FN som oväsentlig
maktfaktor

Vi har med andra ord att göra med en uppmaning sammansatt innan den 11 september, under en annan presidentadministration. Följande citat kan hämtas ur förslaget författat av bland annat ovanstående fyra personer där man menar att "USA direkt borde uppta en strategi vars huvudsakliga mål vore att få bort Saddam Hussein från makten". Man menar att "USA måste kunna säkra amerikanska styrkor i regionen, våra vänner och allierade likt Israel och moderata arabstater, och att den betydande mängd av världens sammanräknade oljeresurser inte får äventyras. Världens säkerhet under första delen av det tjugoförsta århundradet avgörs huvudsakligen beroende på hur vi hanterar detta hot."

Tillsammans med Bush, som själv har ett förflutet och därmed även ett fortsatt intresse i den amerikanska oljeindustrin besitter nu de fyra ovannämnda personerna en presidentadministration som genom 11 september getts obehindrad frihet att forma omvärlden efter sina egna geopolitiska syften. Förutom redan nämnda individer återfinns vice president Dick Cheney och Bush privata rådgivare Rice som båda haft och fortfarande har starka band med olika amerikanska oljebolag.

Det talas om konspirationsteorier och förfalskade anklagelser när man börjar visa på bakomliggande intressen i den amerikanska presidentadministrationen. Men ingen kan förneka följande individers otvivelaktiga dragningskraft till ett land som har världens nästa största resurser av fortfarande obrukad råolja. På samma sätt måste man tvinga sig själv att se hur flera av administrationen medlemmar sedan årtionden tillbaka har ett personligt och nära politiskt relationsband med landet Israel och dess fördrivningspolitik av den palestinska befolkningen.

En annan intressant flik som bör stickas in när man radar betydelsefylla personer i Bushadministrationen är att USA:s nuvarande FN-ambassadör John Negroponte var direkt ansvarig för den CIA-understödda terrorpolitik som under 1970- och 1980-talet raderade ut stora delar av den centralamerikanska befrielserörelsen. Colin Powell, USA:s utrikesminister, som genom Gulfkriget 1991 så sakta har förvandlas från krigsduva till hök, deklarerade härom månaden att "vapeninspektörerna spelat ut sin roll då de inte alls fungerar och därmed är oväsentliga".

Kriget mot Irak förskjuts var vecka med ytterligare några veckor. Det återstår att se om USA kommer att överraska världen med ett oanmält blixtkrig likt 1998 eller om man faktiskt påverkats av omvärldens protester och missgillande och därmed tänker följa ett mer 1991-tals liknande scenario där påtvingad diplomati i slutändan förvandlas till allmängiltig klarsignal för stormaktens aggression.

Det spelar egentligen ingen roll. FN har redan spelat ut sin roll som moralisk vägvisare och pekpinne. USA bombade Irak 1998 utan säkerhetsrådets godkännande, man avstod från FN 1999 när Ryssland använt sitt veto mot det bombkrig som ändå genom Nato inleddes mot forna Jugoslavien. Om man än mer vill markera FN:s otillräcklighet när det gäller att i slutändan styra amerikansk interventionspolitik kan man belysa hur USA startade Koreakriget 1949 utan en fulländad FN-resolution. Man varken fick eller bad om FN:s gillande när det gällde Vietnamnkriget som pågick mellan 1963 och 1975. President Ronald Reagan invaderade Grenada 1983 utan FN:s godkännande på samma sätt som förre president George Bush följde upp med en invasion av Panama 1989. Även denna gång utan ett FN-mandat.

Listan kan göras lång och dess talande mönster blir en otäck summering av FN likt en amerikansk polisindustri som när som helst kan sättas ur spel om dess inre mekanism inte överensstämmer med vad USA predikar. USA gav ekonomiskt och militärt stöd till general Suhartos invasion av Östtimor 1975 trots att FN fördömde Indonesiens aggression och krävde ett direkt tillbakadragande. De motsatte sig FN:s fördömande mot statligt sponsrad terrorism i fallet Nicaragua och hotade 1991 Nordkorea med ett militärt angrepp trots att FN-stadgarna tydligt förbjuder hot om anfallskrig utan säkerhetsrådets godkännande. USA har infört långlivade sanktioner mot Libyen och Kuba i direkt motsatts till FN-överensstämmelser och har gett militärt bistånd till den Kosovoalbanska gerillan KLA som under den aktuella tiden var terroriststämplad av FN genom resolutionerna 1160 och 1199.

FN kan med andra ord inget göra. USA är i full färd med att omstrukturera FN:s säkerhetsråd efter de direktiv man nu predikar. Angola, Kamerun, Chile, Guinea, Mexiko och Pakistan utsätts just nu för diplomatiska krav om ett jakande röstsvar i den kommande omröstningen av en ytterligare FN-resolution. Landet Yemen är fortfarande ett friskt minne för dessa länder som nu ska besluta sig för att jaka och därmed säkra fortsatta amerikanska biståndspengar eller utifrån sin egen suveräna rösträtt neka och därmed invänta konsekvenser ifrån sitt ekonomiska värdland. För det var precis vad som hände Yemen 1991 när FN:s säkerhetsråd skulle ta ställning till ett USA-styrt anfallskrig mot Irak. Yemen gjorde klart att man inte tänkte ge sitt stöd och direkt efter omröstningens utfall ringdes landets styrelseskikt upp av USA:s ambassadör i Yemen som meddelade att landet precis kostat på sig sin dyraste röst någonsin och att det årliga amerikanska bidraget på åtskilliga miljoner dollar hade upphört med direkt verkan. Å andra sidan har ju redan USA:s före detta utrikesminister Madeleine Albright deklarerat att landet alltid kommer agera multilateralt om omvärlden, genom FN, ställer sig bakom dess krav men garanterat agera ensamt om så skulle behövas.