Srebrenica,
Haagtribunalen och
ansvaret

Tragedin Srebrenica äger giltighet för den amerikanska retoriken, och därmed hur världssamfundet agerat sedan dess, i Kosovo, Afghanistan och i Irak. Men katastrofen verkar inte äga någon generell giltighet, dess betydelse begränsas snarare av att händelsen utspelade sig i ett medietätt Europa, den utspelade sig så att säga inom medias intresseområde sedan flera år. I Irak och Afghanistan skapades medieintressena av den amerikanska administrationen.

På andra platser skedde under 1990-talet massakrer, övergrepp och svältkatastrofer liknande den bosniska, utan att världssamfundet och FN reagerade. De etniska oroligheterna i Rwanda, Burundi och den Demokratiska Republiken Kongo, med mångfaldigt större antal offer har till exempel fått mindre uppmärksamhet än kriget i Bosnien.

För Europa är tragedin i Srebrenica emellertid av stort intresse. Det fanns de som inte trodde att folkmord åter skulle utspela sig på kontinenten. Filosofer som Francis Fukuyama hade förklarat historiens slut. Klokare kommentatorer menade att 1900-talet tagit slut 1991, och nu hoppades många att detta också innebar ett slut på folkmorden i Europa. Men så utbröt de jugoslaviska krigen 1992, och Europa visade åter sitt gamla ansikte. Ändå menade politikerna och militärerna att tragedin i Srebrenica kom som en överraskning.

Följande arbete försöker vara en översiktlig historia över tragedin i Srebrenica. Den försöker dessutom skissa en undergångens typologi med Raul Hilbergs bok Perpetrators, Victims, Bystanders - The Jewish Catastrophe som raster (Hilberg 1992). Hilbergs bok lyfter fram de olika aktörerna och visar vad på vad som var deras del i den judiska undergången. Detta arbete försöker göra samma sak med Srebrenicas undergång. I likhet med Förintelsen har en del av förövarna ställts inför rätta. Medan undergångens möjliggörares roll inte diskuterats i nämnvärd omfattning. Jag hoppas att detta arbete kan bli en början till en sådan diskussion.

Arbetet är uppdelat i flera delar: en historisk del som visar tragedins ursprung fram till 1995, en del som diskuterar förövarna, vilka som var deras roller och om de ställts till ansvar inför krigsförbrytartribunalen för före detta Jugoslavien i Haag (Icty). Den tredje delen diskuterar FN:s roll som åskådare och möjliggörare i Srebrenica. Och den sista delen diskuterar offrens beteende, och om detta beteende också möjliggjorde tragedin.

Textens förutsättningar

Inte ens om man "bara" bestämmer sig för att skriva Srebrenicas, och inte de jugoslaviska krigens historia, är det lätt att veta var man ska börja. Det som hände i Srebrenica, en bruksort bland bergen som så många andra, var en katastrof för alla inblandade. Även om serberna ännu inte insett det, var det en tragedi också för dem.

Republika Srpska efter kriget är en isolerad del av Jugoslaviens ruiner: "Republika Srpska befinner sig i en slags feodal anarki", skrev journalisten Philip Schwarm från Pale i den oberoende Belgradtidningen Vreme, den 12 mars 1996. "De enda myndigheter som överlevt självstyret är lokala feodalherrar. Ingen av dem har någon ambition att föra republikens separatistiska linje vidare. De vill bara stärka sin egen ställning inför det kommande valen och få kontroll över sina 'län'".

Tragedin var dock inte ensam i sitt slag och lika lite som de flesta andra tragedier med dessa mått kom den oväntat. Teman som etnisk rensning och folkmord löper som en skitig och stinkande rännil genom historien, ständigt återkommande ringlar rännilen in mot det tjugoförsta århundradet. Det tjugonde århundradet har flerfaldigt, och av ett stort antal historiker, kallats det värsta hittills. I till exempel förordet till boken Brev från nollpunkten skriver historikern Peter Englund: "1900-talets avskyvärda gåta är hur ett sekel så fyllt av löften och rikedom också kunde bli till det våldsammaste och mest tragiska historien känner". Under århundradet, säger han, har 183 miljoner människor dött till följd av fattade beslut, "vilket innebär att fler bragts om livet under 1900-talet än under alla andra sekel sammantaget".

Den engelska historikern Eric Hobsbawm, ger sin bok om 1900-talet, Ytterligheternas tidsålder, underrubriken Det korta nittonhundratalet: 1914-1991. Han borde kanske inte ha räknat ut 1900-talet redan 1991. Att han gjorde så beror kanske på att han skrev sin bok 1994, innan vi ännu visste omfattningen och karaktären av alla de jugoslaviska krigen. Men att 1900-talet började så sent som 1914 har han rätt i, i Bosnien närmare bestämt; med skotten mot Franz Ferdinand och Sophie i Sarajevo den 28 juni. Oavsett om två 1900-tals krig redan då utkämpats på Balkan, balkankrigen - det första 1912 och det andra 1913 - kom skotten i Sarajevo att vara en utlösande faktor till tjugonde århundradets urkatastrof. Och utan de totala krigen, folkmorden och omvälvningen i världsordningen, som därpå följde - ingen storskalig etnisk rensning i Srebrenica, med början den 11 juli 1995.

Nej, jag tror att 1900-talet tog slut där det började, på Balkan, fast i Kosovo 1999 med belägringen av Sarajevo som sista satsen i tjugonde århundradets femte symfoni, Natos bombningar av Jugoslavien 1999 blev dramats postskriptum. Belägringen av den bosniakiska huvudstaden och överfallen mot de etniska albanerna i Kosovo fick liksom skotten i Sarajevo 1914, globala effekter med en spirande ny världsordning som följd. Kanske vore det riktigt att påstå: Det korta 1900-talet började i Sarajevo 1914 och slutade i Kosovo med Natos bombningar 1999. Srebrenica, med mordet på 7 000 av stadens muslimska män och pojkar, är i sammanhanget ett i raden, och därtill ett typiskt 1900-talsfenomen.

Historien kan med andra ord inte berättas från början, det skulle vara ett alltför omfattande arbete för ett blygsamt reportage.

