Rocksommar - Rasslebygd
Emmaboda 2004

Ett signum är också den speciella Rasslebygdstämningen. För att behålla det lilla formatet och gemytet, beslutade arrangörerna att släppa färre biljetter jämfört med föregående år. Festivalen hade runt 3500 besökare. Och som för att lindra abstinensen välkomnas vi åter redan den fjärde september. Då blir det efterfest med bland annat Niccokick vid skogsscenen i Rasslebygd.

I år var det totalt ett femtiotal akter som uppträdde i Emmaboda, av dem 31 stycken band där kvinnor ingick eller enbart kvinnliga artister. En tid innan blossade det upp en debatt på festivalens hemsida, där en annonsförsäljare i tidskriften bang uppmanade till bojkott av Emmabodafestivalen i forumet. Orsaken var att festivalledningen sade sig vara ovillig att annonsera i en sådan tidskrift.

-Vi annonserar endast i musiktidningar, vilket är väsentligt i sammanhanget. Det var vad som blev utelämnat i debatten, säger Håkan, Emmabodafestivalen.

Det finns toaletter och parkering samt bra vägar för funktionshindrade på festivalområdet. Rullstolsramper till scenerna, av den typ som till exempel Hultsfredsfestivalen förfogar över, saknas i dagsläget.

- Emmabodafestivalen har alltid varit den festival med i särklass bäst stämning. Så var fallet även i år.

Många är beredda att instämma. De pastorala omgivningarna, träden och blommorna ger en trevlig inramning. Emmabodafestivalen är dessutom tidsmässigt perfekt tajmad med några av de vackraste sommardagarna.

Trots att större delen av publiken består av unga, gör musiken och den sköna stämningen att flera generationer kommer samman. Emmabodafestivalen lockar främst musikintresserade. De flesta är uppspelta. Det är mycket bag-in-box-fylla och hångel. Känslan är den av att vara ung och levande. Men tillställningar med mycket folk drar självklart till sig olika slags människor.

Publiken är ett ämne man kan diskutera. Dräggpopare, folk som pratar under konserter, användandet av mobilkameror et cetera kan vara lika irriterande som myggen. Men det är att ta bort fokus på vad som är viktigt. När det gäller rasistiskt beteende, är toleransnivån självklart mindre. Reaktionen brukar inte heller låta vänta på sig. Men beroende av sammanhanget är det en avvägning mellan att agera eller ignorera. För det kan vara skrattretande samtidigt.

Den begeistrade publiken och stämningen som Deerhoof från San Fransisco förmedlar gör att man kan tala om en av festivalens höjdpunkter. Mitt under spelningen dyker en objuden gäst upp. På småländsk dialekt slänger han högljutt ur sig "kinesjävel" upprepade gånger, vid åsynen av den kvinnliga bandmedlemmen på scenen. Folk skruvar på sig först, men försöker sedan vända sin uppmärksamhet till det som händer uppe på scenen.

Upplyftande musik med experimentell kraft

Deerhofs musik är omväxlande smeksam och kaotisk i sitt uttryck. Experimentell kraft blandas med sockrade melodier. Gitarrdriv av John Dieterich och Chris Cohen samt maniskt trumspel av Greg Saunier balanseras av Satomi Matsuzakis enkla sång och barnlika röst. Aktuella albumet Milk Man handlar om en karaktär som vännen Ken Kagami skapat. Konstnärens illustration finns på skivomslaget. Det suggestiva motivet är i samklang med konceptet på skivan, om den spöklika Milk Man och en psykedelisk drömvärld.

Turnerande Mattias Alkberg BD har spelat på diverse festivaler i sommar med en brokig sammansättning av artister. Bandet spelar på skogsscenen och Mattias Alkberg tar i mellansnacket upp att de senast spelade i Luleå. Det var på samma festival som ett band, som hela tiden sade "Mår ni bra? Mår ni bra?"

- Vadå, man mår dåligt för det mesta, säger Matti Alkberg.

Framträdandet är upplyftande. Skogsscenen har omgivande späda vita björkstammar, och bortom dem de småländska granskogarna.

Blonde redhead gör sin första spelning i Sverige. Jag gillar de dissonanta gitarrerna. Namnet är hämtat från en låt av bandet DNA, som spelade no-wave på åttiotalet. Blonde redhead bildades efter att de japanska konststudenterna Kazu Makino och Maki Takahashi samt de italienska tvillingbröderna Simone och Amadeo Pace möttes på måfå på en italiensk restaurang i New York 1993.

