Vänsterns önskedrömmar
i vägen för solidariskt
tänkande

Irak är idag ett land i kaos. Därför är det inte konstigt att tolkningarna av situationen är så polariserade och förvirrade. Att allt sker mycket fort gör inte saken lättare.

Innan Irakkriget, vintern 2002-2003, gjorde vänstern starkt motstånd mot USA:s planer. Motståndet spred sig och engagerade en hel värld. Folk hade lärt sig att det inte går att lita på imperialister.

När USA intagit Bagdad och avsatt Saddam Hussein uppstod en viss förvirring i väst. Irakierna hade ju befriats från en grym och långvarig diktatur. Hur ska man förhålla sig till deras glädje och optimism? Det folkliga engagemanget i väst ebbade ut och en uppgivenhet tog över. Vänstern anpassade inte sin analys till det nya läget, utan fortsatte krampaktigt hålla fast vid sin första tes: USA måste genast dra sig tillbaka.

Men skadan var redan skedd. USA:s intåg följdes - föga förvånande - inte av det utlovade demokratiserings- och återuppbyggnadsarbetet. Istället blev fältet fritt för brottsliga och reaktionära grupper att operera. Det är dessa grupper som vänstern i Sverige ger sitt stöd.

Dragkamp om sanningen

I sitt envisa krav på USA:s tillbakadragande romantiserar man reaktionärer och fundamentalister och talar om ett folkligt motstånd. Man vill liksom se ett nytt Vietnam i Irak och är oerhört ivrig att se den stora draken slagen. Allt för att visa att "vi hade rätt innan kriget och vi har fortfarande rätt".

Det här envisa, enkelspåriga tänkandet bortser från många frågor. Istället presenterar det en rakt motsatt bild mot ockupationsmaktens, som en ful dragkamp om vem som egentligen har rätt.

I Irak finns idag i huvudsak två grupper som hotas av en eventuell demokratisering. Den ena är resterna av Saddams maffianätverk som har allt att frukta av folkets vrede och hämnd. Den andra är reaktionära islamister, fundamentalister. Dessa finns både bland shia- och sunnimuslimer. Deras mål att bygga ett religiöst envälde hotas av en sekulär demokrati.

Dessa grupper står för en stor del av våldet i Irak, även mot civila irakier. På så sätt rättfärdigar de också USA:s närvaro och våldsanvändning. Det är ett symbiosförhållande, där USA-koalitionen och fundamentalisterna utnyttjar varandras närvaro för att rättfärdiga sina övergrepp på civila irakier.

Till dessa grupper tillkommer fritt opererande sammanslutningar av alla slag. En del är från Saddams gamla armé som USA upplöste tidigt, lämnande tusentals beväpnade unga män maktlösa och sysslolösa. Grupper av "frivilliga" med stöd från omgivande länder opererar också i Irak.

Utgången av slaget om Iraks framtid påverkar ju också politiken i resten av arabvärlden, där likartade krafter verkar. Dessutom vill grannländerna knappast ha den oljerika nationen till konkurrent. De har med andra ord allt att tjäna på att sabotera en demokratiseringsprocess.

Ingen folklig resning

Hittills finns inga rapporter från Irak om en genuint folklig resning. Den skenbara enigheten mellan sunniter och shiiter i de senaste händelserna i Falluja och Kufa har en annan förklaring. Det är inte gemene man i Irak som reser sig. Det är en ohelig allians av olika falanger, vilka har allt att förlora på ett irakiskt maktövertagande. Ett sådant skulle ju innebära att de inte längre kunde gömma sina agendor bakom "motståndet mot ockupationen". Dessutom skulle de tvingas betala för sina brott mot folket, vilket ockupationsmakten inte ansträngt sig alltför hårt för.

Reaktionärernas angivna orsak till "motståndet" är sann: ockupationen måste bekämpas. Men under denna enkla sanning gömmer sig politiska agendor som, om de lyckas, kan leda till nya terrorregimer liknande Saddams.

De militanta aktiviteterna drar i sin tur till sig förbannade irakier som vill ta en snabb hämnd på amerikanerna för mördade släktingar och annat elände. Att civila irakier hela tiden drabbas av våld från alla sidor ökar förstås också militansen och risken för splittring i landet. Det är en militans som både ockupationen och reaktionärerna kan utnyttja, men som inte tjänar det redan plågade folkets intresse.

Saddam överlevde så länge vid makten för han höll sina underhuggare i schack, medan fundamentalisterna förtrycktes. Nu efter kriget har deras tyglar släppt och de får dessutom hjälp från liknande grupper utanför Irak. Att de har fått växa sig så starka kan antingen bero på amerikanernas inkompetens eller på en medveten expansionspolitik strategi, möjligen en blandning av de båda.

Vänstern bör stödja de demokratiska krafterna

Med stor sannolikhet hade läget varit annorlunda om inhemska irakiska krafter hade avsatt Saddams regim. De hade kunnat göra efterarbetet mycket effektivare. Genom sin kännedom om landets förhållanden hade de lättare kunnat identifiera och gripa orosstiftare. En irakisk revolt hade också lagt en betydligt bättre grund för en folkligt förankrad demokrati och även satt ekonomin i irakiska händer.

Nu förtjänar varken ockupationsmakten eller de reaktionära grupperna vårt stöd. Inte om vi ska vara verkligt solidariska med irakierna och vi med det menar att vi önskar dem fred och rättvisa. Kravet på USA:s tillbakadragande kan inte göras till priset av fler irakiska liv och mera lidande.

Vägen till ett fritt Irak går nu först och främst genom demokratisering utan amerikansk inblandning. Istället för blint USA-motstånd, bör den svenska vänstern inrikta sig på att identifiera de krafter i Irak som verkar för demokratin och stödja dem, så att de kan stå emot amerikanskt tryck. Det är inte alls oförenligt med krav på ockupationens avslutande, utan en förutsättning.