Sextio år efter
atombomberna

Fortfarande är ämnet mycket känsligt, eftersom kopplingarna till dagens västerländska krigföring är alltför tydliga. Ingen har åtalats för dessa krigsförbrytelser och det kommer förmodligen heller aldrig att ske. Ingen av de ansvariga eller deras efterträdare har ens bett om ursäkt.

På Sveriges Televisions hemsida får vi serverat en kronologisk berättelse om hur Andra Världskriget slutade:

Kriget fortsatte i Stilla havsområdet mellan USA och Japan. USA fällde första atombomben över Hiroshima den 6 augusti. Den andra bomben sprängdes över Nagasaki den 9 augusti. Japan gav upp den 14 augusti genom ett radiotal av kejsaren Hirohito. Japan kapitulerade formellt den 2 september.

Brittiska BBC:s hemsida berättar något mer utförligt att uppskattningsvis 140 000 av Hiroshimas 350 000 invånare dog direkt, eller av strålskador efteråt. I Nagasaki dog 74 000 människor. Bomberna hade dessutom fått egna smeknamn.

Hiroshimabomben kallades "Little Boy" efter den då nyligen avlidne USA-presidenten Franklin D. Roosevelt. Nagasakibomben fick heta "Fat Man" efter den brittiske ledaren Winston Churchill.

Det är lätt att utifrån detta få intrycket att atombomberna var en oundviklig del av händelseförloppet. Att det var hemskt, men samtidigt lite tur för oss andra att ett par hundra tusen japaner dog.

Men som den amerikanska historikern Howard Zinn och USA-kännaren William Blum skriver i sina minnesartiklar (se länkar sist i texten) finns det gott om historiska bevis för att bomberna var helt onödiga för att få slut på kriget. Japan var redan militärt krossat och det var bara på papperet som de japanska ledarna kämpade emot.

Atombombernas syfte var i stället att sätta ryssarna på plats och visa var skåpet skulle stå inför det kommande "Kalla Kriget". Hiroshimas och Nagasakis befolkning offrades för syns skull, som en uppvisning av militära muskler. Det nya vapnet fick "testas" i mänsklig miljö, något helt annat än en relativt intetsägande provsprängning i öknen.

Vi känner igen mönstret från moderna massakrer. Srebrenica, Falluja, Groznyj, Jenin och Halabja är alla platser där oskyldiga människor i vår tid har slaktats för att tillfredsställa samvetslösa ledares dunkla behov.

Bortom de sterila dödssiffrorna gömmer sig ett ofattbart lidande. Journalisten George Weller stoppades på den tiden av USA:s myndigheter, men hans reportage har nyligen hittats av hans son och offentliggjorts. George Weller rapporterar den 6 september 1945 från ett sjukhus i Nagasaki:

Flera barn, vissa med brännskador, andra utan brännskador men med lossnande hårtestar, sitter med sina mödrar. I går tog japanska fotografer en massa bilder på dem. Omkring var femte barn är hårt bandagerat, men inget av dem visar tecken på smärta.

Några vuxna har ont där de ligger på sina mattor. De stönar stillsamt. En kvinna sköter om sin man och har ögonen fulla av tårar.
...
[En annan kvinna] hade flytt från det bombade området, men återvänt till bostaden. Hon mådde bra under tre veckors tid, med undantag för ett litet brännsår på hälen. Nu ligger hon och stönar med en svartnad mun som är styv som om hon hade stelkramp och hon kan inte uttala några tydliga ord. Hennes blottade ben och armar är fulla av små röda prickar i fläckar.

Nära henne ligger en femtonårig knubbig flicka som har samma fläckvisa röda småprickar och hennes näsa är full av stelnat blod.

Hiroshima och Nagasaki borde ha lärt oss att massförstörelsevapen som atombomber är en skam för mänskligheten - även när de råkar innehas av stater som har folkvalda ledare.

Om detta må ni också berätta.