Rapport från sandlådan

Varför är budgetunderskottet snart rekordstort, samtidigt som regeringen föreslår nya enorma skattelättnader för den rika överklassen och än mer nedskärningar i det tunna sociala skyddsnätet? Varför har vi fortfarande ett dödsstraff som systematiskt diskriminerar mot fattiga och etniska minoriteter, och som av Illinois utgående republikanska guvernör George Ryan kallats ett "slumpmässigt dödens maskineri" som han inte längre vill befatta sig med (varpå han i januari omvandlade alla delstatens dödsdomar till fängelsestraff)? Varför skall miljarder dollar spenderas på ett krig i Irak som sånär hela världens befolkning anser vara obefogat?

Nej, sådant handlar inte den massmediala samhällsdebatten om här i USA. I stället varvas krigshetsen i kommersiella massmedia, vilka majoriteten av amerikaner som alls ser på eller läser nyheter inhämtar sin information från, med debatter om huruvida det är opatriotiskt att inte tvinga skolbarn att dagligen bekräfta sin underkastelse åt fana och gud ("The Pledge of Allegiance") och hur man bäst bör bojkotta ett förrädiskt och fegt Frankrike som inte har stake nog (vikten av maskulinitet spökar alltid i bakgrunden) att stödja USA:s krigsplaner.

Patriotismen ofta ifrågasatt

Debatten angående ett fullskaligt krig i Irak (redan nu bombas landet dagligen) är bisarr. Programledare med obligatorisk amerikansk flagga på rockslaget förser befolkningen med "information" som nästan helt saknar kritisk analys och frågeställning. Man föredrar i stället svart-vita plattityder om "det goda" (USA) mot "det onda" (Saddam Hussein, araber, européer).

Programdeltagare som försiktigt frågar sig om krig verkligen kan vara en lösning får regelbundet sin patriotism ifrågasatt på Fox News, MSNBC och de många andra nyhetskanalerna. Man bjuder in pensionerade generaler som "expertkommentatorer" och har färgglada kartor på Irak som golvmatta. Nu har vi inte tid för veklingar - presidenten och soldaterna i fält måste ha folkets enade stöd!

Bilden av programledare och deltagare som bokstavligen "trampar runt" på Irakkartan och med pekpinnar visar hur den amerikanska militärens enorma kapacitet till förstörelse kan bringa "fred" och "frihet" till det irakiska folket är en bra illustration av den maktfullkomliga monolog som förs.

Opinionen mot krig döms ut i media

Det finns förstås en växande folkopinion mot krig och totalt förakt för internationell lag och samarbete. Men den förs mest på universitet och av organisationer som per definition döms ut som "extrema" i massmedia och av politiker som minst av allt vill bli misstänkta för "antipatriotism".

I fjol förlorade den demokratiske Georgiasenatorn Max Cleland sin omvalskampanj då han blev anklagad av sina motståndare för att inte vara patriotisk nog. Han ifrågasatte Bushs förslag att slopa anställningsskydd för cirka 170 000 statligt anställda i ett nytt "Homeland Security"-departement. Detta trots att han under Vietnamkriget blev dekorerad för hjältemod i strid efter att han förlorat båda benen och en arm i landets tjänst. I bästa fall anses de som protesterar mot krig vara naiva och oinformerade, i värsta fall är de förrädiska lakejer som går i Saddam Husseins ledband.

Bortglömda detaljer

Irriterande detaljer som huruvida det finns någon konkret länk mellan Al-Qaida och regimen i Bagdad, eller huruvida det verkligen är realistiskt att tänka sig en irakisk attack på USA har mer eller mindre glömts bort i samhällsdebatten. Det är inte sakligt att jämföra ett efter bomber och sanktioner försvagat Irak med det hot mot omvärlden som Hitler och Nazitysklands moderna krigsmaskin utgjorde.

Bush och hans vänner bryr sig inte längre om att diskutera detaljer, bevis och fakta. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att mycket av materialet som använts i FN av Colin Powell som "bevis" för Iraks terrorlänkar och planer på "dominans" är baserat på högst tvetydiga källor och material. I fallet Storbritanniens Irakdossier handlade det bland annat om flera år gammalt Internetmaterial presenterat som "ny information".

Med eller mot

Nu handlar det helt enkelt om att det skall bli krig och att världens nationer måste välja sida. Är ni med oss eller emot oss frågar George W Bush och menar i ett tal till nationen (den 6 mars) att FN nu måste "lägga korten på bordet". Samtidigt går telefonlinjerna från Washington till säkerhetsrådets medlemmar varma. Att hota med ekonomiska konsekvenser för dem som röstar "fel" har fungerat förut och än finns det miljarder i den amerikanska kassakistan. Planer på att dessutom avlyssna säkerhetsrådsmedlemmars telefonkonversationer och Internetkorrespondens i New York har läckts ut från USA:s National Security Agency.

Situationen är egentligen svår att tyda. Det finns få indikationer på att Bushregimen lyssnar på kritik och har någon avsikt att ändra sig i Irakfrågan eller i frågor om internationellt samarbete överhuvudtaget. Hökarna i administrationen (till exempel Richard Perle och Paul Wolfowitz) verkar ha ett bra grepp om policyinriktningen. Samtidigt måste det vara någorlunda irriterande för regimen att de inhemska protesterna mot krig inte dör ut. Om något ökar de i styrka, understödda av de massiva globala demonstrationerna mot kriget som tog plats den 15 februari och på internationella kvinnodagen den 8 mars. Till och med i kongressen finns det nu ett fåtal representanter och senatorer som vågar fråga hur mycket kriget kommer att kosta.

Även om man sällan diskuterar hur många irakier som kan få sätta livet till när bomberna börjar falla så börjar det bli obekvämt med stigande bensinpriser och en fortsatt instabil börsmarknad.

Måhända är det för sent att stoppa ett fullskaligt krig inom de närmaste veckorna. Saddam Hussein lär inte ge upp makten och George Bush lär inte kalla hem hundratusentals trupper, hangarfartyg och bombflottiljer som är redo för attack.

Men fortsatta protester, speciellt om de omfattar fler amerikanska "medelsvenssons", kan få Bushadministrationen att agera försiktigare i själva krigsskedet och i den process som följer kriget. Om protesterna håller i sig och världssamfundet vågar insistera på att USA:s beslut att kriga - även efter en nejröst i säkerhetsrådet - är oacceptabelt, så kan det tänkas att krav på en genuin demokratisk process för att återställa civilt styre i Irak måste tas i beaktning, även av George W Bush.