Upptakten: Serberna

Tragedin Srebrenica har en ödesbestämdhet värdig en William Shakespeare. När dramat ska berättas måste författaren börja allra senast vid midnatt den 6 april 1992, då psykiatern, den misslyckade poeten och tillika ordförande i SDS, Serbiska demokratiska partiet, Radovan Karadzic utropade sig till president över en ny självständig republik i bråtet av vad som en gång varit Jugoslavien. Republiken kallade han Republika Srpska. Republika Srpska var från början ett politiskt missfoster, tänkt som en etniskt ren republik. Ingen region i Jugoslavien var vid denna tid etniskt ren. Skulle en sådan region skapas blev det nödvändigt med drastiska åtgärder. Bosnien skulle behöva trasas sönder i kantoner åtskilda mellan etniskt särskilda grupper, men Karadzic tänkte sig att Republika Srpska fortfarande skulle ingå i en Jugoslavisk federation. I ett nummer av Världspolitikens dagsfrågor, som Utrikespolitiska institutet gav ut 1992, skrev balkankännaren Örjan Sturesjö, under rubriken Jugoslavien - konflikt utan slut:

"Serberna i BiH (Bosnien-Herzegovina) mottsätter sig bestämt självständighet för republiken de vill istället ha en kantonisering det vill säga, en uppdelning av republiken i tre nationella regioner men områdena skulle fortfarande vara anslutna till den Jugoslaviska federationen. Nästan alla serbiska partier i BiH har uttalat sig för en framförhandlad uppdelning av BiH och de flesta har dessutom uttalat sig för en anslutning till Serbien. Karadzic menade att 'serberna måste få två tredjedelar av territoriet, men trots det kommer 10 procent av dem att hamna utanför'".

SDS utropade sex autonoma serbiska regioner i Bosnien. Den 9 och 10 november, 1991 höll serberna i Bosnien en folkomröstning, i vilken 98 procent röstade för en serbisk republik. Karadzic hade alltså starkt stöd för att utropa sin republik. Men serberna var inte ensamma om sina nationella strävanden.

Bosniakerna

Demokratiseringen av Jugoslavien under 1980-talet ledde till ett gradvis stärkt islam. Valen 1990 stimulerade den muslimska självkänslan ytterliggare. Det muslimska partiet SDA, Demokratiska Aktionspartiet, lett av presidenten Alija Izetbegovic, kunde skryta med att deras parti leddes av den enda högre tjänstemannen utan kommunistiskt förflutet i Jugoslavien. Tvärt om hade Izetbegovic flera gånger varit politisk fånge, första gången redan 1946 till 1949 för att falskt utgett sig för att vara jurist. Senaste gången 1983, för att han författat ett "islamiskt memorandum" (syftande på "folkmordsmemorandumet" från Kosovo). I sin text sades Izetbegovic ha förespråkat ett Islamistan, ett etniskt rent, muslimskt Bosnien. 1992 hade SDA ändrat i sina stadgar och framstod nu som ett sekulariserat borgerligt parti. SDA önskade självständighet åt Bosnien, för att på så sätt hålla landet utanför det pågående inbördeskriget och undvika en delning av landet.

SDA hade oroats av efterhängsna rykten som hävdade att Jugoslaviens president Slobodan Milosevic och kroaternas Franjo Tudjman samanträtt vid ett flertal tillfällen då de avhandlat frågan om en delning av landet. De flesta kroatiska partier i Bosnien var liksom SDA för ett självständigt, sammanhållet Bosnien. Undantaget var Kroatiska Rättvisepartiet, som önskade att kroatiska Bosnien skulle införlivas i Kroatien.

Kriget

Kriget i Bosnien inleddes den 8 april 1992, vid polisstationen i Zvornik, längs floden Drinas dalgång, bara en halvtimmes bilväg från Srebrenica. Serbiska paramilitärer och kontingenter ur Jugoslaviska armén, JNA hade massakrerat bosniaker, både i Zvornik och Bijeljina. Den fruktansvärda krigsherren och bankrånaren Zeljko "Arkan" Raznatovics styrkor, kallade Tigrarna, uppgavs denna april befinna sig i Srebrenicas grannstad Bratunac, ett dåligt omen, ett järtecken - skriver Peter Kadhammar i sin reportagebok Berättelsen om Srebrenica.

Under maj och juni 1992 försattes stora delar av Bosnien i undantagstillstånd. De storskaliga deportationerna inleddes. Våren 1993, ungefär ett år efter serbernas maktövertagande i Prijedor, genomförde krigsherrarna en folkräkning. Under året hade häftiga demografiska förändringar inträffat: den bosniakiska delen av befolkningen i länet hade minskat från 49 454 till 6 124 invånare. Antalet andra ickeserber hade sjunkit från 15 271 till 9 483. Serbernas antal hade däremot sjudit. 47 745 serbiska invånare fanns före kriget i opstina Prijedor, första halvåret 1993 var de 53 637. Femtiotusen ickeserber hade antingen dödats eller deporterats enligt FN:s expertkommission, skriver Wilhelm Agrell i boken Den rättsliga interventionen. Men det var inte bara serberna som ägnade sig åt etnisk rensning. Rapporter från hela Bosnien vittnade om ett stegrat vansinne.

Silverstaden

Det stora kaoset hotade alltså den lilla silverstaden Srebrenica. Stadens muslimska försvarare var till en början framgångsrika. I april 1992 intogs silverstaden av serberna. De avsåg, skrev David Rohde, en journalist verksam för The Christian Science Monitor i boken A Safe Area, att avvisa muslimerna som de gjort överallt i Bosnien. Bosniakerna flydde till skogs. Tre veckor senare hade staden återerövrats och 1992 vann de bosniakiska styrkorna ett antal anmärkningsvärda segrar. Under resten av året ledde striderna till att bosniakerna fördubblade omkretsen på territorium de hade kontroll över. I januari 1993 var enklaven bara några kilometer från att länkas samman med bosniakiskt hållna Centralbosnien. Muslimerna i Srebrenica var i större antal än serberna, men sämre beväpnade. 1992 bestod Srebrenicas militära försvar av cirka 8 000 man, varav 1 800 var beväpnade. Under den inledande kampanjen kunde de ändå lägga under sig 930 kvadratkilometer, och kontrollerade därmed byarna Kamenica, Cerska, Zepa, Konjevic Polje och Srebrenica.

De bosniakiska styrkorna leddes av en kommendant, en hårdför krigare: Nasser Oric, en gång Slobodan Milosevics livvakt - sedermera polis och nu, atletisk, karismatisk och 26 år gammal, Srebrenicas betrodda försvarare. Som militär chef ansågs Oric vara hänsynslös av fienden, stadsborna såg honom med skräckblandad respekt. De serbiska invånarna i grannbyarna anklagade Oric enheter för att bränna och ödelägga oförsvarade byar. Under december 1992 visade jugoslavisk TV hur Oric män rädat två serbiska byar, och dödat 63 personer varav de flesta var civila.

