Stormakters rätt att
styra och ställa

Vi bevittnar i dagarna upprinnelsen till vad som kan bli ett av de mer destabiliserande krigen i modern tid. Det handlar förstås om den irakiska civilbefolkningen, internationell lag och huruvida vi ger en stormakt rätten att styra och ställa efter eget behag. John Brady Kiesling kallar i en intervju med amerikanska National Public Radio Bushadministrationens utrikespolitik en systematisk förstörelse av det sedan den amerikanska presidenten Wilsons dagar "mest imponerande nätverket av internationella relationer som världen någonsin skådat".

Vad som än må hända efter ett krig i Irak och avsättandet av Saddam Husseins regim så lär USA fundamentalt ha omdanat relationerna mellan världens länder. Internationell lag är ofta ansedd ett ganska tamt substitut för realpolitik och militär och ekonomisk styrka, men så länge världens mer inflytelserika länder är villiga att bemöta internationell lag med ett uns respekt så verkar den för att få diverse diktatorer och despoter att tänka till innan de begår övergrepp och våld gentemot grannar och egna befolkningar. När världens ledande stormakt öppet uttrycker sitt förakt för internationell lag och alls några globala spelregler som gäller för alla - vare sig det handlar om påbörjande av krig, innehavande av massförstörelsevapen eller upprustning - så blir en generell cynism angående globala spelregler förvandlad till en livsfarlig situation där en ledande stormakts ansvarslöshet används för att "rättfärdiga" aggression av vem som helst. Nordkorea "rättfärdigar" sin egen upprustning med hänvisning till amerikansk aggression. Saddam Hussein "rättfärdigar" sitt eget fastklamrande vid makten med referens till amerikanska planer på dominans av hela mellanöstern. Ryssland och Israel "rättfärdigar" sina brutala övergrepp i Tjetjenien och ockuperade Palestina med hänvisning till att de minsann också "bekämpar terrorism" och så vidare.

Så dagens konflikt om USA:s utrikespolitik och vad som bör hända med regimen i Bagdad handlar om mycket mer än om huruvida det blir krig och hur en irakisk regering därefter kommer att se ut. Det enda som är säkert är att irakier lidit mycket länge och troligtvis kommer att fortsätta lida även efter en massiv militäroffensiv mot deras regim. Ser vi till USA:s villighet att hjälpa Afghanistan med återuppbyggnad efter kriget mot talibanerna så inser vi att man inte skall räkna med mycket hjälp i Irak heller. Inte ett rött öre i Bushs budget för 2003 gick till bistånd för Afghanistan (300 miljoner dollar lades till i budgetförslaget efteråt då detta uppmärksammats). USA:s prioriteter efter kriget lär inskränkas till att säkra en USA-vänlig kvasidiktator och tillgång till lukrativa oljekontrakt. Har världssamfundet dessutom oförskämdheten att inte finansiera USA:s krig så blir enkelt för hökarna i USA:s kongress att låta världssamfundet stå för återuppbyggnadsnotan.

Det större perspektivet handlar om huruvida det finns någon möjlighet till en världsordning baserad på annat än USA:s militära, ekonomiska och diplomatiska styrka. Kan vi alls hoppas på en världsordning där fattiga länders möjlighet till rättvisa handelskontrakt och ekonomiskt bistånd inte beror på huruvida de stödjer USA:s utrikespolitik i internationella forum? Kan vi hoppas på en världsordning där även humanitära intressen, vår miljö och fred får utrymme jämte stormaktens militära och ekonomiska egenintressen? Även sådana frågor kommer att påverkas av de beslut som tas i den intensifierande Mellanösternkonflikten som spelas i Washington och New Yorks konferensrum och på gator och torg världen över. Till slut handlar det om vi accepterar en "Pax Americana" eller insisterar på en världsordning där fler röster än en kan höras.

Stefan Andreasson