Kamp mot ockupationen

Ett val under ockupation är ett ännu större demokratiskt skämt än ett val under mer "fria" förhållanden. Som bland andra Naomi Klein (senast i Aftonbladet i veckan) påpekat har USA, genom sin tidigare ståthållare i irak, Paul Bremer, skapat ett valsystem som maximalt skulle kunna tillgodose deras intressen. Irak befinner sig efter valet i samma kidnappade situation som innan.

Ockupationsstyrkorna har även efter valet rätt att utföra offensiva insatser i Irak samt att gripa och hålla irakier fängslade utan att formellt anklaga dem för någonting. Nyligen förnyade ockupationsmakterna undantagstillståndet i Irak för femte gången. Trots att "demokratin vann en stor seger", som det heter, i Irak den 30 januari så kan de fortfarande inte bilda någon regering. Förenade Irakalliansen, som fick överlägset flest röster, förenas framför allt i sin önskan om att ockupationsmakterna lämnar landet.

Irakierna, åtminstone inte majoriteten av dem, är inte alls lyckliga och rörda till tårar över att numera leva i en "spirande demokrati". Tvärtom fortsätter attackerna och motståndet mot ockupationsstyrkorna med oförminskad styrka. Det går knappt en dag utan att det rapporteras i medierna om attentat mot ockupationsmaktens styrkor. Och då är det alldeles säkert inte alla motståndshandlingar som faktiskt rapporteras. Som det fackliga.

Nyligen skrev Hassan Jumaá Awad, generalsekreterare för Iraks södra oljefackförening, en artikel som publicerades i Arbetaren (10/2005) där han på fackföreningens vägnar krävde att USA lämnar deras land. De har organiserat sig ända sedan ockupationen inleddes och i två års tid kämpat mot USAs försök att ta kontrollen över oljan. Denna typ av industriellt motstånd har visat sig framgångsrikt och de organiserade arbetarna har flera gånger lyckats slå tillbaka de amerikanska försöken att ta över och privatisera de irakiska oljeindustrierna.

Eftersom motivet till ockupationen ytterst är ekonomiskt, kontrollen över oljan, så kan det fackliga motståndet bli det mest effektiva. Det är här motståndet verkligen känns och de irakiska kämpande fackföreningarna förtjänar vårt fulla stöd. Självklart måste vi även ge vårt stöd till det väpnade motståndet, om än inte förbehållslöst.

Attackerna mot ockupationsstyrkorna måste betraktas som legitima – men attacker mot civila är lika omöjliga att rättfärdiga som attacker mot israeliska civila i Israel/Palestina-konflikten. Förbehållslöst stöd till "nationella befrielserörelser" eller "anitimperialistiska krafter" hamnar lätt i den klassiska fällan att min fiendes fiende är min vän, en fälla som vänstern alltför många gånger tidigare hamnat i när man stött tvivelaktiga grupper och regimer i antiimperialismens och den "nationella befrielsens" namn.

I morgon intar vi gatorna för att uttrycka vårt stöd för den irakiska motståndskampen. Parollerna är, bland andra: "USA ut ur Irak" och "Inget svenskt stöd till ockupationen". I Sverige har stödet för George W Bushs och Tony Blairs brutala angreppskrig hela tiden varit svagt, som i de flesta andra länder. I Spanien var hela 90 procent av befolkningen mot kriget, medan regeringen var för, vilket sedermera tvingade den att avgå.

Men även i USA börjar stödet för kriget och ockupationen att avta. Bara en tredjedel av amerikanerna säger sig vara nöjda med Bushs Irakpolitik, enligt en undersökning i Washington Post. Samma undersökning visar att över hälften av amerikanerna inte tycker att kriget i Irak var värt priset.

Och tro inte annat än att protesterna lönar sig. En av Bushs främsta allierade, Silvio Berlusconi, har meddelat att Italien, som är den fjärde största ockupationsmakten i Irak efter USA, Storbritannien och Sydkorea, har planerat att ta hem sina trupper i september. Detta beslut har han – oavsett vad som offentligt påstås – med säkerhet fattat under stark press från de folkliga protesterna i Italien.

Så måste vi göra i alla länder, i alla städer. Kräva att våra regeringar drar in allt sitt stöd till den amerikanska krigskoalitionen och framför allt: att de kräver att ockupationsmakterna lämnar Irak – omedelbart och förbehållslöst. Som Awad uttryckte det: "Vi vill inte ha en tidtabell [för tillbakadragande av ockupationsstyrkorna]. Vi har medlen, kunskapen och resurserna för att bygga och skapa vårt eget demokratiska samhälle".