I december 1992 och januari 1993 kallade serberna in professionella soldater med resultatet att den muslimska fronten kollapsade. Det område Oric kontrollerade krympte i expressfart. Det var 20 grader kallt. Oric saknade vinteruniformer. Det första serbiska angreppet riktades mot Cerska. Byborna lämnade sina hem. Hals över huvud. Några gav sig av norrut, i riktning mot Tuzla. Genom de serbiska linjerna. Men de flesta gick mot Srebrenica. Det kändes säkrare. I korsningen i Konjevic Polje samlades 10 000 människor. De stod där i tre dagar. Ibland besköts de med granater från de serbiska ställningarna. Det snöade. Sedan kom general Philippe Morillion i en vit pansarvagn. Han skrek på franska åt flyktingarna i megafon. En tolk översatte:

- Ni kan inte stanna här! Ni måste gå till Srebrenica! Ni få bära dem som är skadade!

En av flyktingarna, Hasib, berättade för Peter Kadhammar att två granater föll efter Morillions uppmaning 20-30 meter från Hasib själv: "En liten flicka trasades sönder av splittret och hon låg i sitt blod och hennes huvud var nästan avskuret från kroppen. En annan flicka miste foten och den satt kvar i stöveln medan hon låg kvar och skrek, skrek".

Flyktingarna

Flyktingarna satte sig sakta i rörelse mot Srebrenica, det sista muslimska fästet i enklaven som var en av de sammanlagt tre muslimskt kontrollerade enklaverna i östra Bosnien: de två andra var Zepa och Gorazde. Staden fylldes med flyktingar. Och den hotades av serberna, som hindrade hjälpsändningarna till staden som nu närmast var belägrad. Den serbiska offensiven fortsatte: "I april blev den internationella opinionen upprörd över angreppet mot staden Srebrenica [...] trots att FN återupptagit förhandlingarna fortsatte serberna att fullfölja sina militära mål", skriver slavisten och professorn i Oslo Svein Mönnesland.

Den 16 april 1993, hade den muslimska enklaven krympt till 140 kvadratkilometer, 11 kilometer djup på bredaste platsen och 13 kilometer lång. I staden som ligger i en dal, var läget förtvivlat. Försvararnas ammunition var slut. Somliga soldater hade bara fem patroner kvar. I staden fanns 55 000 flyktingar, som hungrade och frös. I gryningen den 11 mars bluffade Morillion sin väg in till staden utan att först fråga sin chef, den svenske generalen Lars-Eric Wahlgren i Zagreb. Morillion möttes av hundratals människor som bodde på gatan, och dussintals som fortfarande vällde in i staden. Det var kallt. Det fanns ingen ved kvar. Folk brände plastflaskor för att hålla värmen. Det stank.

Det säkra området

I samtal med Oric lovade Morillion att arrangera en vapenvila, och försöka få igenom humanitär hjälp till de svårast drabbade. Sedan skulle Morillion åka från staden. Men Oric hade andra planer. Från Sarajevo hade borgmästaren Murat Efendic skickat ett kodat meddelande till kommendanten, som enligt Laura Silber och Allan Little löd: "Vad som än händer, hindra Morillion från att lämna Srebrenica innan han sörjer för människornas säkerhet. Gör det på ett civiliserat sätt. Använd kvinnor och barn". Generalen fann följaktligen vägen från Srebrenica blockerad av hundratals kvinnor och barn. Förgäves försökte han förhandla sig ut. Till sist höll han sitt ödesmättade, improviserade tal från hotellets franska balkong: "ni står nu under FN:s beskydd," sade han, "jag ska aldrig överge er." Reaktionen lät inte vänta på sig:

- Vi brast ut i skratt - det var så absurt med honom stående där och alla människor som tittade på [...] FN-flaggan hissades. Eric, vår läkare, sa: 'Nu är det kört. Vi ligger risigt till', berättade den belgiska hjälparbetaren Muriel Cornelis som då var aktiv i organisationen Läkare utan gränser, och nu är dess generalsekreterare.

Andra fann inte Morillions tal lika roligt. Men Kadhammar noterar i sin bok att ett ovilligt världssamfund, därmed tvingades till handling, även om de inte visste vad de skulle göra åt de isolerade bosniska enklaverna. I New York satte säkerhetsrådet i gång arbetet med en resolution. En morgon i april sändes den till Wahlgren. Srebrenica förklarades vara en "Safe Area", ett säkert område. Men ingen i FN-organisationen hade tidigare hört talas om något sådant. Inte i FN-stadgan, inte i Genèvekonventionen om skydd för sårade och civila under krig: vad en "Safe Area" i Srebenica var, uppfanns helt enkelt av Wahlgren och juristerna i Zagreb, de kom fram till att FN:s begrepp innebar: "... att området måste demilitariseras [...] det innebar [också] att de stridande parterna måste skiljas åt, att FN-förband grupperades i enklaven och att det säkra området fick tydliga gränser [...] sist men inte minst måste FN-styrkorna ha förmåga att försvara enklaven". Amerikanerna beslutade strax därpå att släppa ned nödhjälp med flyg från 3 000 meter, i cirkel utanför stadens gränser: ett livsfarligt grepp som ledde till många skador och ibland stort bråk i plastfacklors nattliga sken, när desperata människor slogs om det som släppts ned.

Srebrenicas försvarare gick med på att avväpna sig, och lämnades därefter - i praktiken - åt serbernas godtycke. I staden fanns till en början ett kanadensiskt FN-förband. Den 18 april och 8 maj slöts avtal om eld upphör, med ett efterföljande relativt lugn. Begränsade stridigheter och de bosniakiska räderna fortsatte dock.

Förövarna: Radovan Karadzic

Radovan Karadzic, den man som utropades till Republika Srpskas president var tillsammans med Jugoslaviens president, den till Haag utlämnade Slobodan Milosevic, de ytterst ansvariga för Srebrenicahändelserna. Karadzic betecknas nu som internationell flykting, och är en av världens mest efterspanade personer. Han misstänks inte bara för slakten i Srebrenica, han är dessutom misstänkt för granatbeskjutningen av Sarajevo och för att hållit 284 av FN:s fredsbevarande personal som gisslan.

Doktor Karadzic är utbildad konsultativ psykiatriker och var anställd på Kosevo Hospital i Sarajevo före kriget. Han föddes i Montenegro där hans mamma, Jovanka, fortfarande lever. Hans pappa, Vuk, är död sedan många år.

Jovanka har beskrivit sin son som en lojal, hårt arbetande man som ofta hjälpt henne i hemmet och på fälten. Han var en allvarlig pojke, respektfull mot de äldre, och han brukade hjälpa skolkamraterna med deras hemarbete. På familjefotografierna spelar han guslen, ett ensträngat serbiskt instrument. Han är gift med Ljiljana Karadzic, ordförande i Republika Srpskas Röda Korset. Hon lever åtskild från sin man av säkerhetsskäl. Hon har vid flera tillfällen uttalat sig mot att Radovan kan arresteras och utlämnas till Haag. Innan Radovan blev serbisk ledare var han också poet, och småkriminell.

