektorat som lovades bort till den sionistiska rörelsen 1917. I verkligheten blev inte Erez Israel till förrän 1948, då Palestina skänktes till det judiska folket utan att palestinierna fått ett ord med i laget.

Bland mycket annat kan konflikten i Palestina tjäna som exempel på västs perception av arabvärlden, som geografen på Glasgows universitet Allan Findlay skriver om i det avsnitt han kallar Perception of Arab Society i sin bok The Arab world. Findlay vänder sig mot varje försök att se det arabiska samhället som homogent, något västerländska kommentatorer ofta försökt göra. Den västerländska synen på Mellanöstern, eller orienten som helhet har närmare beskrivits av palestiniern Edward Said i ett numera klassiskt arbete som på svenska heter Orientalism. Den hållning visavi Mellanöstern Said beskriver aktualiserades med händelserna i New York den 11 september 2001. Väst syn på Mellanöstern och Mellanösterns försök att utveckla egna modeller för demokrati och mänskliga rättigheter, har av västs kommentatorer ofta avfärdats med stor skepticism. I samband med attacken mot World Trade Center aktualiserades Samuel Huntingtons text The Clash of Civilizations, varpå en animerad debatt följde. Bland Huntingtons antagonister fanns Said. Diskussionen dem emellan om Palestina får illustrera den poäng jag försöker göra.

En krasch mellan civilisationer?

Enligt Huntington får det nominellt demokratiska Israel representera västerlandet, med dettas ideal och organisationsskick. Mot västerlandet står den islamska kulturen, som verkar annorlunda och skrämmande. Medlemmar ur Islamiska Jihad eller Hizbollah offrar sig själv i marterade självmordsattacker mot israelerna. Båda kulturerna finns i ett mycket begränsat geografiskt område, men de interagerar bara fientligt. Palestinierna talar arabiska och är muslimska - eller kristna. Israelerna är visserligen judar men deras kultur är västerländsk - och ska förstås som "west", medan palestinierna är "den islamska civilisationen".

Den muslimska civilisationen upplever Huntington som antidemokratisk, medan den västliga är demokratisk. Den islamska kulturen försöker skaka av sig den västerländska civilisationen med fundamentalism och terrorism, Israel svarar med polis, lagar och demokrati. Under första och andra Intifadan gick skiljelinjen inte mellan nationer menar Huntington, och kunde i den palestinska konflikten se ett uttryck för post-kalla krigets konflikter i vilken: "The fault lines between civilizations will be the battle lines of the future", skrev han i tidskriften Foreign Affairs, sommaren 1993. Och om man väljer att se det palestinska upproret innan och utanför Israels gränser med amerikanska glasögon och kort minne, så är palestinakonflikten ett mönster för Huntingtons framtida krig.

Saids polemik

I själva verket är det mycket svårare än vad det ser ut i första anblicken att tolka kriget i Palestina som en krasch mellan civilisationer - i den mån kraschen finns på annan plats än i den amerikanska administrationens huvuden. Edward Said skriver i sin läsvärda polemik mot Huntingtons arbete, The Clash of Ignorance ur tidningen The Nation den 4 oktober 2001, att så inexakta etiketter som Islam och Väst missleder och förvirrar våra sinnen när vi ska försöka förstå omvärlden. Världen är betydligt svårare plats att hantera än så, varefter han illustrerar detta sakförhållande med en anekdot om en föreläsning han höll på Västbankens universitet 1994, då en av åhörarna reste sig ur bänken och angrep Saids idéer för att vara västerländska som "opposed to the strict Islamic ones". Said replikerade: "varför bär du slips och kostym, de är också västerländska". Mannen, som invänt blev generad tyst, satte sig i bänken igen.

Det palestinska samhället består till 20 procent av kristna invånare och druser som lever i samförstånd med de 80 procent som är muslimer. Ett faktum som blev tydligt under julhelgen då president Yasser Arafat, trots sin uttalade önskan, inte fick närvara under julgudstjänsten i Betlehems Födelsekyrka, trots att hans fru är kristen och att kristendomen är en så stor minoritetsreligion bland det palestinska folket. Således är inte kriget i Palestina mellan den västliga civilisationen och den muslimska. Den är i stället konflikten mellan Frankensteins monster - Israel - skapat av västmakternas dåliga samvete och ett fattigt tredjevärldenland - Palestina.

Said har rätt när han avfärdar Huntingtons sju eller åtta "civilisationsidentiteter" som han enligt Said fått från orientalisten Bernard Lewis, som författade artikeln The Roots of Muslim Rage 1990. Huntington och Lewis skapar enkla figurer av enorma entiteter, och ger dem namn - den ena figuren heter The West, den andra Islam som om:

Extermt komplexa förhållanden som identietet och kultur finns i de tecknade seriernas värld: ' where Popeye and Bluto bash each other mercilessy, with one always more virtuos pugilist getting the upper hand over his adversary' . Helt säkert har varken Huntington eller Lewis mycket till övers för civilisationernas interna dynamik och pluralism, eller för det faktum att en av de viktigaste frågorna inom de moderna kulturerna är definitionen av varje enskild kultur, eller för den icke önskvärda möjligheten att en stor del av deras demagogi och deras fullkomliga ignorans gör anspråk på att företräda en hel religion eller civilisation. Nej, väst är väst, och Islam är Islam.

Palestinakonflikten illustrerar utmärkt Saids argumentering, hans egen position styrker argumenteringen. Han är kristen palestinier verksam på ett amerikanskt universitet och undervisar i engelska, men talar för de palestinska muslimernas sak. Sakernas tillstånd är bara enkla på avstånd, i själva verket har religiösa eller etniska identiteter inget eller ringa värde som analytiska instrument i konflikternas närhet. Huntingtons teser passar den amerikanska utrikespolitiken som hand i handske. Med Huntingtons perspektiv kan USA ganska lätt motivera sitt stöd åt det judisktkristna och demokratiska Israel i dess kamp mot muslimsk odemokratisk fundamentalism, som i själva verket inte är homogent muslimsk, entydigt odemokratisk eller ens särskilt fundamentalistisk - men fattig, illa behandlad och militärt i ett asymmetriskt förhållande till en mycket starkare stat.

Huntingtons argumentering i detta sammanhang kan naturligtvis också användas till att motivera västs angrepp mot Irak. Irak är liksom Israel västs skapelse, precis som eventuella irakiska massförstörelsevapen är det. Landet är inte homogent i något avseende. Landet är ingen demokrati, ett resultat av Kalla kriget och att nord avvände landet som spelbricka i detta sammanhang.

Statsvetaren Adam Tarok menade i denna debatt att Huntington och andra amerikanska akademiker skapar teorier om civilisationer i syfte att dehumanisera ickevästliga samhällen. De amerikanska tänkarna vill föreställa sig att ickevästliga människor är genetiskt immuna mot västerländska idéer som demokrati och frihet. Edward Said kallar det ett uttryck för essentialism, ett resonemang som leder till att afrikaner, orientaler, européer och amerikaner för alltid kommer att förbli vad de är, och deras essens inte kan blandas. Man föreställer sig en västligt ordnad och civiliserad värld, med höga moraliska värden. Mot den ställer man ickeväst i kaos och med barbariska sedvänjor. Ickeväst är, kanske till följd av genetiska orsaker, oförmögen att införliva västliga idéer. Tanken på bombernas civiliserande effekt är i sammanhanget inte alls ny och beskrevs redan av Jules Verne i Ingenjör Roburs Luftfärd 1886.