Tredje världens kvinnor,
antirasism och konst på
Feminism 2004

Alla välkomnades till ett feministiskt samtal, som inte undvek svåra frågor. Men syftet med den här helgen var mycket att lyfta fram det positiva, aktiviteterna som peppar och stärker. Det trotsade meningsskiljaktigheter och trötthet. Om detta kan ett tusental deltagare med säkerhet vittna. Bland aktiviteterna fanns det dokumentära konst- och videoprojektet Systerskapets år av Åsa Elzén och Sonia Hedstrand, film och konst med High Heel Sisters, graffitiskola med Kajsa Viklund och workshop i att göra sitt eget fanzine med Julia Finér.

Tredje världens feminismer

Samtalsledare Victoria Kawesa, projektledare i den afrikanska referensgruppen Hiris i Malmö, och Victoria Kalonaityté, doktorand vid företagsekonomiska institutionen på Lunds universitet, gav en introduktion till tredje världens kvinnor och reflektioner kring första världens feminismers begränsningar.

Victoria Kawesa och Victoria Kalonaityté

Eftersom som den västerländska feminismen har en utgångspunkt i antagandet om att det finns en universell kvinnlig erfarenhet, kommer kvinnor i tredje världen att ses som annorlunda. Bilden av kvinnan i tredje världen är den koloniala uppfattningen av den avvikande, tillhörande en annan kultur som är mer förtryckande och mindre utvecklad. Tredje världens kvinnor buntas också ihop till en homogen grupp. Kritiker menar att föreställningen om en gemensam, universell kvinnlig erfarenhet är ett uttryck för vit, västerländsk, medelklassbaserad, heterosexuell erfarenhet. Den västerländska feminismen utesluter andra kvinnors erfarenheter, det vill säga kvinnor som inte tillhör dessa kategorier. Det finns inte en enhetlig bild av kvinnan, menade samtalsledarna.

I västerlandet har vi föreställningen om livet som en linjär axel. En sådan livsplan är svår att överföra på tredje världen. Katastrofer, sjukdomar och fattigdom kommer i vägen. Det livet är mycket bräckligare. Victoria Kawesa och Victoria Kalonaityté riktar kritik mot att västerländska föreställningar överförs på tredje världen. Det bestäms att tredje världens kvinnor har de här behoven och det blir ett räddningsprojekt. Ett exempel är idén om familj. Det finns omständigheter som inte tillåter vissa val i livet. Värderingar, klass och utbildning måste inräknas.

Samtalet utmynnade i en diskussion om tredje världens kvinnor i Sverige. Även om en person har bott 30-40 år här i landet, får hon gång på gång frågan "var kommer du ifrån?" bara för att vissa har behov av att placera en person i ett visst fack. Hon tvingas skapa en historia för att tillfredsställa andra.

- Personen möts inte som en individ, säger Victoria Kawesa.

- Kvinnan blir fastlåst. Hon tvingas svara på de här frågorna som kommer utifrån. Det finns inte utrymme för hennes berättelse, säger Victoria Kalonaityté.

Opponenterna vänder på det. De hävdar att en vit, västerländsk person i till exempel Uganda skulle få ta emot negativa reaktioner. Men Victoria Kawesa och Victoria Kalonaityté påpekar att den personen inte vistas där som flykting, utan snarare som turist. Därför befinner sig personen ändå i en priviligerad ställning.

Victoria Kawesa och Victoria Kalonaityté talar också om att det finns en inre, förtryckande struktur och ställer frågan:

- Hur kan jag bryta det? Genom att leva så att jag känner att det är jag som bestämmer över mitt liv. Det handlar om att skapa sitt eget liv.

Hur kan vi gå bortom och ifrågasätta den koloniala påtvingade bilden av tredje världens kvinnor? Det finns en vilja till möte. Hur kan vi ge utrymme för människor att berätta sin livshistoria? Viktigt är feministiska överlevnadsstrategier och att komma underfund med hur vi ska handskas med en stereotyp bild av kvinnan. Det går också att använda denna konstruerade bild till något eget.

Feminism och antirasism

Winnie Mukaru, socionom och behandlingsassistent, berättade om hur hon blev dirigerad till omvårdnadsprogrammet. Och att hon alltid har fått höra "lilla gumman, det kommer du aldrig att klara". Det dödade drömmar och tog bort hoppet från henne. Men systern gav hjälp. Det andra tar för givet har inte varit självklart för Winnie Mukaru. Kravet finns på att hon alltid måste vara lite bättre. Som socionom i Rinkeby anser Winnie Mukaru att det är sorgligt att se, hur människor där inte ens vet om att det går att förändra sin tillvaro. Winnie Mukaru försöker därför inspirera och motivera andra att studera.

- Vi kan prata för oss, vi har röster. Vi kan kämpa tillsammans, säger Winnie Mukaru.

