Tiotusentals barn i
krigstrauma i bortglömt
krig

- Det är en stor humanitärt katastrof. Vi kan förmedla men aldrig föreställa oss det helvetet som Acholifolket lever under. Det är otroligt vilken förnedring de har utsatts för. Jag menar, att tvingas leva i flyktingläger i sitt eget land, det är en stor skam för landet och presidenten Yoweri Museveni som person.

Lena Schildt är chef för Unicefs regionkontor i norra Uganda och skräder inte orden. Vi sitter på verandan i hennes hem utanför huvudstaden Kampala med utsikt över Viktoriasjön. Hennes Jackrusselhundar Padde och Peter springer omkring i trädgården och då och då måste hon hoppa till och stoppa dem från att smaska på en giftig groda som befinner sig mellan hundarna och rottingmöblerna som inhyser oss. De vita rosorna på bordet bildar en bjärt kontrast till de svarta bilder som Lena målar upp.

Konflikten på nytt blossade upp i juni 2002. Unicef har sedan två år tillbaka avsatt ett speciellt krispaket för att få bukt med de värsta avigsidorna i norr. Budgeten har ökat från 1 miljon dollar första året till fem miljoner dollar hittills i 2004. En viktig del av arbetet är den psykosociala rehabiliteringen av de barnsoldater som undsluppit rebelledaren Joseph Konys psykotiska krigsföring.

Rebellgruppen Lords Resistance Army har under ledning av den avtrubbade men karismatiska ledaren Joseph Kony gjort sig kända för bortrövandet av tiotusentals barn och en systematisk slakt i områden Gulu, Kitgum och Pader. Mer än 80 procent av befolkningen i norr (1,6 miljoner) lever i de olika IDP-läger (internally displaced people, internflyktingar) utan någon som helst möjlighet till försörjning, utbildning eller framtidstro. När hungern driver dem utanför lägren till sina egna åkermarker motas de bort, antingen av regeringssoldater eller blir massakrerade av rebellerna, som har vänt sig mot sin eget folk. Lena spänner sina intensivblåa ögonen i mig och tröstar:

- Det finns ändå ett normalt liv där. Söta barn, och mindre söta barn. Åk dit så får du se själv!

Nervös resa mot Gulu i norra Uganda

De västerländska ambassadernas hemsidor varnar med hela handen för att åka upp till norra Uganda, och USA hade i veckan uppmanat amerikanska medborgare att lämna området då en ny våldsvåg skönjdes. Samtalet med Lena är tröstande nog för att jag ska våga mig på de fem långa och nervösa timmarna från huvudstaden Kampala till Gulu. Nervösa för att landet befinner sig i uppror, och attacker på bussar och andra fordon längs vägarna är vardagsmat, trots att regeringen med jämna mellanrum proklamerar krigets slut inom två veckor. Det har man gjort de senaste 18 åren. Avståndet mäts inte i de 300 km som skiljer städerna åt, utan i år av kulturellt, socialt och politiskt fiendskap mellan norr och söder, mellan stammarna Acholi, Baganda och Langu.

Jag åker med en knallröd minibuss som mer ser ut som en leksak än en allvarlig menad bildesign. Bussen tillhör Posta Uganda, och ska till Gulu med dagens post. I effektivitetens namn passar posten såklart på att fylla leksaksbilen med passagerare. Vi glider ut ur Kampalas ymniga grönska med sötbananspalmer, genom cassava-, majs och risodlingar och når Luwero. Det var här som den nuvarande presidenten Yoweri Museveni i mitten på 80-talet utkämpade sitt gerillakrig mot den militärjunta som hade avsatt Milton Obote, och som slutligen fick lämna över makten till Museveni som alltsedan dess behållit ett starkt grepp om landets politik. Luwero intar en speciell ställning när det gäller konflikten för det var här som Acholiättade soldater under Obotes tid ställde till en fruktansvärd massaker. Händelserna i Luwero användes, och används, på ett effektivt sätt i propagandan mot Acholifolket och deras "skuld".

Slakt med skuld och religion som ursäkt

Just skuldfrågan belystes på ett något märkligt sätt genom Alice Lakwenas Holy Spirit Movement, som är förebilden för dagens Joseph Kony och Lords Liberation Army. Många ugandier kan inte föreställa sig en värld utan religion och heliga andar, och Acholikulturen är högst präglad av föreställningar om brott, botgörelse och rening. När Museveni tog makten var det många i Acholi som fruktade en hämnd från stammarna Baganda och Langus sida, och arméns härjningar i norr visade att dessa farhågor var befogade. Många valde då att ta till vapen för att försvara sig, och en större grupp var rester ur Obotes armé och tog sin tillflykt till Sudan.

