Att maskulinisera makten
och marknadsstyra
demokratin

Vem vinner på EMU egentligen? För vem är EMU utformat? Och hur går jämställdhet och EMU ihop egentligen? Kommer kvinnor generellt att drabbas eller gynnas av ett medlemskap? Ett som är säkert är att jasidan måste satsa mer på att övertyga kvinnorna om de vill segra i folkomröstningen den 14 september (enligt opinionsundersökningar från TT-Sifo säger mer än 50 procent av kvinnorna nej till EMU och knappt 30 procent ja, medan motsvarande siffror för männen är ungefär 40-40, enligt Dagens Nyheter den 20 augusti 2003). För att flirta med de kvinnliga röstarna måste fokus ligga på frågor som är av betydelse för kvinnor. Detsamma gäller för motståndarsidan.

Sverige jämförs med Finland, Tyskland, England och länder i Europa som överhuvudtaget inte kan jämföras med Sverige med tanke på ländernas olika välfärdsmodeller. Folkhemsidén i Sverige grundmurades i svenskarnas hjärtan och är det fundament varpå välfärden byggdes. De nordiska länderna har satsat på en stor offentlig sektor. Nyliberala ideologier har under 90- talet och början av 2000-talet rotat sig i den svenska politiken till den grad att effekterna i samhället redan är märkbara. Ett inträde i det tredje stadiet kommer att innebära en tydligare nyliberal inriktning. Trots att Sverige under de senaste årtiondena regerats av socialdemokrater finns inget som pekar på en vilja att upprätthålla den politik som en gång gjorde socialdemokraterna till det mest attraktiva partiet i Sverige.

Motståndare till EMU menar att ett medlemskap kan komma att innebära ett hot mot den svenska välfärdsmodellen. Det är ingen nyhet att EU misstycker till offentliga sektorer av den nordiska omfattningen. Centralbanken i Frankfurt har låg inflation som mål. De kräver sänkt a-kassa, försämrade pensionssystem, privatisering av offentliga tjänster och drastiska nedskärningar av den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn i Sverige består till största delen av lågavlönade kvinnor. Föga överraskande innebär ett ekonomiskt experiment av den storleken EMU är, att de redan marginaliserade och missgynnade grupperna i samhället inte får se en skymt av den tillväxt och välfärd jasidan orerar om.

Eftersom lågavlönade kvinnor i den offentliga sektorn med säkerhet tillhör en mindre prioriterad grupp blir det svårt att tro hur ett medlemskap skulle kunna gynna jämställdheten i det svenska samhället. Å andra sidan är det naivt att tro att jämställdheten per automatik kommer att gynnas av ett utanförskap. Det finns förespråkare som menar att "den svenska jämställdheten" rentav kan ha ett exportvärde - vi kan lära ut till andra länder hur och varför vi nått så här långt. Sådana röster invaggar svenskar i tron om att det är vi som uppfunnit jämställdheten och att vi de facto kommit så långt att vi i vårt jämställda Sverige kan luta oss tillbaka och tycka att vi verkligen inte behöver göra mer åt den saken. Jämställdhet är ett fortgående projekt, ett projekt som behöver ständig ansträngning och oavbrutet arbete.

Socialdemokrater för Europa menar i en rapport att jämställdheten snarare gynnas av den europeiska unionen. Den nyvalda ordföranden för det socialdemokratiska kvinnoförbundet Nalin Pekgul, ställer sig positiv till ett medlemskap bland annat av den orsaken (Svenska Dagbladet 8 juli 2003). Hon framhåller att eurosamarbetet också kan underlätta politiken att återta makt som förlorats till marknaden, vilket skulle göra det lättare att stå emot pressen att sänka skatterna och minska den offentliga sektorn. Euron kan också hjälpa till att utjämna inkomstklyftorna, menar Pekgul. Lena Hallengren (s), ungdoms- och förskoleminister, Birgitta Ohlsson(fp), riksdagsledamot, och Jens Orback, frilansjournalist, skriver i en debattartikel i Aftonbladet den 11 juli 2003 att "Eurosamarbetet kan bidra till arbetet för att skapa mer lika villkor mellan kvinnor och män. En gemensam valuta gynnar handel, skapar fler jobb, och kan öka våra möjligheter att satsa på progressiva reformer: höjda kvinnolöner, en stärkt föräldraförsäkring och bättre kvalitet inom sjukvården, skolan och omsorgen om våra barn och äldre."

Det finns fler orsaker till att EMU riskerar att bli en fälla för kvinnor. Margareta Winberg har tidigare uttryckt sin oro över att EMU-länderna har högre arbetslöshet än Sverige och färre yrkesarbetande kvinnor, jämfört med de skandinaviska länderna (bland annat i Svenska Dagbladet 8 juli 2003). Jasidan lovar tusentals nya arbeten, men Sverige sysselsätter redan 25 procent fler kvinnor än övriga EMU-länder. Arbetslösheten i en del EU-länder har dock sedan 1995 sjunkit mer för männen än för kvinnorna.

Medicinprofessorn Anne Hammarström från Umeå anser att arbetslöshet och ohälsa har ett starkt samband. EMU kan därför kategoriseras som ett hälsohot främst mot de svenska kvinnorna, vilka i dag hör till de friskaste i Europa. Ökningen av deltidsarbete (och därmed också deltidsarbetslöshet) ses inom EU dessutom som en positiv trend. De hälsovådliga aspekterna av arbetslöshet, var sig det rör sig om heltids- eller deltidsarbetslöshet, verkar inte vara ett stort problem enligt EU. Det finns heller ingen garanti för att arbetslöshet är en prioriterad fråga när andra "viktigare" ekonomiska mål uppdagas.

EMU-frågan är inte enbart en fråga om arbete. För att bibehålla det nuvarande tvåförsörjarsystemet behövs en offentligt utbyggd barnomsorg. Föräldraförsäkringen i Sverige är i jämförelse med de andra EMU-ländernas en ren önskedröm. Det finns astronomiskt mycket att förbättra även här på hemmaplan, men jämfört med övriga länder i EU framstår Sveriges sociala välfärd faktiskt som rena paradiset.

EMU strävar till att sänka skatterna, en politik som går i stick i stäv med den svenska (kanske förflutna?) socialdemokratiska politiken. Den politik som trots allt lett till ett samhälle som har en hel del fördelar framför många andra samhällen i Europa. Som med så många andra huvudlösa projekt män nere i Europa kommer på, är det kvinnorna som får betala priset och bära den tyngsta bördan om projektet havererar.

Makt och inflytande är ord som båda sidorna använt sig av, den ena i syfte att avskräcka och den andra i att locka. Vill vi vara med och påverka vår framtida politik måste vi gå med i EMU, menar jasägarna. Det är en väldigt manlig och enkönad församling vi då vill lämna över makten till. Var finns kvinnorna som ska representera sina europeiska systrar? Könsfördelningen i Riksdagen ligger däremot högt över medeltalet i Europa (även om det i sig inte är en indikation på jämställdhet, snarare på demokrati). Kommer kvinnornas (eller övriga underrepresenterade och lågprioriterade gruppers) situation att förbättras?

Gudrun Schyman har sagt att det inte är en fråga om mynt, utan en fråga om makt. Det är en fråga om den makt som kvinnor ännu kämpar för att få större del av och chansen till att den makten skulle öka genom ett inträde i EMU är nog bara naiva fantasier.