Paranoia, myteri och
politiska
rättsövergrepp

Den EU-positiva regeringen och massmedia gick nu igång med en mer hektisk verksamhet. Ett stort maskineri sattes igång för att ensidigt fördöma våldet från ena parten i bråken. Med terroriststämpling, lögner om vapeninnehav och välfinansierad militär organisering hetsades ett anti-demokratiskt klimat fram där politiker, press och polis helt fritogs från ansvar. Det banades väg för politiska rättsövergrepp riktade mot nej-sidan så att den EU-kritiska opinionen kunde splittras. En EMU-omröstning stundade så fort ja-sidan fann det lämpligt.

Ledande kraft i hetsen var statsminister Göran Persson. Under nattens nyhetssändningar klarlade han regeringens inställning. "Det här är kriminella element... syftar till att förhindra att dom som är demokratiskt valda ska kunna mötas". Justitieministern Thomas Bodström fyllde på statsministerns syn: "Det här är fråga om ligister... ett angrepp mot demokratin... polisen gör ett fantastiskt jobb". Tillfrågad i januari i år hur han kunde föregripa rättegångarna med grundlösa påståenden om angrepp mot demokratin som sedan kom att användas ordagrant för att mångdubbla straffen mot dem som dömdes för kravallerna hade Bodström den ansvarslöses försvar. Det han hade sagt byggde inte på hans eget omdöme utan han vidarebefordrade bara polisens uppgifter.

Förlamning

Regeringen hade förlorat fattningen och med den sin egen bedömningsförmåga av det händelseförlopp som inte minst polisledningen drev fram. Denna förlamning på högsta ort spred sig i samhällskroppen till både underlydande polis och massmedia.

Att statsmakten förlorat omdömet framgår av polisens hotbilder som togs fram inför varje dag av olika underrättelseorgan. De hade redan tidigare varit fyllda av felaktiga upplysningar om armborst och brandbomber bland demonstranterna. På lördag morgon har rapporterna dock förlorat all verklighetskontakt. Göteborgsaktionen som ordnade demonstration under lördagen hade arbetat för att undvika konfrontationer och skapa lugna förhållanden på lördagen tillsammans med de 87 ingående organisationerna i nätverket. Polisen såg istället framför sig att militanta aktivister skulle agera fullt ut i samband med demonstrationen. "Användandet av sprängmedel (till exempel slangbomber) och skjutvapen ligger inom möjligheternas ram." Rapporten har flera obekräftade uppgifter om innehav hos aktivister av molotovcocktails, hagelgevär och sprängmedel. Dessutom förs vidare att "Uppgift finns om att ungdomar, eventuellt aktivister, talat om att medföra vapen den 16 juni för att skjuta mot polisen eftersom polisen skjutit mot demonstranter."

Maktens propagandister

Ja-sidans massmedia spädde på regeringens bild av situationen. Tillsammans med polisen och politikerna jagade man upp varandra. Förut sansade bedömare förvandlades i den situation som uppstått när statsmakten skjuter på medborgare till maktens propagandister. Aftonbladets Jesper Bengtsson hade på fredagen i SVT betonat om kravallerna på Berzeliigatan och Avenyn att det var "väldigt svårt att veta vad som utlöste dem". På lördagen har han helt ändrat sig och vet att säga om samma händelse att den våldsamma utvecklingen kan skyllas på att demonstranterna "med säkerhet" började. Han förstår nu "hur människor måste ha känt sig i Tyskland på 1930-talet, när Hitlers terrorister drog fram i städerna för att göra den politiska situationen instabil". Andra som nog aldrig varit sansade spred felaktiga rykten från polisen som det var sanning och fyllde förstasidorna med terroriststämpling av demonstranter och uppdiktade skjutvapen.

De skjutvapen som i verkligheten kommit till användning gjorde man dock allt för att dölja, ursäkta och bortförklara. Massmedia undvek först bilderna på polisskotten som fick spridas utomlands. Sedan försågs bilderna med bildtext som ljög bort innehåll i bildmaterialet. Detta för att stödja polisens falska version av hur en person bland demonstranterna skjutits och nu svävade mellan liv och död.

Den av makthavare uppjagade stämningen ledde till en dag med alltmer bisarra polisingripanden utan grund. Inga kravaller förekom under hela dagen. Likafullt beslutade sig polisen för att attackera inte bara alla demonstrationer utan också storma med maskingevär ett gymnasium där det bodde demonstranter.

Paranoia bidrar till myteri

Statens och den närstående massmedieapparatens eskalerande paranoia hade dock en positiv effekt med sig. När underlydande började tro på ledningens lögner och ansvarslösa informationshantering gick det inte längre att styra dem. Om inte det hade skett hade vi under lördagen kunnat få ett nytt Ådalen med många döda. Men lyckligtvis bröt statens kommandoordning samman så den ledningen kunde inte fortsätta med den våldseskalering den ägnat sig åt tidigare fullt ut.

När Göteborgsaktionens EU-kritiska demonstrationståg började marschera med tiotusentals deltagare hade demonstrationsledningen gjort allt för att avstyra problem. Tillsammans med polisledningen och kommunen hade man gjort upp om ny marschväg och om att polisen skulle hålla sig på avstånd för att undvika provokationer. Från sjukhuset sökte man saklig information om tillståndet för den skjutne demonstranten. Felaktiga massmediauppgifter om att han var död hade förekommit vilket gjorde det extra viktigt att ge sanna lugnande besked.