Ratko Mladic

Ratko Mladic var befälhavare för de bosnienserbiska styrkorna utanför Srebrenicas portar. Han var också Radovan Karadzic arméchef. Mladic hade utsetts till JNA:s 9 armékårs kommendant i Knin, Kroatiska republiken, 1991. I maj 1992 avancerade han till överbefälhavare i Bosnienserbiska armén. Mladic anses, förutom bödel i Srebrenica, ha varit en av huvudaktörerna bakom Sarajevos belägring. Han har ett digert åtal att vänta, Ratko Mladic, om han någonsin kommer till Haag. Han misstänks för folkmord och andra brott mot mänskligheten, samt massakern på Srebrenicas manliga befolkning.

Det sägs att Mladic hade en privat videokamera med sig under fälttåget. Han gjorde en film med sig själv som hjälte. Kanske var han framsyntare än de flesta. Kanske insåg han att denna film skulle bli den enda vari han för eftervärlden skulle ses som befriare, och inte som slaktare.

Kadhammars intervju med Mladic avslöjar en labil och infantil personlighet, som kunde få ett utbrott över färgen på en ölflaska: "Jävla turkar! [...] jag måste dricka från turkiska glas. Den gröna flaskan är turkisk [...] Ta hit glaset, svensk. Drick det turkiska ölet. Skål.", sade han till Kadhammar i början av intervjun, i juni 1993. Bosnienserbernas ÖB gav under intervjun prov på stor självmedvetenhet, som förfärande nog skulle visa sig motiverad. Mladic konstaterade: "Amerikanerna [...] bestämmer inte över oss [...] säger jag kanske till amerikanerna: Ge så och så mycket till era negrer? [...] All humanitär hjälp går genom mitt territorium. Hur skulle Nato kunna bomba oss".

Mladic demonstrerade gärna sin makt över flyktingarna i Srebrenica, till exempel natten den 5 mars 1994. Göteborgs-Posten skrev:

"Natten till i går utsattes personal från svenska Räddningsverket för beskjutning. Enligt verkets talesman Mats Oscarsson avlossades två skottsalvor som riktades över det tältläger i Srebrenica där de cirka 30 svenskarna bor. Ingen människa skadades, men däremot greps de muslimska flyktingar som bor i det svenskbyggda trähuset av panik och rusade från platsen. De återkom dock senare. Varför svenskarna blev beskjutna visste inte Oscarsson. Men han trodde att det kan ha rört sig om en provokation i samband med att de kanadensiska FN-soldater som bevakar området just håller på att ersättas av holländska".

Det blev de holländska FN-styrkorna som fick utstå Mladic slutgiltiga förödmjukelse. 1995 marknadsförde generalen massakern på Srebrenica i jugoslavisk TV: "Här är nu, den 11 juli 1995, i den serbiska Srebrenica. Inför en stor serbisk högtid ger vi det serbiska folket den här staden. Efter upproret mot tyrannerna är det dags att hämnas på turkarna". Han sade detta självsäkert och lugnt medan han med gråtmilda ögon såg de serbiska TV-tittarna i ögonen. De holländska soldaterna kom sedan att finna sig vara åskådare till vad som därefter hände. I själva verket var Srebrenicas status som säkert område, inte särskilt säker. Den dåvarande aktivisten i Ship to Bosnia och frilansjournalisten Eva X Moberg skrev i Aftonbladet:

"Den 11 juli 1995 intogs den lilla muslimska enklaven Srebrenica av Ratko Mladics bosnienserbiska trupper. Srebrenica hade av FN förklarats som "safe area" - det vill säga ett utsatt område som lovats skydd, med vapenmakt om så krävdes. Men Srebrenica var aldrig någon "säker zon" - det var ett koncentrationsläger som blev en dödsfälla. Den holländska FN-bataljon som var ansvarig för Srebrenicas säkerhet lämnade över den vettskrämda befolkningen i general Mladics händer Holländarna ställde upp med 30 000 liter bensin, som den bosnienserbiska armén behövde för frakten av muslimska män från Srebrenica ut till slaktfälten och till bulldozrarna som skulle plöja ned liken i marken".

Vare sig förre presidenten Radovan Karadzic eller ÖB Ratko Mladic har gripits i maj 2003, båda rör sig fritt i Republika Srpska och eventuellt i Montenegro.

General Radislav Krstic

Radislav Krstic fälldes den 2 augusti 2001 i krigsförbrytartribunalen för överordnat ansvar under händelserna i Srebrenica. Rätten förklarade generalen skyldig till folkmord, han dömdes - mot sitt nekande - för två åtal gällande folkmord, fem åtal för brott mot mänskligheten och ett för brott mot krigets lagar, till 46 års fängelse.

- I juli 1995, herr Krstic, gjorde ni er skyldig till utövande av ondska, sade rättens ordförande, domare Almiro Rodrigues då domen avkunnades.

Generalen var den förste åtalade att dömas för folkmord i Haag. Domen mot honom blev den hårdaste dittills. Krstic var stabschef, och verkställande befäl i Bosnienserbiska arméns Drinakår från oktober 1994 till den 12 juli 1995, då han utnämndes till generalmajor och han övertog kommandot över Drinakåren den 13 juli 1995. I april 1998 utnämndes han till generalöverstelöjtnant. Krsitc greps av Sfor den andra december 1998 och fördes till Haag.

Momir Nikolic, Vidoje Blagojevic, Dragan Jokic och Dragan Obrenovic

Vidoje Blagojevic, Dragan Jokic och Dragan Obrenovic hade ledande positioner i den Bosnienserbiska armén, och de åtalas tillsammans med en bosnienserbisk säkerhetschef, Momir Nikolic. Haagtribunalen skulle ursprungligen åtalat de fyra tillsammans. Men Nikolic ändrade i sitt försvar, han har förklarat sig skyldig istället för att i likhet med de andra tre neka, och Nikolic kommer dessutom att vittna mot sina före detta kollegor. Det gör honom till det första bosnienserbiska befäl som gått med på att vittna mot sina förra kamrater. Åklagaren har som följd av detta pläderat för att Nikolic ska dömas till fängelse i 15-20 år, medan försvaret menar att Nikolic genom sitt erkännande ska belönas genom att endast dömas till 10 år.

Momir Nikolic föddes 1955 i Bratunac. Efter att ha avslutat en civilingenjörsutbildning sökte han till fakulteten för statsvetenskap i Sarajevo. Nikolic fick så småningom anställning som lärare. Han mobiliserades den 18 april 1992 och stationerades I Territorialförsvarets huvudkvarter som underrättelseofficer. Nikolic ansvarade för säkerheten i norra, östra och södra Srebrenicaenklaven och han medverkade direkt i erövringen av staden.

