Statlig våldseskalering

Grövre metoder behövdes. Tyska Weimarrepubliken på 1920-talet blev modellen. Då hade domarkåren bestående av många trotjänare från kejsartiden sett till att högerextremisternas våld möttes med silkesvantar av staten samtidigt som vänstern som satte sig upp mot nazisterna bekämpades med extrema straff. Följden blev en ordningsmakt som systematiskt användes för att splittra de som sökte hindra högerns frammarsch.

I Göteborg skulle denna metod komma till användning för att med våld komma åt den antinyliberala EU-kritiken. Skillnaden var att det i Tyskland funnits demokratiska parlamentariska krafter som sökt stävja ordningsmaktens och rättsväsendets kejserliga agerande. I Sverige drev istället ja-sidan på högsta ort i regeringen fram hetsen i allians med riksdagspartierna och ja-sidan i massmedia.

Varje våldshandling utförd av staten skulle stämplas som försvar av demokratin och varje våldshandling utförd av demonstranter skulle stämplas som en inneboende egenskap hos dessa personer. Demonstranter som ansågs utföra våldshandlingar skulle påstås vara våldsverkare eller terrorister med stora mängder vapen. Detta till skillnad från polisen som med sitt våld orsakade betydligt mer personskador men fortfarande ansågs inte ha våldet som en inneboende egenskap utan med sina gärningar värna de demokratiska rättigheterna.

Högerextremistiskt våld

Dessutom fick polisen hjälp av högerextremisters våld och massmedias lögner. Samtliga EU-kritiska demonstrationer i Göteborg angreps med oprovocerat våld av högerextremister eller beslutade polisen att storma lika oprovocerat. Det framgår av Göteborgskommitténs rapport.

Men trots att det mesta var känt redan när det pågick teg massmedia om saken och fortsätter i stort sett att tiga än idag.

Världsledande i repression

Polisingripandena ledde till betydligt värre kravaller än förväntat. Sverige blev världsledande i repression mot toppmötesprotester med 1 115 frihetsberövanden. Containermurar och stormning av skolor och demonstrationer blev en modell för andra länder.

Det blev inte som de med insikt på förhand trott. Bedömare både i polisens kontaktgrupp med demonstrationsarrangörer och bland folkrörelser förväntade sig inga problem i samband med demonstrationerna. Däremot att mindre grupper skulle ställa till oreda vid andra aktioner. Något som 2 500 utkommenderade poliser borde klara av om de användes för detta. Men i stället tröttades polisen ut i storskaliga upprepningar av Malmöpolisens metod för att skilja "oseriösa" demonstranter från "seriösa" genom att avskaffa både demonstrationsrätt och mötesfrihet godtyckligt.

Dessutom inleddes fredagen när EU-toppmötet skulle börja med avskaffande av rätten från 1766 att insamla information från myndigheter och sprida den. Vi tar för givet att myndigheter ska hävda denna första grundlagsfästa yttrandefrihet i världen men så är inte längre fallet. Polisen stormade in i en lägenhet där några av personerna hade lyssnat på polisradion vilket är lagligt och skickat ut SMS-meddelanden med information och en allmän uppmaning av hjälpa instängda kamrater vilket också är lagligt, eller var det innan ja-sidan införde Weimarrepublik i Sverige.

Medial historieförfalskning

Fredagen fortsatte med polisens oprovocerade beslut att med hundar, batonger och hästar storma Antikapitalistmarschen på Berzeliigatan som stod i dialog med polisen och fått löften om att polisen inte skulle ingripa utan att först kontakta demonstrationsledningen. Precis som i Malmö förrådde polisledningen dialogen med demonstrationsarrangörerna och avskaffade godtyckligt demonstrationsrätten. Demonstranterna fick motta många batongslag och hundbett innan polisen bemöttes med att en person kastade plastflaskor tillbaka. I samband med att demonstranterna strax därefter angreps från alla håll av hästar bakifrån, hundar framifrån och kravallpolis från sidan uppstod sedan de kravaller och stenkastning som sedan fortsatte ner längs Avenyn där många skyltfönster blev sönderslagna.

Den massmediala effekten styrdes av ja-sidan för att uppnå maximal uppslutning bakom polisvåldet och lägga all skuld på de som protesterar mot ja-sidans nyliberala politik. SVT förfalskade händelseförloppet på Berzeliigatan genom att ändra på ordningsföljden. Först klipptes bilder in i nyhetsinslaget där reaktionen på det våldsamma polisöverfallet från en demonstrant som kastar ett föremål mot polisen visas före bilden på en hund som rycker i en demonstrant. Den förfalskade händelseföljden späds på med en berättarröst som hävdar att "demonstranterna attackerade polisen med tillhyggen och en total konfrontation utbröt mellan parterna". Public Service hade etablerat en offentlig lögn som ja-sidan slöt upp bakom.

Polisens våldseskalering får därmed sitt godkännande av en offentlig lögn. Denna lögn får sedan allt större påspädning och uppslutning från regering, riksdagspartier och massmedia. I praktiken tycks undantagstillstånd vara infört. Polisen ska kunna använda sig av vilka metoder som helst för att stoppa protester mot ja-sidans politik utan rättsliga påföljder. Torsdagens hot mot demonstranters liv och egendom genom beordrad nedridning framför Hvitfeldtska gymnasiet och systematisk skadegörelse av demonstranternas bilar går opåtalat i massmedia trots att alternativmedia uppmärksammar saken. Polisens paranoia ges fritt utlopp av politiker och massmedia som frånsäger sig allt ansvar och överlämnar sitt eget omdöme i polisens händer.

