Vad är en rådgivande
folkomröstning?

I ett radioinslag visade en pejling på intresset för EMU-omröstningen i Ludvika var väldigt svalt. En facklig ombudsperson sade att de flesta av medlemmarna i sin lokala fackliga avdelning var emot EMU, men att många av dem inte tänkte rösta. För några av dem är det en protest mot makten, men protesten kan uttryckas på flera sätt.

Fackombudet i radioinslaget fick upprörda kommentarer om att det var hans uppgift att få dem att gå att rösta. Att rösta anses vara en demokratisk skyldighet, eftersom det är en rättighet som sociala rörelser kämpat sig till.

När slutsträckan till EMU-omröstningen blir allt kortare kan vi gå tillbaka till läge ett och fråga hur demokratiskt den kommande rådgivande folkomröstningen är?

Först kan vi undra över om en rådgivande folkomröstning hellre skulle kallas en opinionsmätning av medborgarnas åsikt i en sakfråga, vars resultat ska respekteras och under en obestämd tid följas av riksdagen.

I riksdagens EU-upplysning finns information om EMU-omröstningen den 14 september. Där står: Det är riksdagen som beslutar om folkomröstningar. [...] Folkomröstning kan hållas i vilken fråga som helst som riksdagen beslutar om. [...] Motiv för att hålla folkomröstning i en fråga kan vara att det råder delade meningar inom riksdagspartierna i frågan eller att riksdagsmajoriteten i frågan avviker från majoriteten i väljarunderlaget.

Trots namnet folkomröstning är det inte folket som tar initiativet till en folkomröstning, utan riksdagen. Och motivet är inte att ta in folkets åsikter i en politisk fråga, utan att riksdagspartierna är oeniga eller vill säkra sin enighet hos en majoritet hos väljarna.

Riksdagen behöver inte följa utfallet. Riksdagspartierna kan i förväg förklara att de avser att följa utfallet och på så sätt ge även rådgivande folkomröstningar karaktären av att vara beslutande.

Trots att det är direkta val i en sakfråga har folkomröstningen regisserats precis som person- och partivalen till den parlamentariska makten, som är ett beslutande val. Media följer glatt regin, som är inarbetad och formar sig väl för medias sätt att arbeta med förenkling, motsatspar, dramatisering, etc.

Med en sådan iscensättning sätts röstberättigande till en rådgivande folkomröstning i samma beslutsångest som till ett beslutande partival, vilket inte är relevant.

Den kommande EMU-omröstningen gäller införande av det tredje steget i en gemensam ekonomisk politik, som vi inte fått rösta om. Vi får inte heller rösta om det aktuella förslaget till en ny europakonvention.

Den tredje etappen inleddes den 1 januari 1999 och innebar att valutaunionen bildades. Eftersom EMU är en del av EU:s regelverk gäller EMU-reglerna även för Sverige.

Formuleringen av sakfrågan och svarsalternativen, anslagen till kampanjsumma för valalternativen ja och nej har den parlamentariska makten tagit åt oss.

I EMU-valet ska vi rösta om den tredje etappen, som förenklats till en mening: "Anser du att Sverige ska införa euron som valuta?" Svarsalternativen är ja, nej och blankröst. Men mer tydligt är alternativen ja, vänta eller blankt. Rösterna nej (vänta), blankt och icke-röst blir inte automatiskt uppfattad som protest och är inte heller alltid det utan måste omformas för att bli en protest.

Hur blankrösterna kommer att tolkas som ointresse, svårt att välja eller protest, etc. finns ingen diskussion om, och inte heller om de i en jämn situation kan bli utslagsgivande och i så fall hur.

Var gränsen för valdeltagande ska dras för att resultatet ska vara representativt för folket är inte heller överenskommet.

Direkta val är en del av begreppet direkt demokrati, men då har de presumtiva valdeltagarna deltagit i utformningen av valet, som är beslutsfattande. Direkt demokrati kräver inte bara att det nuvarande politiska systemet ersätts av en demokratisk modell, utan också en samhällsomvandling som gör en kunskapshöjning för deltagande i beslutsprocessen möjlig.

Den omfattande demokratiutredningen för ett par år sedan efterlyste deltagardemokrati. De rådgivande folkomröstningar som utformas efter dagens politiska system sätter snarare hinder än öppnar för djupare deltagardemokrati. I den rådgivande folkomröstningen är det tänkt att råden ska komma från medborgarna, men uppläggningen i det politiska systemet är att medborgarna ska motta information och sedan rösta rätt.

Om folkomröstningar ska kännas angelägna för en mångfaldig och bred del av befolkningen måste också folkomröstningens utformning ifrågasättas, vilket inte kampanjgrupperna gjort när de fått sin del av de 120 miljonerna. Totalt kostar folkomröstningen 340 miljoner kronor, varav 200 miljoner går till valadministration, och ännu har det inte utvecklats ett datasystem för röstning via Internet.

Det enda intressanta med EMU-omröstningen är egentligen efteråt hur protesterna mot makten (i röst eller icke-röst) följs upp av de sociala rörelserna och oss som individer.