De tre andra åtalade anklagas för delaktighet i kriminell sammansvärjning, enligt IWPR:s (det Londonbaserade konfliktforskningsorganet International War and Peace Reportings) projektansvarige i Haag Stacy Sullivan, och reportern Emir Suljagic i en IWPR-rapport skriven den 5-9 Maj 2003. Sammansvärjningens syfte: "att med våld förflytta kvinnorna och barnen från Srebrenicaenklaven till Kladanj; att fånga, fängsla, summariskt avrätta med exekutionspatruller, begrava och återbegrava tusentals Bosnienmuslimska män och pojkar".

I sitt öppningsanförande sade åklagaren Peter McClosky till rätten, att de tre tillhandahållit de män och det material som gjorde mordoperationerna i Srebrenica möjliga: "För många serber är Srebrenica fortfarande en myt, en otrolig historia [...] för dessa åtalade, är det deras arv - en skam för mänskligheten som kommer att följa dem in i krigets miserabla historia". Vilken är då deras historia?

Vidoje Blagojevic är 52 år, han kommenderade Bratunacs 1 lätta infanteribrigad under attacken mot Srebrenica i juli 1995. Blagojevic anklagas för folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot krigets lagar. Han arresterades av Sfor den 10 augusti 2001. Dragan Jokic är 45 år och han var chef för ingenjörtrupperna i Zvornikbrigaden under attacken mot staden. Tribunalen tror att Jokic deltog i aktionen som dödgrävare. Åklagaren menar att han "assisterade i planeringen, övervakade, organiserade och utförde begravningarna under mordoperationen".

Jokic tog examen vid den jugoslaviska militärakademin, och anslöt sig till Zvornikbrigaden, tidigt 1992. Hans militära grad hade varit major under kriget, men han utnämndes till överstelöjtnant som belöning för insatserna under Srebrenicaaktionen, och förflyttades till bosnienserbiska 5 kåren i Sokolac. Han överlämnade sig själv i augusti 2001.

Dragan Obrenovic är 40 år, han var stabschef och verkställande befäl i Zvornikbrigaden under massakern och åtalas för folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot krigets lagar. När kriget bröt ut 1992, var han kapten i JNA:s mekaniserade brigad som tog kontroll över Zvornik, efter att Arkans tigrar erövrat staden. Det var Obrenovic arméstyrkor som vid upprepade tillfällen blockerade huvudlederna för att hindra bosnikerna från att fly. Efter kriget utsågs Obrenovic till överste i 503 brigaden, ett utskott av Zvornikbrigaden.

De ledande förövare som inte åtalats

Fem befäl har åtalats i Haag för Srebrenica massakern, men de är undantag. Det ansedda konfliktforsknings institutet International Crisis Group räknar i en rapport från den 2 november 2000 upp en rad andra deltagande befäl som ännu inte arresterats: Miroslav Deronjic, Ljubisav Simic, Miodrag Josipovic, Miladin Simic, Novak Stjepanovic, "och andra". ICG menar att dessa befäl varit mycket inflytelserika och att deras nuvarande positioner finns långt från krigsförbrytartribunalen i Haag.

Deronjic som samarbetade med Vojislav Seseljs och Arkans paramilitärer under massakern och uppnådde höga positioner i Republika Srpskas styrelse och han var år 2000 medlem i Bratunacs kommunfullmäktige. Valet av honom till denna position hade OSCE:s (Organisation for Security and Cooperation in Europe) stöd. Republika Srpskas tjänstemän tror att han kan åtalas för krigsförbrytelser.

Ljubisav Simic ingick som beslutsfattare under massakern i Karadzic krisgrupp. Gruppen anses vara de etniska rensningarnas, och därmed massakerns, administratörer. Simic har nekat till att massakern överhuvudtaget ägt rum. I likhet med Deronjic ingår Simic i Bratunacs kommunalfullmäktige, också han med stöd av OSCE.

Josipovic var polischef i Bratunac under Srebrenicas fall och som sådan deltog han i administrationen av massakern på bosniakiska män. Han organiserade också deportationen av fångar från Srebrenica till Zvornik. Senare anses han delaktig i organiseringen av attacken mot en konvoj från Srebrenica, vars fönster krossades med stenar den 11 maj 2000 (ICG 2000:17). Jospovic var år 2000 borgmästare i opstina Bratunac. Också hans kandidatur stöddes av OSCE.

Miladin Simic var under massakern befäl i en paramilitär grupp som han fortfarande kontrollerade 2000. Stjepanovic tillhörde SDS:s paramilitära del, han tros haft en ledande position i den etniska rensningen av Sase, Srebrenica. Han är misstänkt för delaktighet i fängslandet och förslavandet av de bosniaker i Sase som hölls inspärrade i zink- och silvergruvans administrativa lokal. 2000 var Stjepanovic president i Serbiska Radikala Partiets (SRS) lokalavdelning i Srebrenica. Han fortsatte tala offentligt mot bosniakernas återvändande.

Därutöver fortsatte ICG-rapporten räkna namn på mindre betydelsefulla förövare. Rapporten tydliggör ett av de återkommande problemen FN och krigsförbrytartribunalen ställts inför: det är problematiskt att gripa personer som deltagit i massakern om de inte först stöts ut av Republika Srpskas regering. Det rör sig i många fall om betrodda individer som haft och har administrativa förtroendetjänster inom de regionala och lokala förvaltningarna. Bland de aktörer som inte kunnat gripas tillhör naturligtvis de döda. Den 15 januari 2000 sköt någon ihjäl Zeljko Raznatovic på Hotel Continental i Belgrad. Raznatovic, som under sitt nom de guerre Arkan, anses varit den mest hårdföre av förövarna i Srebrenica.

Arkans paramilitära styrka kallades Tigrarna. Arkan och hans tigrar omtalas i alla vittnesberättelser, där namnet förekommer med fruktan och ångest. Chefen för FN-uppdraget i Bosnien, amerikanen Jacques Clein kommenterade dödsskjutningen av paramilitären med att beklaga det faktum att Arkan inte hunnit åtalas: "Det är den enda beklagansvärda aspekten av hans död, att han inte fördes inför världen och familjerna av de tusentals offer hans råskinn dödade och torterade och våldtog och mördade". (Blomqvist 2001:44)

Men flera av de ledande förövarna till krigsförbrytelserna i Bosnien har i likhet med Arkan fått sätta livet till. Sannolikt har de avrättats för att de visste för mycket. Det har funnits och det finns högt uppsatta personer inom såväl säkerhetstjänsten, underrättelsetjänsten som regeringen vars verksamhet under kriget måste anses varit ytterst ljusskygg, och kan sättas i relation till de storskaliga övergreppen i exempelvis Srebrenica. Det rör sig ofta om individer med mer eller mindre kriminell bakgrund. Arkans egen bakgrund är en tydlig illustration: han hade en karriär som bankrånare, i bland annat Sverige, bakom sig.