Alice Lakwema hade dock en annan infallsvinkel, och menade på att Acholi måste renas för de synder de begick i Luwero. Hon vann ett stort folkligt stöd på rebellernas bekostnad. Hon bekämpade dock såväl regeringen som rebellerna i Sudan, och framför allt sände hon tusentals människor i en säker död genom att smörja dem med en speciell olja som skulle skydda dem mot fiendens kulor. Det gick så långt att befolkningen trodde att hon var regeringens främsta bödel.

Joseph Kony steg då fram och påstod att han också hade besatts med andar, som befallde honom att befria Acholi. Till en början var det en rebellrörelse som vilken annan, de andliga dimensionerna till trots, men när regeringen började med sin rekrytering av lokala ungdomar i "båg och skytte"-enheter som skulle bekämpa Kony vändes hans agg mot sitt eget folk. I princip så ställer man broder mot broder, kusin mot kusin, vilket förlänger konflikten.

I propagandan är huvudregeln massiv desinformation när det gäller antalet bortrövade, döda och lemlästa. Vid varje attack på lägret rapporteras det om arméns passivitet, vilket regeringen senare dementerar. Nyligen sattes LRA upp på terroristlistan, det trots att lejonparten av LRA utgörs av barn under 18 som tvångsrekryterats.

Transporter eftertraktat byte

Luwero gränsar till Nakasongolu där den mäktiga floden Kyoga forsar mot Västnilen. På de lummiga backarna strosade en gång stora elefanthjordar, men det tyckte inte tjuvjägarna att vi skulle få se, så nu är det de mer mobila och mindre eftertraktade babianerna som regerar här. Bushen är tjock i början på regnperioden som nu, och rebellernas attacker blir allt fler och allt blodigare ju högre gräset gror. Stämningen i bussen är dock på topp och efter att ha köpt fyra fem levande kycklingar, Tilapiafiskar, ananas och bananer har man lika mycket lantliv i bussen som utanför. Det är lätt att förstå rebellernas motiv. Alltid hungriga, gömda, sönderbitna av insekter och sjuka i malaria, utgör diligenser som denna ett eftertraktat byte för dem. En vägkorsning är bevakad av militären och min medföljare informerar mig pedagogiskt att här brukar det minsann krylla av rebeller från tid till tid.

Barn nattvandrar för att undgå att rövas bort

Hyddor av soltorkade lera och kupoliska halmtak, byggda bredvid varandra markerar den första av de 33 flyktinglägren i Gulu-området. Barnen i Gulu är märkliga. Varje natt vandrar tiotusentals så kallade night commuters in till staden för att bo i skolor, kyrkor och busstorg. Skydd undan rebellerna. Många av dem har gjort den bittra erfarenheten att bli bortrövade på natten och tvingats uppleva ett krig som inte är deras, men som de ändå tvingas till att bekämpa. I norra Uganda har många klubbat ihjäl någon annan, ofta också minderårig, innan de kommit i målbrottet. World Vision är en av organisationerna som arbetar med rehabilitering av före detta barnsoldater. Michael Ottim basar över organisationen som startade sitt arbete 1995 i Gulu. Hans bastanta kropp ockuperar två av tre säten i den nötta skinnsoffan i hans kontor. Vårt samtal avbröts av socialarbetarnas besök och Michael hinner skriva under två återplaceringsblanketter för den barnklunga som vid min ankomst stått redo med sitt pick och pack i väntan på transport hem. Unicef chartrar ett plan då vägarna är inte säkra. Michael prackar en trave dokument på mig och tar ton:

- Vi började förstå problemet när de bortrövade barnen återvände och betedde sig märkliga, och hade än märkligare historier att berätta. I början på 90-talet fanns det inte mycket kunskaper om deras traumatiska upplevelser, och militären brukade visa upp dem offentligt när de tillfångatogs. Vidrigt.

