De reaktionära krafterna
utnämns till
frihetskämpar

Rasmus Redemo ger mig tyvärr inget nytt att fundera på. Han upprepar bara sin del av fakta: samma onyanserade, okritiska syn på "den irakiska motståndsrörelsen" som jag tog upp i min förra artikel.

Jag vill börja med att reda upp ett missförstånd: jag diskuterade aldrig någon demokratisk vision för Irak i min artikel. Det jag menar är att folket vinner på alla former av demokrati, även en "sekulariserad västvärldsanpassad samhällsordning". Själv skulle jag helst vilja se ett maktövertagande organiserat av gräsrötterna, men det känns som för mycket att kräva i nuläget.

Vem tänker postkolonialt

Vi måste lita på att irakierna, när de väl fått sina grundläggande rättigheter och sin säkerhet, kommer att sälla sig till det globala motståndet mot kapitalism och imperialism. Det även under en "sekulariserad västvärldsanpassad samhällsordning".

Om Rasmus Redemo nu menar att den irakiska kulturen föredrar en religiös enväldesstat framför någon form av folkstyre så vet jag inte riktigt vem det är som tänker postkolonialt.

Min kritik mot vänsterns "blinda antiamerikanism" är en kritik av faran i att stirra sig blind på fienden, och är alltså inget stöd till ockupationen. Att USA:s expansionspolitik är oacceptabel var underförstått och jag hoppas att det framgick i min förra artikel.

Fullt överens är vi om att ockupationen måste få ett snabbt slut, men Rasmus Redemo gör precis det som jag kritiserade hårdast i min förra artikel: han utnämner de reaktionära krafterna till frihetskämpar, utan att förklara varför irakier mördas av andra irakier.

Demokratisering som andningshål

I sin strävan efter en intellektuell analys gör sig många inom vänstern, mer eller mindre avsiktligt, ett avstånd till irakierna och deras mänskliga lidande. Att till exempel en busslast med irakiska barn sprängs i luften av "frihetskämparna" diskuteras inte, ges ingen förklaring.

Om dessa fromma kämpar vill befria irakierna från förtryck: var fanns de då under Saddams regering? Varifrån har detta massiva, "folkliga" motstånd kommit så plötsligt? Var har de fått alla vapen ifrån? Och vad är det för några frihetskämpar som blir desperatare ju närmare det irakiska maktövertagandet kommer? Någon sådan kritisk granskning av "motståndsrörelsen" har jag inte sett till. Rasmus Redemo ger ingen alternativ förklaring, inget svar på frågorna ovan.

Jag slår vad om att få irakier bryr sig om geopolitiska spelbrädor, däremot vet de att deras barn blir mördade av både amerikaner och andra irakier. En demokratisering, även en dåligt genomförd, kan bli det andningshål det irakiska folket behöver för att diskutera och enas om hur landets framtid ska se ut. Inte genom skottlossning, utan över förhandlingsbord, på kaféer och på universitet. Därifrån kan ett sunt, folkligt förankrat ockupationsmotstånd växa fram.

Tidigare artiklar:
Salman anpassar sig till det imperialistiska tänkandet
Vänsterns önskedrömmar i vägen för solidariskt tänkande