Åskådarna

Unprofor var namnet på FN:s skyddsstyrka, det vill säga FN:s fredsbevarande uppdrag i före detta Jugoslavien mellan februari 1992 till april 1995. Efter april 1995 var Unprofor bara namnet på FN-uppdraget i Bosnien. I Srebrenica hade den kanadensiska Unprofor-styrkan avlösts av en holländsk Unprofor-styrka: Dutchbat. Srebrenicaenklaven betraktades i början av sommaren 1995 som en tråkig avkrok i Bosnienkriget av Unprofor och av västerländska medier. Dutchbatpersonalen kunde dock känna hur snaran drogs åt. Serberna tillät allt färre FN-konvojer med humanitär hjälp, och Unprofor-konvojer med Dutchbats avlösningar att nå staden. Vid ett möte med Unprofors ledning den 7 mars sade sig Mladic vara "otillfredsställd" med Safe Area-lösningen.

Det hade uppstått allt starkare spänningar mellan bosniakerna och Dutchbat inne i enklaven. Den 27 januari utbröt till exempel en konflikt om den så kallade Banderatriangeln. Uprofor hade då trotsat bosniakiska varningar och förbud, och 100 Unproformedlemmar togs som gisslan i fyra dagar. Ett av flera symptom på den växande konflikten mellan bosniaker och holländare.

Den tredje februari, när Unprofors militära chef, den franska generalen Bernard Janvier besökte enklaven, förklarade Oric att han ville lämna området tillsammans med generalen i helikopter. När han tillfrågades om orsaken, sade han att han ville tala med president Izetbegovic och regeringen som förberedde sig för att förhandla bort kontrollen över Srebrenica som en del i en fredsuppgörelse. Oric fick inte flyga ut ur enklaven med Unprofor, men han försvann från enklaven ändå, i april 1995, och Srebrenicas försvarare återvände aldrig (UN General Assembly 1999:44:178-179).

FN:s militärer kunde under de första sommarmånaderna observera ökad aktivitet bland serberna: "Det kom tre lastbilar om dagen när det normalt brukade visa sig en i veckan. De satte upp nya posteringar. Det var mycket liv och rörelse", vittnade den Dutchbat-anställda Martin van der Swan för Peter Kadhammar. Serberna annonserade tydligt vad som skulle komma.

Diplomaterna

Den internationella insatsen på den bosniska scenen 1995 hade delvis bytt ansikte. FN:s huvudkvarter stod under ny ledning. Bland nykomlingarna fanns Bernard Janvier som var baserad i Zagreb, och den brittiska generalen Rupert Smith vars uppgift var att vara kommendant i Bosnien-Herzegovinakommandot. De tvangs finna sina roller i det Jugoslaviska dramat bland aktörer som sedan länge deltagit, däribland FN:s generalsekreterares specielle representant, japanen Yashusi Akashi, Mladic från bosnienserbiska sidan och general Rasim Delic från bosniakerna. Från Unprofor fanns där en viktig person inom Nato, den amerikanske amiralen Leighton Smith. Som kommendant över de allierade styrkorna i södra Europa var han en av de personer som kunde beordra flygunderstöd åt holländarna i Srebrenica, skriver Netherlands Institute for War Documentation (Niod) i den omfattande rapporten Srebrenica - a "safe" area.

Det stod snart klart att de internationella aktörerna inte kunde enas om särskilt mycket. Mötet mellan dem i Split den 9 juni 1995 är en tydlig illustration. Situationen var prekär, det var ett viktigt möte: sedan slutet av maj hölls FN:s personal gisslan av bosnienserberna, ett resultat av Natos flygräder mot ammunitionsdepåer i Pale. Runt Srebrenica drogs snaran åt. Nu skulle Unprofor synkronisera sina klockor. Mötet avsåg att försäkra att analysen av den bosniska situationen, och att handlingsplanen var den samma för tre ledande aktörer i Unprofor, Smith på ena sidan och Janvier och Akashi på den andra. Men det visade sig att alla tre hade olika sätt att tänka. Själva diskussionen kom att utspela sig mellan Smith och Janvier, Akashi halkade bara undantagsvis in, och hade inte mycket att tillägga.

I slutändan av mötet var konferensdeltagarna mera oense än någonsin. Srebrenica var en het potatis som ingen egentligen ville ta i. Eftersom inget konkret skedde i enklaven, var problemet inte akut. Men det skulle det bli.

I efterhand skulle diplomaterna säga att Srebrenicas fall var oväntat. FN hade inte sett den annalkande katastrofen, EU:s medlare hade inget sett - de amerikanska spionsatteliterna kunde inte rapportera något. Så kom det sig att EU:s medlare, den svenska politikern och diplomaten Carl Bildt, lördagen den 15 juli, medan tusentals män låg på knä ute på fälten vid Potocari och Karakaj och bad för sina liv, åt lunch med Milosevic, Mladic (nu mycket butter), Yasushi Akashi, Thorvald Stoltenberg och Rupert Smith. "Bildt kände vid det här laget till vad som pågick i skogarna kring Srebrenica, det skriver han själv", säger Eva X Moberg i artikeln Vad gjorde Carl Bildt i Bosnien - egentligen?

Dutchbat

Säkerhetsrådet noterar att det under morgonen den 6 juli utbröt strider på en rad platser runt staden. Granaterna briserade lite här och var. Attackens huvudriktning var emellertid från söder. Fem raketer detonerade inom 300 meter från Dutchbats huvudkvarter i byn Potocari, alldeles efter klockan tre på morgonen.

Strax efter klockan 5 på morgonen, den 6 juli började den bosnienserbiska attacken mot OP (observationspost) Foxtrot. De holländska soldaterna förvånades över att bosniakerna inte sköt tillbaka, men de tog det annars ganska lugnt, de:

" slappnade av som de satt i Foxtrots sandsäcksbunker och lyssnade på granaterna som exploderade utanför. Det var tydligt att bosnienserberna inte siktade på observationsposten. De pulveriserade det nätverk av Första världskrigs-era skyttegravar som muslimerna hade byggt bakom observationsposten och på kullarna som flankerade den". (Rohde 1997:6)

Ramiz Becirovic, verkställande kommendant för de bosniakiska styrkorna i Srebrenica frågade Unprofors kommendant om bosniakerna kunde få tillbaka de vapen de överlämnat 1993, men förfrågan avslogs. Ett överordnat befäl förklarade senare varför han sekonderade beslutet: "Det var Unprofors ansvar att försvara enklaven, inte deras. [...] Vi ville inte eskalera situationen genom att föra BSA och ARHiH i direkt strid".