Hon vänder sig mot fokuseringen på kultur i debatten. Det gäller till exempel mäns våld mot kvinnor som har formulerats till att handla om hedersmord.

Lawen Mohtadi, redaktör för den kulturpolitiska integrationstidskriften Mana¹, talade om ett feministiskt uppvaknande. Det är sammanbundet med ett antirasistiskt sådant. Hon reste frågan om hur antirasism och feminism definieras samt vem som definierar. Lawen Mohtadi riktade kritik mot den institutionella feminismen.

- Vi vill vara som en hacka i patriarkatet och rasismens murar, säger Lawen Mohtadi.

Guerrilla Girls och feministiska konstnärer

Johanna "Sivan" Gustafsson är konstnär och arbetar med ett examensprojekt vid Konsthögskolan Valand om feministiska konstnärer. Hon använder sig av Guerrilla Girls när hon arbetar.

Johanna Gustafsson

Hon har inte fått gensvar för sitt feministiska projekt vid institutionen.

- Jag har blivit varnad av konstprofessorer att inte lägga ner för mycket arbete på det.

Johanna Gustafsson talade i positiva termer om att arbeta tillsammans med bara kvinnor. I det arbetet kan de stärka och lyfta varandra. Hon presenterade Guerrilla Girls och visade en video från gruppens besök i Stockholm 1990.

Guerrilla Girls har en separatistisk konstnärssyn. De kan sägas utgöra konstvärldens samvete. Gruppens syfte är att återta den maktposition som gick förlorad efter 1970-talet. Det började med en utställning på The Museum of Modern Art i New York 1985. Den var tänkt att spegla samtidskonsten. Av 169 konstnärer fanns bara 13 kvinnor representerade. Dessutom var alla konstnärer vita, antingen från Europa eller också USA. Det var en manlig intendent, vars uttalande uppretade många. Han sade att de konstnärer som inte fanns med i utställningen borde tänka om i sin yrkeskarriär. Kvinnor demonstrerade framför muséet och en debatt väcktes. Var det en backlash i konstvärlden? Vem var ansvarig? Vad kunde göras? Guerrilla Girls började undersöka situationen och fann att nästan inga kvinnor alls ställdes ut på inflytelserika gallerier och museum. Några sade att det var en fråga om kvalitet, inte diskriminering. Johanna Gustafsson framhåller att som skattebetalare kan vi kräva av museer och institut att de protokollför den kvinnliga erfarenheten inom konsten.

Sticker Guerrilla Girls

Med namnet ville Guerrilla Girls leka med rädslan för gerillakrig, för att människor skulle frukta vilka de kunde vara och var de skulle slå till nästa gång. Dessutom låter "guerrilla" så bra ihop med "girl". Gruppen består av konstnärer, konstskribenter och intendenter. Medlemmarna varierar. De bär alias hämtade från kvinnliga konstnärer ur historien. Johanna Gustafsson berättar hur hon senast har mejlat med både "Frida Kahlo" och "Käte Kollowitz". Agerandet utifrån ett kollektiv ger makt. Guerrilla Girls har varit aktiva i 19 år. Anonymiteten är i första hand till för att fokus ska ligga på gruppens stridsfrågor och inte på de enskilda kvinnornas personlighet eller deras egna arbeten. Guerrilla Girls bär ofta gorillamasker i samband med aktioner. De använder sig av humor för att få fram sitt budskap. Det är också för att bekämpa uppfattningen om att feminister inte skulle ha någon humor. Guerrilla Girls menar att deras situtation som kvinnliga konstnärer i konstvärlden tedde sig så patetisk att det enda rätta var att driva med den, att förlöjliga det system som utesluter dem.

Affischer, stickers och kort med budskap är en del av aktionerna. Johanna Gustafsson visar bland annat planschen med texten "It’s even worse in Europe" signerat "Guerrilla Girls". Utan att behöva nämna vad som är värre i Europa, visste folk exakt vad Guerrilla Girls pratade om. Ett kort föreställer en "östrogenbomb". Guerrilla Girls har också givit ut böcker. The Guerrilla Girls' Bedside Companion to the History of Western Art är en konstbok som används i undervisningen i USA. Den senaste boken är Bitches, Bimbos and Ballbreakers: the Guerrilla Girls' Illustrated Guide to Female Sterotypes, en sterotypordbok.

Det anknyter till det Victoria Kawesa sade i inledningstalet till Feminism 2004, att "orden kan aldrig tilldelas, bara erövras".

Aktiviteterna ägde rum 3-4 april i Sofielunds Folkets Hus och Sofielunds skola i Malmö. Arrangörer var Feministiskt nätverk i samarbete med Amnestys kvinnorättsgrupp Lund, Hiris, International Solidarity Movement, Iransk-svenska föreningen, ISS/Mana, Sofielunds folkets hus, SubTV Girlcrew, Svartskallebrigaden Malmö, Terrafem Malmö.