Psykosocial terapi för att barnen ska komma över skuldbördan

Numera omhändertas minderåriga rebeller av arméns Children Protection Unit i samarbete med Rädda Barnen och Unicef, och slussas därefter till organisationer som World Vision. Man räknar med att drygt 12 000 barn har rövats bort under konfliktens gång, och World Vision har tillsammans med andra organisationer tagit hand om kring 10 000 barns återgång till ett normalt liv. Om nu livet i ett flyktingläger och nattliga marscher till staden undan rebellerna kan räkans som normalt. Michael berättar om ett fall när en gift kvinna rövades bort, och i fångenskap gifte sig och fick två barn med den nya mannen. När hon väl slapp ur rebellernas grepp uppstod helt nya problem, för såväl hennes gamla man som hon hade ett barn med som den nya mannen som också hade flytt, ville ha henne som sin hustru och mor till deras gemensamma barn.

Rehabiliteringscenter är ett alldeles för stort ord för de fyra betongbyggnader och tre gula tält med Unicefs blåa emblem på. Barnen stannar mellan 2-4 veckor och får då ta del av gruppsamtal, individuella möten med de tio socialsekretare och sju volontärer som tar hand om drygt 372 barn. Genom lekar, traditionella danser, målningar och gråt, mycket gråt, försöker man skapa en brygga mellan då och nu. Många av barnen har en enorm skuldbörda då de använts av rebellerna i attacker mot sina hembyar och familjer.

Barn tvingas döda genom hot att dödas

Jag träffar Idaa Lagum Lumoro som arbetar som socialsekreterare och visas in i terapirummet, där en bildserie täcker övre delen av väggarna. Fula, grovt utförda teckningar i pastellfärger som berättar historien om hur barnen rövas bort under eld och skrik mitt i natten fram till återförening med sina familjer. Grön färg är i och med bushen och soldaternas uniformer överrepresenterad. Jag ber Idaa läsa upp en av akterna:

- Phillips Abole, föddes 1992 i Lacor, bortfördes 23 oktober 2002 och återkom 28 mars 2004. Under sin fångenskap så tvingades han att gifta sig och döda tre personer genom att klubba ihjäl dem, slagit många fler. Han gillar att spela fotboll, berätta gåtor och att i gå i skolan. Han bedöms vara okej, dock med lite trauma.

Bredvid oss sitter Moses, en annan av socialsekreterarna, och pratar med tre barn mellan 8-12 år gamla. De har vänliga ögon och gör ett blygt intryck. Det är bisarrt att tänka sig att de här själarna har mördat, våldtagit, bränt och skövlat, där de sitter på en träbänk och lyssnar uppmärksamt på Moses. William Goldings Flugornas Herre har här överträffats av verkligheten. Idaa visar mig teckningar som barnen gjort. En av dem föreställer en soldat som pekar med ett gevär mot ett barn, och i pratbubblorna kan man läsa "Är du trött? Låt mig döda dig så du får vila då! ".

När en något ovälkommet gäst letar sig till lunchtallrikarna några bord längre bort bestämmer jag mig för att dra vidare. Idaa reagerar först när råttan slår omkull en av tallrikarna, och jag påminns att vi är i norra Uganda.

Inbokas på konvoj till plats som inte avslöjas

På andra våningen i World Food Programs kontor sitter Nick Odong i ett elektroniskt landskap av datorskärmar, radarinstrument, telefoner och kablar. Han är ansvarig för säkerhet och koordination av matleveranserna, sex dagar i veckan, året om. När det sker attacker på de olika lägren är Nick den första att veta det och kabla ut budskapet till alla andra organ. Nick och Lucy Acan, som är arbetar som volontär hos UNOCHA (United Nations Office for Coordination of Humanitarian Affairs), skalar mandariner och pratar om Arsenals vinst i Premie League när jag kommer in. Är det här huvudkvarteret för koordinering i ett krigsområde? Nick bokar in mig på en konvoj dagen efter, men jag kan inte få reda på destinationen för det röjs inte förrän timmarna före start, av rädsla för rebellattacker.

Nästa morgon räcker jag över mitt handskrivna tillstånd till kapten Fred Kewuki, som är ansvarig för den militära ekipaget som medföljer konvojen. Han är kortväxt, i femtioårsåldern och tar emot mitt tillstånd med sina seniga händer under en strid ström av grova soldatskämt. På min fråga om hur jag ska försörja de tio barn som de fem kvinnor han erbjudit mig ska föda svarar han, pekandes mot ett mangoträd:

- De kan väl äta mango, barnen! Du ska få se, det här med rebellerna är överstökat på några månader.

