Salman anpassar sig till
det imperialistiska
tänkandet

Enligt Samed Salman skapar vänstern sig en falsk bild av att motståndet mot de USA-ledda styrkorna skulle ha ett folkligt stöd när de i själva verket handlar om, för att citera Salman, "en ohelig allians av olika falanger, vilka alla har allt att förlora på ett irakiskt maktövertagande". Det är med skrämmande precision som Salman stämmer in i självaste ståthållaren Paul Bremers ordval när han ska till att summera det allt mer påtagliga och växande motståndet i Irak.

Utan att problematisera Salmans anpassning till amerikanska politikers språkval, när de försöker klä omvärldens kritik av landets utrikespolitik i termer som anti-amerikanism, kan jag med sorg konstatera att samma okritiska anpassning äger rum när Salman likställer Iraks framtida demokrati- och återuppbyggnad med en sekulariserad västvärldsanpassad samhällsordning. De reaktionära grupperna i Irak skulle därmed utgöras av alla de som motsätter sig västnationernas politiska och ekonomiska diktat. Grupper som nu skulle ha, för att återigen låna Paul Bremers beskrivning av läget, krupit upp ur sina hålor för att terrorisera den frihetsälskande världens gemensamma ansträngningar.

Likställning av motståndet som reaktionärt

Salman menar att dessa "reaktionära krafter" på något sätt skulle leva i symbios med den amerikanska ockupationen och att inget spelrum skulle bestå för dess politiska budskap i ett fritt och demokratiskt Irak. Nog är det så att en del av de motståndsmän som nu strider mot USA-koalitionen är trogna Saddamlojalister, likaså finns det säkert individer utanför Iraks gränser som hoppas på ett kaotiskt tillstånd i Irak. Men att, som Salman, likställa alla dessa "grupperingar" och "krafter" som reaktionära är och förblir ett tragiskt reciterande av gamla koloniala tankeyttringar helt och fullt skapta ur en västdikterande imperialism.

Ingen förvirring om kritik mot imperiepolitik

Den europeiska vänstern, likt sina kamrater över världens alla kontinenter, motsatte sig USA:s ockupationsplaner för Irak med anledning av den folkrättsvidriga politik som i dagens läge färgar inte bara USA:s utan även Storbritanniens och en rad mer eller mindre välsmorda vasallstaters utrikespolitiska agenda. Att sedan "skadan redan är skedd", som Salman väljer att kalla ett invasionskrig som under nära tre veckor mördade upp till tiotusen civila irakier, kan och får inte leda till att protesterna och kritiken av imperiepolitiken upphör.

Ekot från förra årets globala massdemonstrationer har inte tystats av någon spridd förvirring som Salman menar påstå utan snarare av en hopplös känsla att även i "demokratins hemländer" väger folkets röst föga i förhållande till makthavarnas och storföretagens intressen. Det har aldrig rått någon förvirring när det gäller inställningen till medmänskliga och folkrättsliga principer.

Det är makthavarnas och geopolitikens spelbräde som jämt och ständigt visar prov på förvirringens narrande spel. Medan västdemokratins politiker gosade med Saddam Hussein så stred och dog de "reaktionära krafterna" för ett fritt och jämlikt Irak. På samma sätt fortsätter västdemokratiernas politiker att gosa med sina egensydda kramdjur samtidigt som de "reaktionära krafter" likaledes fortsätter sin kamp för ett fritt och jämlikt Irak.