EMU, Allende och
legalismen

Journalisten Jens Orback iklädd åklagarens roll i SVT:s dramatiserade version av EMU-debatt i söndags. På de anklagades bänk: America Vera-Zavala. En av de så kallat revolutionära förgrundsgestalterna inom vänsterpartiet. En gestalt som i denna debatt dock snarare förpassades till bakgrunden. För nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och det är högerut, betydligt längre åt höger, som de ännu inte säkra rösterna står att finna.

Idag är det den elfte september. När endast tre dagar återstår till folkomröstningen infaller ett historiskt viktig datum som stämmer till eftertanke. Förutom att det är två år sedan tragedin i World Trade Center är det idag också trettio år sedan president Salvador Allende avslutade sitt berömda radiotal med orden: "Leve Chile! Leve folket! Leve arbetarna!" Några timmar senare stupade han i kampen för socialism och demokrati. Allendes regering varade endast mellan åren 1970-1973 men påvisar ett återkommande strategiskt problem för vänstern och som också finns i exempelvis kampanjen mot EMU.

I en samhällskultur som endast har utrymme för den undermåliga parlamentariska versionen av demokrati, där allt annat antingen stämplas som enfrågerörelse eller extremism, måste vänstern förhålla sig till spelreglerna. Legalism eller utanförskap. Det är den grundläggande frågan som i nio fall av tio förstås handlar om avvägning. Partibygge eller ej är egentligen, teoretiskt sett, inte avgörande. Men för exempelvis vänsterpartiet som försöker bygga en klassisk socialistisk folkrörelse, med uttalat högt i tak för olika vänsterismer, och samtidigt få maximalt antal röster i parlamentariska val så är problemet lika talande som tystnaden hos America Vera-Zavala inför en Jens Orback i skepnad av senator Joseph McCarthy.

Ett nej på söndag är förvisso något mer än att vi inte kommer införa euro som svensk valuta. Med ett nej kommer vänsterfalangen inom arbetarrörelsen flytta fram sina positioner och det betyder också en knäpp på det politiska etablissemangets näsa och ett finger i näringslivspamparnas tryne. För ett nej handlar i större utsträckning om ett nej till den nyliberala samhällsutvecklingen, med nedskärningar och utförsäljningar, än ett ja till kronan.

Men det innebär också att frågan om vänstern och legalismen ställs på sin spets. För hur kommer vi att hantera en seger? Blir nästa steg att kräva en ny folkomröstning om svenskt utträde ur EU, ett projekt som kommer kräva all tid och ork för tusentals aktivister i flera år framåt? Eller kommer de förnyade krafterna att läggas på den antikapitalistiska globaliseringsrörelsen, förvisso ännu utan någon tydlig dagordning men med visioner som sträcker sig betydligt längre än ett restaurerat folkhemsbygge - återskapandet av en liten trygg sovstad utanför unionens oroliga metropoler.

Inför folkomröstningarna om EU och EMU har man tvingats gilla läget. Det är ju ingen massmobiliserande vänsterkampanj som satt frågorna på dagordningen. Det förhindrar inte att den breda vänstern närmast man- och kvinnogrant kommer sluta upp på nej-sidan på söndag. Men den protest som föreligger får inte efter den 14 september omvandlas till en offensiv för utträde ur EU. Inte heller till att vänstern endast väljer systemets påbjudna väg - legalismens smala - där inget annat än antal röster räknas.

För, handen på hjärtat kamrater: Vill vi verkligen se America Vera-Zavala som en framtida statsminister, urskuldande sitt forna stöd till rörelser som Reclaim the Streets och förnekande att hon någonsin förespråkat expropriering och kommunism? Har inte 1900-talet bjudit på sådana skådespel tillräckligt många gånger för att vi ska ha tagit lärdom?

Nej, ibland kan det till och med vara viktigare att förlora än att vinna. Salvador Allende drev sin och det chilenska folkets vision om demokrati och välfärd längre än vad klassfienden kunde tåla. Därför tänker miljoner människor på honom just idag. För att han överskred en gräns.

I en kapitalistisk värld kan socialismen aldrig vara legal.