Beskjutningen fortsatte. OP Foxtrot fick en direktträff från en serbisk tank klockan 12.55. Det mest effektiva vapnet i OP:n var en TOW antitankmissil som redan var ur funktion, samma öde hade mött OP:ns andra antitankvapen. De effektivaste vapnen de faktiskt förfogade över var Uzi-kpistar .55 kaliber och gevär som var värdelösa mot tanks och artilleri. Vid nästan samma tillfälle rapporterade Dutchbat att en civil person dödats och att en annan var allvarligt skadad sedan en serbisk granat slagit ned nära vägen mellan Potocari och Srebrenica. Någon gång mellan 13.00 och 14.00 gjorde Dutchbat-kommendanten bataljonschef Ton Karremans en verbal förfrågan om flygunderstöd som svar på attacken mot OP Foxtrot. Sektor Norr var positiva till förfrågan, och passade den verbalt vidare till Unprofors huvudkvarter i Sarajevo. På grund av den allmänna förvirringen på huvudkontoret skickades förfrågan till Unprofors stabschef som avslog den.

Beskjutningen av Srebrenica skulle fortgå på likartat sätt i två dagar. Två dagar av oavbrutet bombardemang mot bosniakerna som inte kunde skjuta tillbaka. Serberna sköt mycket precist och träffade inga holländare. "Holländarna", säger Peter Kadhammar, "var demoraliserade av blockaden; av bristen på färsk mat, bränsle och brev hemifrån; av den muslimska befolkningens avoghet, av hela detta krig som inte var deras".

Sedan började granaterna träffa staden. Men serbernas första mål var OP Foxtrot, strax efter klockan 11 den 8 juli började serberna skjuta på OP:n. 11.26 rapporterade holländarna att granaterna kom från T-54/55 tanks, moderna för att finnas i Srebrenica. Tidigt på eftermiddagen gjorde Ton Karremans en ny förfrågan om flygstöd, riktad till Unprofors stab i Sarajevo. Som tidigare avslog stabschefen förfrågan; han menade att OP Foxtrot borde överges istället. Hans överordnade på UNPF:s huvudkvarter i Zagreb, verkar ha stött beslutet. Kadhammar menar att flygstödsavslaget motiverades med att EU:s medlare Carl Bildt var aktiv i Jugoslavien och FN måste visa återhållsamhet.

Först den 11 juli kom flygstöd: holländska F-16 stridsflygplan, som sköt två serbiska stridsvagnar utanför Srebrenica. Serberna skickade genast ett meddelande om att flera flygattacker skulle leda till att holländska fångar skulle avrättas. Flygstödet inställdes därpå helt.

Srebrenicas Unproforstyrka Dutchbat förefaller ha varit omotiverad att slåss. Flera av de Dutchbatanställda Kadhammar intervjuat såg inte serberna som sina fiender. De betraktade bosniakerna med misstro. De kände sig isolerade och ensamma, ignorerade av världssamfundet den dag serberna kom. Rykten om holländska övergrepp mot den bosniakiska befolkningen cirkulerade. Niodrapporten ägnar ett långt avsnitt åt dem. I Rotterdams Dagblad publicerades den 5 maj 1995 en artikel som kritiskt berättade om Dutchbats beteende:

"Soldaterna sades ha gjort sig skyldiga till våldtäkt och felaktigt användande av alkohol och vapen. De sades till och med uppsåtligt ha lockat barn in i minfälten genom att kasta godis i fälten. På det sättet kunde soldaterna kontrollera om området var säkert eller inte för dem. Experter ser de sistnämnda övergreppen som 'mycket nära krigsförbrytelser'".

Karremans beordrade en utredning av händelser i Dutchbat III av åtta specifika fall av dåligt uppförande och även om Karremans kunde bevisa att flera av anklagelserna var falska och baserade på rykten, kunde han inte övertyga alla. Holländarna var knappast så "extremt disciplinerade" som de ville göra gällande, längre. Dutchbat var misstänkliggjort i såväl omvärlden som bland Srebrenicas befolkning.

Bosniakerna hade flera bra anledningar att betvivla FN:s goda vilja, det kom ju också att visa sig att holländarna var helt inkapabla att försvara Srebrenica.

Serberna stormade inte enklaven i ett stormanlopp. I stället kom angreppet i stötar. Som om de hela tiden ville testa holländarnas beredskapsvillighet: hur långt kunde de gå innan någon sade till på skarpen. I Srebrenica betraktade många holländare inte ens serberna som fiender; tvärt om hade de låtit sig fraterniserats och de såg serberna i flera avseende som bättre än bosniakerna, bättre soldater och mindre gnälliga. Detta bidrog säkert till att serbernas stötar fick det, för dem, lyckosamma utfallet. Ingen sköt tillbaka från holländsk sida, undfallenheten var total. Kanske skulle utfallet av slutstriden om Srebrenica varit ett annat om holländarna varit kapabla att säga ifrån på skarpen.

Offren

Ingen har hittills lyckats fastställa vem som gav ordern, om det överhuvudtaget fanns en order. Srebrenicas borgmästare Fahrudin förnekar att han gav den, Ramiz likaså. Ändå spreds ordern att Srebrenicas invånare måste fly i två riktningar. Kvinnor och barn skulle ta sig till Dutchbats huvudkvarter i Potocari där de skulle få skydd. Männen skulle vandra rakt igenom det serbiska territoriet, över bergen till Tuzla. Haagtribunalens domare Riad delade upp de inledande massakrerna i två scener. Den första utspelades under natten den 11 juli och morgonen den 12: "Detta är sannerligen scener från helvetet, skrivna på de mörkaste sidorna av mänsklig historia". Den första massakern tog plats i skogen, den andra massakern ägde rum i Karakaj:

Av de kvinnor, flickor och pojkar under 16 år som samlats i Potocari släpptes inte alla in på Unprofors område, ändå fanns det till slut 20 000 flyktingar där inne. Det var 40 grader varmt: "Stanken av svett, skit och skräck var vedervärdig", vittnade en kvinnlig FN-soldat. Bianca Jagger skrev:

"De flesta av de muslimska män, kvinnor och barn som tog sig till Potocari fick inte tillträde till FN:s område och tillbringade nätterna mellan 11 och 13 juli 1995 i närliggande fabriker. Under denna tid, och under direkt överinseende av Mladic, separerades männen från kvinnorna. Många blev uppenbarligen summariskt avrättade i fälten och floderna som omgav området. Vittnesmålen beskrev en vanvettig skräck som fick många att begå självmord. Det finns bevis för att kvinnor våldtogs och dödades". Jagger 1995)

Det ofattbara hade hänt. Hur många civila som dödades i Srebrenica efter stadens fall tisdagen den 11 juli är fortfarande oklart. Uppskattningarna varierar mellan 7000 och 8000 män och pojkar.

