Varför ska väst slåss
i Irak? - Om synen på
Mellanöstern. Del 2

I förra delen av artikeln diskuterade jag det nomadiska arvet. Nomaderna hade institutioner som, om man frigör sig från idén om liberal demokrati, också är demokratiska: De hade informella möten som kallas diwan och konsultationer, så kallade shurer och andra informella, men demokratiska strukturer. Västs krav på att de antar det demokratiska styrelseskick väst anser bäst upplevs på många platser som ännu ett utslag av imperialism, som om väst vill tvinga ett styrelseskick på araberna - inte för att det är mera demokratiskt, men för att kolonialstaternas styrelseskick fortfarande ska vara koloniernas, som om kolonialismen aldrig upphörde.

Länderna Jordanien, Kuwait och Marocko har till och med infört parlamentarisk demokrati, men de demokratiska institutionerna där är svaga. På andra platser har man valt bort liberal demokrati för att skydda sig mot religiöst nyvaknande, skrämda av händelseutvecklingen i Libanon där demokratin hade starka underströmmar av religion och utlöste ett långt och blodigt inbördeskrig.

De båda författarna Gerner och Schodt har föreslagit att Mellanöstern kommer att kunna demokratiseras, i riktning mot liberal demokrati. De ger tre faktorer som tyder på detta är:1) skapandet av en intellektuell urbaniserad medelklass som brukar leda till prodemokratiska rörelser i alla länder. 2) Den ekonomiska dynamiken i länderna - Turkiet, Israel och Förkrigslibanon var/är demokratier 3) Många av de omständigheter som lett till odemokratisk utveckling har försvunnit eller minskat i betydelse.

Jag är inte övertygad om detta. För det första är Gerner/Schodt föresatser etnocentriska, om än inte lika onyanserade som Huntingtons. Varför är liberal demokrati överhuvudtaget önskvärt? Liksom på de flesta andra platser i världen finns det på många platser i Mellanöstern en inhemsk demokratisk tradition, som kan utvecklas till ett slags demokrati som inte blir likadan som västs, men kanske lika bra eller bättre om utbildandet inte avgränsas till medelklassen.

För det andra. Av Gerners och Schodts exempel är Turkiet, som diskuterades i förra delen, inte en demokrati om man med begreppet menar att medborgarna i landet är alla fullvärdiga. Turkiets övergrepp mot sina minoriteter är oräkneliga. Kurder och armenier förvägras sina rättigheter och språk, men också socialister tillhör de förföljda. Problemen i Israel har redan noggrant diskuterats. Något kan dock tilläggas: så länge Israel har världsrekordet i ignorerade FN-konventioner, och så länge segregation och illegala bosättningar består vägrar jag betrakta landet som demokrati, även om USA bistår landet. Kvarstår då Libanon som åtminstone har ambitionen att återgå till demokrati.

För det tredje. Om många omständigheter som lett till odemokratisk utveckling försvunnit, så har andra tillkommit. Mest uppenbar är uppkomsten av militant islamism. Denna ideologi har ingalunda avtagit i betydelse. I stället har den fått allt större genomslag. Islamismen klarar sig nu utan USA, vars stöd den behövde och fick till en början då USA behövde ideologin som spelbricka i kalla kriget. Efterhand som president Bush förklarat krig mot terrorismen har förföljelsen av muslimer stegrats. Många muslimer kan mot denna bakgrund väntas söka sig till islamisterna.

Vad gäller kvinnornas situation är den på många platser under all kritik. Eftersom många Mellanösternländer är primärproducerande jordbruksländer är kvinnornas situation inte olik villkoren för kvinnorna i det feodala Europa. På andra platser är kvinnornas situation annorlunda. Kvinnor i Turkiet utgör till exempel en anomali, i det att också i detta land är kvinnorna verksamma i den agrara sektorn. Men samtidigt finns stora skillnader lokalt inom hela regionen som beror på utbildning, bostadsort och socialt sammanhang. Utvecklingen tyder på att kvinnornas krav inte kan hejdas, trots de relativa bakslag de drabbats av på vissa platser i samband med islamisternas ökade betydelse.

Kasta ut Huntington och Kipling

Mellanöstern är en i alla avseende pluralistisk region som trotsar samlande etiketter, oavsett vem som söker sätta etiketterna. Väst försöker, och har, under de senaste två hundra åren försökt bunta ihop regionen och de har förklarat att invånarna är mottagliga för despoti, ondska och saknar i övrigt den västerländska människans humanistiska drag. Det österländska samhället har beskrivits som omoget och människorna som lever där har varit som barn, den Vite Mannens Börda, som Kipling beskrev de indiska folken. Det var med denna ideologi som kolonialismen fick sitt uttryck och den är därmed också källan till Syke-Picot-avtalet och Balfourdeklarationen.

Men denna attityd har inte försvunnit och återfinns i Huntingtons arbete som säger att länderna i den islamska världen inte kan skapa och utveckla demokratiska samhällsmönster på grund av någon genetisk defekt. På ett antal platser ignorerar de arabiska människorna Huntington och utvecklar egna demokratiska modeller, till exempel i Palestina under den första Intifadan, i Khadaffis Libyen (se religionsvetaren Mattias Gardells artikel, Muhammar Al-Khadaffi och den Libyska revolutionen i Anarkistisk Tidskrift, 6-7 1992) eller Nassers modell, samt i de stater som redan diskuterats ovan.

Om väst överhuvudtaget ska lägga sig i utvecklingen i Mellanöstern, som många regeringar och personer vill (de flesta på grund av potentiella oljeinkomster) så måste västs inblandning bygga på kunskap om, respekt för och solidaritet med människorna i regionen. Huntington och Kipling måste slutligen förvisas och vi måste inse att väst inte är hela världens mått. Det händer att andra kan lära oss något också.