Kristendomens mest
primitiva sida

The Passion of the Christ
Regi: Mel Gibson
I rollerna: James Caviezel, Maia Morgenstern, Rosalinda Celentano, Francesco De Vito m fl.

Att Jesus dog på korset är knappast något nytt. Att judarna var inblandade var heller knappast något nytt, vilket man kan tro på debatten den vållade i USA. Filmen är dock, som jag ser det, inte alls så antisemitisk som den fått rykte om sig. Den är däremot blodig, vilket är det andra som den uppmärksammats för.

I Sändaren, som är Baptistkyrkans och Svenska Missionskyrkans tidning, tas filmen väl emot. Inte på grund av att den är så blodig, utan trots att den är så blodig. Den går knappast att använda under vare sig barntimmar, syjuntor eller konfirmationsläger. Den känns helt oanvändbar för kristna som vill sprida Jesus kärleksbudskap eftersom det bokstavligen dränks i blod och inte har den minsta koppling till något kärleksbudskap (om man inte automatiskt läser in det i Jesus liv och död). Trots det väl emottagen.

Blodfetischism

Intresset för Jesus blod har jag aldrig riktigt förstått. Visst, jag har aldrig försökt mer än halvhjärtat att förstå eftersom jag inte har sett det som någon viktig del av kristendomen. Nattvarden, som i någon morbid logik ska få oss att bli närmare Jesus, är möjlig att förstå även för en utomstående, men det blodintresse som P O Enqvist skriver om i sin bok om pingstkyrkan, Lewis resa, förstår jag inte och det fetischartade intresset för Jesus blod som Mel Gibson presenterar är helt obegripligt.

När man gör filmer av böcker måste man givetvis göra tolkningar, det gäller Bibeln såväl som Sagan om ringen, Grabben i graven brevid, eller Ghost World. Jesus sista timmar vid livet finns med fyra gånger i bibeln, nämligen bestämt i evangelierna. De skiljer sig lite åt varandra och själva piskningen, när Jesus pinas, nämns lite olika. Mest i förbifarten faktiskt. Markus skriver "Jesus lät han [Pilatius] piska och utelämna honom sedan att korsfästas". I något evangelium nämns det knappt alls. Hursomhelst, Mel Gibson har gjort en tolkning av evangelierna, en synnerligen medveten tolkning där mycket har uteslutits och floder av blod lagts till. Piskningen börjar med en käpp för att sedan gå över till en sjusvansad piska med hullingar, den typ som är med i en av de senare Hellraiserfilmerna där busschauffören får sig en omgång.

Väl på korset är Jesus helt skinnflådd och det var med spänning jag väntade på hur spjutet i sidan, för att kolla om han var död, skulle gestaltas. Ett sår vid sidan är ju inte så mycket att orda om när hela kroppen är ett sår, men (om jag får fresta med ytterligare en skräckfilmskoppling) så var blodfontänen i Army of Darkness vad jag tänkte på när spjutet till slut kom. Det blev nästan humoristiskt, på gränsen till patetiskt, vilket för övrigt kan sägas om tempo och skådespeleri också. Slowmotionmissbruk och överdrivna skådespelarinsatser som ibland tangerar amatörteater (bland annat av Francesco De Vito som spelar Petrus). Att satan och Petrus ångest gestaltas som personer kan väl knappast heller ses som välkomna avsteg från bokstavstolkning utan mer som taffliga förtydliganden av det redan underförstådda.

Obegriplig för ej bibelläsande

Skulle man se filmen utan förkunskaper, utan att ha läst evangelierna, är den helt obegriplig. Det blir en film om en man som får en kyss av en annan man i en olivlund. Sedan torteras han grundligt och spikas sedan upp på ett kors. Ibland kommer lite tillbakablickar på lite gladare händelser man inte får en förklaring till.

Givetvis ska man inte se filmen på detta sätt, utan som en film som bara har som mål att förmedla Jesus lidande till den troende publiken som med detta ska lida ikapp med Jesus och känna djup tacksamhetsskuld till sin martyr. Men ser man filmen på detta vis framstår kristendomen med all tydlighet som en synnerligen primitiv, barbarisk och morbid religion.

Intressant mottagande

Så, denna undermåliga och överdrivet blodiga film jag trodde skulle ratas av den aktiva och öppet kristna delen av landet - om inte annat av överlevnadsvilja - togs väl om hand. I Lund ordnas smygpremiärer av något samfund och i Stockholm ska tydligen evangelierna delas ut till biobesökarna (som om de inte redan hade dem hemma). Detta särintresse ska gå upp i dryga 40 städer, enligt Sändaren inte främst på grund av framgångarna i USA, utan efter effektiv kristen lobbying.

Hur filmen tas emot i Sverige är intressant att se. Många kyrkor och kristna samfund går bakåt och det är förståeligt att de försöker använda filmen för värvning av nya medlemmar. I USA drog en församling på sig 2 500 nya medlemmar efter en storsatsning på filmen, skriver pingströrelsetidningen Dagen, så jag förstår om det vädras morgonluft även i Sverige.

Men ska jag vara ärlig skulle jag råda dem till att låta bli att upphöja filmen för mycket. Även om Jesus martyrdöd är central inom kristendomen tror jag att kyrkorna skulle tjäna mer i längden på att lyfta fram en annan del av Jesus liv än Mel Gibsons gestaltning av hans lidande och död. Jag tror inte på att bygga trossamfund på lidande, blod och skuld.

Fotnot: Har du bredband kan du ladda ner filmen i stället för att dra till bion. Du kommer inte brinna i helvetet eller ens piskas i två timmar och sju minuter för det.