Insikten om Srebrenica fall drabbade de flesta av stadsborna mycket sent. Vardagssysslorna upptog fortfarande människorna i högre grad än krigshändelserna, så sent som den 11 juli. "Zumra Hafizovic var ute och skördade vete kvällen innan Srebrenica föll", skriver Kadhammar. "[h]on satt hemma med sin bror Samed och tittade på videon [...] Hon minns bara att den var så spännande att när någon knackade på dörren och stack in huvudet och skrek: 'Kvinnor och barn flyr till FN-förläggningen! Männen ut i skogen', så tog de det inte på allvar, utan fortsatte att se filmen till slutet". Så småningom samlade Srebrenicamännen ihop sig, det var uppenbarligen på allvar: männen skulle ge sig av i kolumn. Det var långt till Tuzla, flera dagsmarscher.

Summering

Som i Hilbergs bok är aktörerna i dramat många, urvalet är av tidsbrist summariskt. Och i olika grad är aktörerna i någon mån medansvariga till katastrofen. Det fanns förstås bödlarna, och deras underhuggare. Några har åtalats, andra har det inte. Det fanns åskådarna i FN:s ledning som hela tiden bollade bort den heta potatisen, konceptet Säkra områden, som de själva beslutat om i resolutioner 1993, bland annat Säkerhetsrådets resolution 819, vari Srebrenica förklarades i april vara en Safe Area och resolution 836 som garanterade att Srebrenica skulle försvaras med alla medel. Deras ovilja att agera lämnade de holländska Dutchbatsoldaterna i sticket.

Bland åskådarna fanns också de Dutchbatsoldater som reagerade med undfallenhet. De hade satts att skydda Srebrenicas befolkning, men i slutändan fann de sig själva i en situation där de bidrog till den etniska rensningen i staden. De pressades av föreskrifter och en lång beslutsgång in i en situation där de i praktiken var bakbundna, och reagerade med frustration och ångest. Till sist var de inte önskade av någon i Srebrenica.

Under natten till den 11 april 2003 greps Nasser Oric, och fördes till Haag, anklagad för "bland annat mord och inhuman behandling av fångar och civila", enligt Göteborgs-Posten. "Enligt åtalet brändes och plundrades byggnader i flera samhällen runt Srebrenica av Orics styrkor, vilket tvingade serber att fly området".

I Haag är Oric den enda bosniaken som åtalats för krigsförbrytelser. Det förefaller ha skett som ett alibiåtal. Tidigare har bara kroatiska och serbiska befäl åtalats, men inga bosniakiska. Man kan lätt få känslan av att åtalet mot Oric är ett "Blame the victim-åtal" och inte särskilt rimligt. Sannolikt kommer han också att frias. Oric ledde en stad, och ett folk, i yttersta desperation. I ett civilt åtal skulle nog försvaret yrka på att Oric aktioner var åtgärder i nödvärn. Bosniakerna utförde säkert illdåd, men de är inte i samma skala som de serbiska och står inte i proportion till dessa. Oric militära aktioner är av mindre betydelse i hans del av skulden för vad som hände i Srebrenica.

Att Oric lämnade staden i april 1995 var emellertid ödesdigert. Oric hade betraktats av Srebrenicaborna som stadens försvarare. Kommendantens försvinnande har tolkats som att regeringen i Sarajevo offrade Srebrenica i utbyte mot huvudstaden i pågående hemliga förhandlingar. Men Oric tog nog med sig det mesta av Srebrenicas hopp när han for. Men stadsbornas beteende i övrigt förbryllar också: Varför ställde männen upp sig på kolonn, för en lång marsch till Tuzla. Det fanns andra möjligheter att fly genom skogen, och till säkra orter på närmare avstånd, det hade kanske varit klokt att dela upp sig i smågrupper som gick åt olika håll. Vem utdelade den förfärliga ordern att männen skulle försöka fly i en klump till Tuzla, om inte Fahrudin och inte Ramiz?

Det finns säkert ännu fler adekvata frågeställningar med anknytning till Srebrenicas tragedi. Det jag hoppas ha gjort är en uppdelning av aktörerna, en analys av deras handlingar som en utgångspunkt för andra att besvara frågorna.

Litteraturförteckning:

Agrell, Wilhelm och Alcalá, Jesús Den rättsliga interventionen - Folkrätten, Haagtribunalen och krigsförbrytelserna i forna Jugoslavien (Stockholm 1997)
Blomqvist, Joacim Momir Talic och rättvisan (Stockholm 2001)
Englund, Peter Brev från nollpunkten (Stockholm 1996)
Fehim, Demir Srebrenicas militärledare gripen (Göteborgs-Posten 2001-08-03)
(General Assembly Report) General Assembly Report of the Secretary-General pursuant to General Assembly resolution 53/35 - The Fall of Srebrenica (New York 1999)
Hilberg, Raul Perpetraitors, Victims, Bystanders, The Jewish Catastrophe 1933-1945 (New York 1992)
Hobsbawm, Eric Ytterligheternas tidsålder - Det korta 1900-talet: 1914-1991 (Stockholm 1997)
International Crises Group (ICC) War Criminals in Bosnias Republika Srpska - Who are the People in Your Neighbourhood? (Sarajevo, Washington, Brussels 2000)
International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia(ICTY)
Jagger, Bianca The Betrayal of Srebrenica (The European nr 385, 1997)
Kadhammar, Peter Berättelsen om Srebrenica (Stockholm 1996)
Moberg, Eva X Texter ur Aftonbladet (Stockholm 1999)
Netherlands Institute for War Documentation (Niod) Srebrenica - a "safe" area (Amsterdam 2002)
Mönnesland, Svein För Jugoslavia og etter (Oslo 1995)
Rohde, David A safe area - Srebrenica: Europes Worst Massacre Since the Second World War (London 1997)
Schwarm, Philip Bosnien-Hercegovina: Feodolaherrar styr över serbiska områden (Vreme 1996-03-12, i svensk översättning av nyhetsbyrån IPS)
Silber, Laura och Little, Allan Yugoslavia - Death of a Nation (New York 1996)
Sturesjö, Örjan Jugoslavien - Konflikt utan slut (Världspolitikens dagsfrågor nr 7-8: 1992)
TT/Reuter FN-kolonner blockerades, Svenskar besköts i Bosnien (Göteborgs-Posten 1994-03-06)
Sullivan, Stacy och Suljagic, Emir (IWPR) Srebrenica Indictee Focus (International War and Peace Reportings, London 2003)