Den nyliberala politikens
skötebarn

Förbundskansler Gerhard Schröder mumlade uppbragt om att allt som förknippas med den bruna sumpen skadar Tyskland. Och visst är det extremt oroande att högerextremisterna vinner mark i delstatsvalen. Men Schröder har med säkerhet inte insett sin och sin regerings egen skuld i det hela. I måndags tog han till orda inför nyhetsbyrån AP, och förklarade att han inte skulle tala om ett nederlag och att partiet måste fortsätta arbeta hårt.

Då blir ordet nederlag onekligen ett intressant definitionsämne, om det inte kan tillämpas när hans eget parti Socialdemokraterna (SPD) och nazisterna får lika många röster i ett delstatsval. Om inte Schröder fullständigt ignorerat de senaste månadernas stämningar, så skulle han snart inse att många i Sachsen och andra delar av forna Östtyskland, känner som den anonyma man i Dresden som uttalade sig för Göteborgs-Postens utsände: Det är regeringens politik som driver väljarna i famnen på högerextremisterna.

För många tusen av väljarna i östra Tyskland, där arbetslöshet ligger runt 20 procent, blev söndagens val ett regelrätt protestval. En protest ytterst mot den nyliberala politik som förs av regeringen Schröder i samarbete med de Gröna, en politik som de senaste ett och ett halvt åren inneburit och kommer att innebära ett verkligt ekonomiskt stålbad enligt klassisk modell. Staten ser till att sätta yxan i välfärdssystemen och företagen gör sitt bästa för att sänka kostnaderna för arbetskraften.

Förra året lanserade regeringen Schröder själva kronan på välfärdsslakten och gav därmed NPD en biljett till delstatsparlamentet. Det rörde sig om ett brett välfärdsraseringsprogram, kallat Hartz IV efter Volkswagens personalchef Peter Hartz som agerat arkitekt åt Schröders arbetsmarknadsreformer (vilket ger en fingervisning om vad de reformerna handlar om). Regeringen Schröder hävdar att programmet är nödvändigt för att minska arbetslösheten och finansiera välfärdssystemet för landets åldrande befolkning. Åtgärderna som planeras är bland annat att arbetsköparna ska få det lättare att avskeda folk, pensionsåldern ska höjas från 65 till 67 och radikala försämringar ska ske av social- och hälsovården. Inte helt oväntat har Hartz IV, som enligt planerna ska träda i kraft vid årsskiftet, mötts av en orkan av protester särskilt i östra Tyskland där arbetslösheten som sagt är dubbelt så hög som i väst.

Störst är missnöjet med planerna på att skära ner ersättningen till de arbetslösa något som med all rätt uppfattats som en välriktad spark mot de redan liggande. De senaste två månaderna har tiotusentals tyskar demonstrerat på gatorna i ett flertal städer mot Hartz IV. Demonstrationerna har skett på måndagar inspirerade av de sk. måndagsdemonstrationerna som föranledde DDR:s och murens fall 1989. Uppemot 100000 människor tog sig ut på gatorna i Berlin, Leipzig och Magdeburg.

Naturligtvis har högerextrema NPD fiskat upp sina valframgångar ur detta massiva missnöje med paroller som stoppa Hartz IV och brunstinkande tyska jobb åt tyskar först. Och precis som i Frankrike, där Le Pen skördar störst framgångar i de värst åtgångna arbetarklassområdena, gäller faktum att om det inte finns starka vänsterkrafter som kan fånga upp missnöjet och erbjuda alternativ så är risken överhängande att det kanaliseras över i fascismen. De fascistiska och rasistiska partierna och rörelserna är den nyliberala politikens skötebarn. Social nedrustning och högerextrema framryckningar går hand i hand över hela Europa.

Visserligen har missnöjet och den folkliga frustrationen i östra Tyskland i hög grad kanaliserats åt vänster, men in i det postkommunistiska PDS ett parti som kanske inte känns alldeles fräscht. PDS har emellertid, tillsammans med fackförbunden och olika grupper på vänsterkanten, krävt att regeringen ger upp sitt reformprogram. Det är knappast troligt med tanke på att Schröder till och med varit beredd att lämna posten som partiledare för SPD (efter våldsamma inre protester) i sin kamp för att ro i land reformprogrammet och högerpolitiken. NPD är förvisso inte som NSDAP 1933.

De hade sin verkliga storhetstid i slutet av 1960-talet då de så när nådde in i förbundsdagen. Men detta skedde inte, delvis till följd av att kristdemokraterna (CDU) orienterade sig mer högerut och övertog delar av NPD:s agenda. Men NPD:s framgångar är en del av en betydande och obehaglig trend över hela Europa, i Österrike, Frankrike, Belgien, Danmark och Italien, och måste tas på största allvar av den frihetliga vänstern. Det återstår flera viktiga delstatsval i år och ett parlamentsval 2006. Det parlamentariska demokratiska systemet är ett plågoris i sig.

Att regeringarna för en högerpolitik är etter värre. Men om fascisterna marscherar in på taburetterna blir det något värre än värst. Det är hög tid att börja mobilisera.