Konvoj med tonvis av förnödenheter till Awach

Som det sig bör är vi två timmar försenade när karavanen med 10 lastbilar, 20 pickups, 3 bepansrade vagnar och några lastbilar som forslar 100 soldater och lika många volontärer rullar iväg mot flyktinglägret Awach som ligger 40 km utanför Gulu. Konvojen har med sig 220 ton förnödenheter till de 17000 människorna som bor i Awach.

Jag åker tillsammans med Mawa som är den civila konvojchefen hos World Food Program i en ombyggd Toyota med dubbla dörrar och kaross som är skottsäker mot 14 mm kulor och landminor. Mawa har varit ute och festat dagen innan och grimaserar att livet måste gå vidare när han vrider upp volymen på reggaedunket som strömmar ur bilstereon. Det pågår ständig radiokommunikation mellan bilarna och huvudkvarteret, och det är uppiggande att höra Mawa skämta med Nick om gårdagens klubbkväll och avsluta varje skämt med "Roger that" eller "Copy that" ackompanjerat av skratt. I en utvärderingsrapport läser jag om de bepansrade fordonen "de stora kanonerna på pansarvagnarna måste repareras, då de gjorde militären högst besviken när man en gång var i akut behov av dem". Anblicken av de sömniga, underbetalda och omotiverade soldaterna som sitter rygg mot rygg på ett öppet flak och riktar sina vapen nonchalant mot vägkanten skapar inte heller någon större trygghetskänsla.

Hyddornas osymmetriska landskap och hord av arbetslösa i väntan på något annat än krig hälsar oss välkomna. Efter att maten lastats ur ställer sig människorna i kö bakom numrerade skyltar från ett till sex, som markerar hushållets storlek. De orangeklädda volontärerna från norska Flyktingrådet, Unicef och World Food Progam vaktar maten och organiserar ransoneringskorten. Varje läger är indelat i byar som i sin tur delas in i olika hushåll, och med hjälp av en bybok och ransoneringskort för varje hushåll delas matpaketen ut. Överallt dyker det upp halvnakna barn och fyller vartenda tum. Jag behärskar inte deras språk luo och de kan ingen swahili eller engelska, så vi är hänvisade till leendens internationella lingua.

World Food Program är 50,4 miljoner dollar kort i årets budget och varnade nyligen för att om givarländerna inte håller sina ord är en svältkatastrof mot höstkanten ett faktum. En glasögonprydd volontär i stråhatt går runt med en megafon och ber om ursäkt att bönor fattas i dagens leverans. Månadsransonen består av 12 kg majs/sojablandning, 2 kg bönor och 0,735 kg vegetabilisk olja, men leveranssituationen gör att det ibland fattas den ena eller den andra ingrediensen. Trots hungern och svälten går arbetet till på ett organiserat och lugnt sätt, även om vissa försöker fuska och få dubbelranson. Förnödenheterna bärs efter utdelning på huvudet. Framför allt är det barnen och kvinnorna som bär, männen ägnar sig åt den föga nyttoskapande sysselsättningen att umgås.

Slapp se lemlästade döda barn

En äldre herre med grått hår och skägg presenterar sig som Augustino Otto, lägerledare, som har det yttersta ansvaret för lägret i stort:

- Skriv om oss! Maten räcker inte långt, det finns inga mediciner och barnen kan inte gå i skola av rädsla för rebellerna. Soldaterna skyddar oss inte heller, bara det här lägret har attackerats tre gånger sedan 2001, och varje gång har man dödat ett tiotal och rövat bort några hundra. säger Augustino och trycker min hand hårt.

Dagen efter nar jag vandrar i Gulu stannar Mawa sin FN-jeep och ber mig stiga in. I natt har en stor attack ägt rum mot lägret Pagak som ligger 20 km från Gulu, och ett team bestående av World Food Program, Unicef, UNOCHA och lokala mänskliga rättighetsorganisationer besökte lägret imorse, berättar Mawa.

- Folk kom fortfarande tillbaka med döda kroppar, människor med avskurna öron, näsor och läppar när vi kom fram. Vi räknade till 40 döda, framför allt kvinnor och barn, och mer än 500 nedbrända hyddor. Ett hundratal personer, som rebellerna tvingade forsla iväg bytet, saknas än. Du borde varit med.

Egentligen så skattar jag mig lycklig att jag hade telefonen avstängd när Mawa ringde för att hämta mig i morse. Bilden av lemlästa barn och kvinnor, med ögon som kräver rättvisa skulle vara nog för att knäcka vilken besökare som helst.