Bandets experimentella rock uppmärksammades av Sonic Youth-trummisen Steve Shelley, som producerade och gav ut bandets självbetitlade debutalbum på sitt bolag Smells Like Records. Strax efter utgivningen lämnade Takahashi gruppen och resten av medlemmarna fortsatte - Simone Pace på trummor, Amadeo Pace samt Kazu Makino på gitarr och sång. Bandet är aktuella med albumet Misery is a Butterfly.

Upprymdhet

Suburban Kids With Biblical Names spelar på fredagseftermiddagen, den andra dagen på Emmabodafestivalen. Det är en skön stämning med SKWBN i solskenet. Bandet uttryckte viss nervositet inför P3 Lives radioupptagning, men det låter bra.

Kaito gör mig upprymd med sin lekfulla punk. Det brittiska bandet består av Nikki Colk på sång och gitarr, Dave Lake på gitarr, Gemma Cullingford på bas och Dieta Quantrill på trummor. Deras musik för tankarna till Le Tigre.

- Det finns många meningslösa människor på festivaler, men här finns det riktiga människor.

Orden är Thomas Öbergs i Bergman rock, som är bobhundmedlemmarnas sidoprojekt på engelska. En längtan tillbaka till södra Sverige gör att de vill vara här i Emmaboda. Thomas Öberg är iklädd svart kostym, med stor bröstbukett och allt. Den består av siden-/plastblommor med krukväxt.

Det bjuds på vanliga manér som vi bob hundfrälsta är vana vid - lek med mick, bar överkropp, minspel och viga rörelser. Vid ett tillfälle tas en rödsvart mantel fram, som understryker det teatraliska. Det är mer upprymdhet än svartsyn som kännetecknar Bergman rocks spelning.

- Gå och gör barn i tältet, förändra samhället eller bara njut av kvällen! Det uppmanar oss Thomas Öberg när konserten lider mot sitt slut.

Scraps of tape avslutar fredagskvällen med skönt gitarrdriv och inslag av stråkar. Bandet kan med sin gitarrbaserade, dynamiska, mer eller mindre instrumentella musik jämföras med Explosions in the Sky. Björkarna är silvervita runt om och stjärnorna tecknar sig klara mot augustihimlen.

Bombastisk avslutning

Lördagen inleds med OS-sändning och sedan följer riktigt bra konserter, en efter en. Krångel med CD-spelare, som ska leverera det förinspelade trummaskinljudet, ställer till det på The Radio Depts spelning. Bandet har inget rykte om sig att vara något "liveband", som väl delvis grundar sig på dylika incidenter, men deras musik fascinerar. Publiken väntar tålmodigt och visar sin uppskattning för bandet.

Norska Ane Brun påminner i sitt gitarrspel och i sin sång om Ani DiFranco men har inte samma karisma som den sistnämnda. Men det är musik som har influenser från singer/songwriter- och lo-fi-rockande gelikar som Joni Mitchell och Nick Drake.

- Det är vår hundrafemtionde konsert, säger David Fridlund när David & the Citizens intar ängsscenen.

På sin spelning den 15 juli på KB framförde bandet några nya låtar, till exempel "A 1000 Questions for You". De kyliga dagarna från mitten av juli har förbytts till sommarvärme. Samtidigt vilar något melankoliskt över att sommaren snart är slut, över förgängligheten. Men på David & the Citizens konsert på Emmabodafestivalen är det ren extas.

Låtar från senaste albumet Until the Sadness Is Gone (2003) och första fullängdaren For All Happy Ending från året innan spelas. "Summer in no-mans-land" som finns med på 4 track Ep (2001) framförs mycket passande. Musiken och texterna behandlar livshunger och förlust, något som manifesteras med avvägd sång och trumpet samt kraftfullt piano.

Ladybug transistor från Brooklyn, New York, med Jeff Baron och Sasha Bell - medlemmar ur Essex Green, ger ytterligare en bra spelning. Deras indiepop kan vara lindrande, längtansfull och melankolisk. Det passar utmärkt här och nu, på Emmabodafestivalens sista kväll. The Places You Call Home heter deras aktuella album.

Presentatören lämnar över micken till Simon Ohlsson med orden: "Sveriges bästa band - Silverbullit". Silverbullits utbrott på scenen och den urladdning som följer gör dem till ett av de bättre livebanden. Bandet spelar bland annat "Magnetic City". Deras starka spelning får sammanfatta årets Emmabodafestival, som bestod av en hel del fantastiska konserter.