Makten tappar fattningen

Så ser det politiska klimatet ut i Sverige på eftermiddagen fredagen 15 juni 2001. Miljöpartisten Yvonne Ruwaida uppger att inne på EU-toppmötet håller riksdagens EU-nämnd möte där UD informerar om att tre lastbilar med vapen beslagtagits på Hvitfeldtska gymnasiet. Det är klart att om ett regeringsorgan förlitar sig på sådana falska polisuppgifter och inte använder sitt eget omdöme så anser man sig stå emot en fiende som måste slås tillbaka med alla medel. Någonstans förlorar denna eftermiddag hela det politiska etablissemanget i Sverige fattningen. I maktens korridorer enas genom det svenska samförståndets gemensamma eller underförstådda uppgörelser samtliga riksdagspartier och regeringen om att sluta upp bakom polisens paranoida version av händelseförloppet och lägga skulden på vad som stämplas som våldsverkare eller terrorister. Det kan de göra i trygg förvissning om att ingen då och under lång tid i massmedia kommer att fråga efter politikernas ansvar denna våldsupptrappningens fredag.

Fotbollshuliganer skyddades av polisen

När den stora Nej till EU och EMU-demonstrationen samlades kunde våldet börja. Ett 30-tal högerextremister överföll den norska delegationen där flera deltagare slogs blodiga. Norrmännen hade i förväg gjort upp med polisen som de haft möten med om att kunna bli hjälpta om problem uppstod. Men de ringde till polisen förgäves och fick försöka reda ut situationen på egen hand. Samma högerextremister dök lite senare upp på Reclaim the Streets-festen i Vasaparken och började också där slå ner demonstranter. Inte heller den här gången kom polisen till hjälp åt demonstranterna men skyddade istället högerextremisterna. När festdeltagarna värjde sig och började jaga högerextremisterna på flykten släpptes dessa igenom polislinjerna medan demonstranterna stängdes inne. Högerextremisterna var livsfarliga fotbollshuliganer. Strax efter toppmötet var samma gäng som slagits på gatufesten under EU-toppmötet i Stockholm och hade en uppgörelse på hemlig plats med ett annat gäng liknande fotbollshuliganer. Det slutade med att en av de som varit i Vasaparken och slagits dödades.

Med bråket med högerextremister startade ytterligare en av polisens massingripanden mot manifestationer under EU-toppmötet. Polisinringningen av gatufesten påbörjades och kaos uppstod. Runt högtalarbilen med festmusiken slog polisen oprovocerat på sittande festdeltagare, på andra håll uppstod alltmer tumult med stenkastning, mest från demonstranternas sida men också polisen kastade sten. Demonstranter slogs blodiga med batonger och polis skadades av sten.

Skotten

Våldsupptrappningen var återigen igång startad efter oprovocerat polisiärt massingripande. En grupp särskilt våldsamma polismän hamnade efter en stund skiljt från de övriga 800 poliserna på plats. De angreps med stenar från olika håll och en av poliserna fälldes till marken och tappade sin hjälm. I detta läge började polisen skjuta med sina vapen. Efter viss förstärkning avancerar tjugo poliser längs gatan så att den fallne polisen är långt utom fara för stenkastning. Nödvärnssituationen har upphört. Den avancerande polisen skjuter sedan mot den flyende folkmassan. Men en aktivist blir kvar bland några enstaka nyfikna. Han hotar med att kasta sten som han sedan kastar utan att de når fram till de främre poliserna. Då beslutar sig polisen för att skjuta honom med ett dödshotande riktat skott mot bålen. I valet mellan att inte skjuta alls eftersom nödvärnssituationen upphört, skjuta ett varningsskott i marken, skott i benet eller ett skott mot bålen som innebär fara för livet valde polisen det livshotande alternativet.

Nödvärnssituationen som skulle motivera det extrema vapenbruket fanns inte längre. I stället var den underliggande situationen orsak med en alltmer våldsbefrämjande ja-sida på frammarsch som hetsat fram en stämning och godkännande av polisledningens våldsupptrappning som inte längre enskilda polismän kunde hantera. Polisskottet missade lyckligtvis med någon centimeter direkt dödliga skador och aktivisten kunde tas till det närliggande Sahlgrenska sjukhuset där han i någon vecka svävade mellan liv och död.

De gick mot en lång natt och långa fängelsestraff där ja-sidan firade triumfer med 90-procentig uppslutning i opinionsmätningar bakom polisens attacker på nej-sidan. TV:s historieförfalskade nyheter som dessutom befriats från kritiska frågor om det politiska ansvaret hade gjort sin effekt tillsammans med den grupp på 50-70 personer som enligt polisens rapport var de mest aktiva vid sönderslagningen av skyltfönster på Avenyn. Högerextremisterna hade goda tider och domarkåren väntade i kulisserna för att träda till och fullfölja splittringen av EMU-motståndet.

Fortsättning följer.