Dessutom hade demonstrationsledningen som försiktighetsåtgärd i hemlighet ändrat på tågordningen mellan blocken i demonstrationen för att undvika bråk om polisen ändå skulle bryta sina löften och angripa oprovocerat. En polisattack i full skala skulle vara livsfarligt med tanke på den upptrissade stämning som rådde på alla håll efter polisskotten. Rädslan fanns för att polisen igen skulle dra vapen och demonstranter se sig chanslösa utan att bemöta polisattacken med motvåld. Det gällde att vid minsta provokation från polisens sida så snabbt som möjligt ha många demonstrationsvakter på plats och hindra ett våldseskalerande angrepp på de som polisen ville slå till mot.

Därför flyttades det mest utsatta antifascistiska blocket fram mellan tusentals syndikalistiska fackföreningsaktivister och en stor grupp med demonstrationsvana medlemmar i socialistiska partiet som också hade många fackföreningsveteraner i sina led som ogillar provokatörer vare sig de finns hos polisen eller i de egna demonstrationsleden. På så sätt hoppades man att om polisen valde att angripa skulle många snabbt söka avvärja detta och inte minst polisen upptäcka att de attackerade fel del av tåget och därför ge upp.

När demonstrationen närmade sig Järntorget kom den oprovocerade polisattacken på ytterligare en EU-kritisk demonstration trots löften om motsatsen. Inga problem hade förekommit under demonstrationen. 12.12 kom, enligt Göteborgskommittén, polisordern om att ringa in Järntorget. 12.24 kom ordern om anfall av den sort som med sådant våld genomförts i Malmö och Berzeliigatan och kallas insäckning. Men ingripandet avstyrdes. Demonstrationsledningen uppger att som beräknat hade polisen blivit lurad och kommit fram för sent för att attackera den grupp i tåget man var ute efter samtidigt som demonstrationsvakter omedelbart rusat fram och visat att man var beredd att avstyra provokationen. Göteborgskommittéen uppger att ordern om att "backa hem" kom 12.30. Orsaken tycks vara rädsla. Den som gav order uppger att "det fanns mycket beväpning i tåget."

Sverige räddades alltså från en än värre upptrappning av våldet i Göteborg genom myteri från underlydande poliser som inte längre ville spela med i maktens apparat. I en forskningsrapport från Göteborgs universitet berättar en polis om situationen under demonstrationen: "Det var ett polisbefäl som kom fram till oss och grät, som sa - vi går inte ut här, jag ställer inte ut mina gubbar här idag, jag gör inte det." Sverige och Norden har mycket att tacka honom för tillsammans med andra som visade att de denna dag inte ville följa alla order som utgick från en besinningslös polisledning. Polisledningen, regeringen som abdikerat från ansvar och maktens hantlangare i journalistkåren hade fått sin mänskliga överman och saker kunde få sina rätta proportioner. Demonstrationen kunde fortsätta och förblev den fredligaste under hela EU-toppmötet.

Polisledningen samlade dock nya krafter och beslöt på kvällen att inringa ytterligare en demonstration på Järntorget till dess att polisbefälet på plats gjorde myteri. Inringningen i många timmar av personer som inte gjort något framstod alltmer som utan laglig grund. När polisbefälet inte fick besked från polisledningen om vilken den lagliga grunden var gick han hem med sina 800 man utan att fullfölja uppdraget. Till slut avslutades dagen med att terroriststyrkan sattes in mot en skola. De fullföljde sitt uppdrag med automatvapen. De hundra personerna som bodde på skolan och inte gjort något fick ligga med huvudet ner i asfalten på skolgården, medan polisen satte igång och grälade inbördes om vem som egentligen beordrat vad och om det överhuvudtaget fanns något hot som motiverade insatsen. Något som det visade sig inte fanns alls.

Rättsövergreppen hetsas fram

Nu var goda råd dyra. Det gällde för ja-sidan att undvika alla obehagliga frågor och utnyttja den makt över opinionen man skaffat sig för att ytterligare stärka sin position. Massmedia dränktes i rapporter om obefintliga terroristhot bland demonstranterna som ersättning för skandalskriverier om polisövergrepp.

Men främst i täten går igen statsministern. På söndagskvällen fastslår han vad som orsakat problemen: "Det är en militärt organiserad grupp, med god utrustning, bra samband, utomordentligt väl planerat och med stora ekonomiska resurser som syftar till att stoppa en demokratisk process." Det var dags att fortsätta hetsandet och lägga grunden för att fokus skulle läggas på rättsliga prövningar i ett klimat som skulle befrämja hårda straff för nej-sidan och friande för ja-sidans poliser. På så sätt skulle fokus hållas borta från politikernas ansvar och domarkårens friande av ja-sidans poliser bli beviset för att också ja-sidans politiker gjort allt rätt.

I detta regerings- och massmedieklimat kunde rättsväsendet skrida till verket. Redan dagen efter statsministern gjorde uttalandet samlades åklagarna och enade sig bakom att använda samma anklagelse som främsta argument för extra hårda straff. Resultatet lever vi med i dag. Ingen enda av de dömda i Göteborgsprocesserna har gjort något som skadat en polis eller hästar så de fått uppsöka sjukvård. Många är oskyldiga. Vad deras brott har varit som lett till de extremt hårda domarna är att de påstods kollektivt vara ett hot mot demokratin, samma ordval som statsministern och justitieministern föregått åklagarna och sedan domarna med att säga.

Straffen för våldsamt upplopp har i ett slag mångdubblats. Det ligger tolv gånger högre i strafflängd i genomsnitt jämfört med 40 som dömts för samma brott under 1990-talet. Grunden för denna politiska straffhöjning är statsministerns påstående som rätten aldrig brytt sig om att juridiskt bevisa. Ja-sidans politiker och massmediehets har skapat klimatet för ett politiskt rättsövergrepp som förstört rättstryggheten i Sverige.

Fortsättning följer.