Augustibomberna

Kip fortsätter: "Alla dessa högtidstal från kungar och drottningar och presidenter om civilisationen... alla dessa röster om en abstrakt ordning... De må vara amerikanska eller franska jag bryr mig inte. När du börjar bomba de bruna raserna här i världen så blir du en engelsman. Vi har sett kung Leopold av Belgien, och nu ser vi fanskapet Harry Truman från Amerikas förenta stater." Det är möjligt att du inte kommer ihåg dessa rader från filmen som gjordes efter boken Den engelska patienten. Det beror på att de inte fanns med där.

Det borde knappast komma som en överraskning. Bombningen av Hiroshima har förblivit en helig ko för det amerikanska etablissemanget och för en mycket stor del av den övriga befolkningen i det här landet. Jag insåg detta 1995, när jag var inbjuden för att tala inför Chautauquainstitutet i staten New York. Med tanke på att det då var femtio år sedan bombningen valde jag Hiroshima som mitt ämne. Den stora amfiteatern fylldes av tvåtusen personer, och medan jag förklarade varför bombningarna av Hiroshima och Nagasaki borde betraktas som oförlåtliga illdåd riktade mot ett land som redan stod på gränsen till att ge upp var det alldeles tyst i salen. Nåja, inte helt tyst. Några personer blev arga och började skrika åt mig från sina sittplatser.

Det är förståeligt. Att ifrågasätta Hiroshima är detsamma som att våldföra sig på en ömt vårdad myt som vi alla växer upp med i det här landet nämligen myten att Amerika skiljer sig från de andra imperialistiska makterna här i världen, och att andra länder är kapabla att begå obeskrivliga grymheter, men inte vårt eget land.

Att se bomberna som ett utslag av godtycklig och måttlös grymhet istället för som oundvikliga och nödvändiga ("för att göra slut på kriget, för att rädda liv"), väcker dessutom obekväma frågor om hur gott det "goda kriget" verkligen var.

Jag minns från min egen skolgång att en lärare ställde följande fråga till vår klass: "Vad är skillnaden mellan en totalitär stat och en demokratisk stat?" Det rätta svaret: "Till skillnad från vår egen stat anser den totalitära staten att alla medel är tillåtna för att den skall kunna uppnå sina mål."

Detta hände sig vid tiden för andra världskrigets utbrott, när fascisterna bombade civilbefolkningen i Etiopien och Spanien, i Coventry och Rotterdam. President Roosevelt kallade detta agerande för ett "omänskligt barbari". Det var innan USA började bomba civila i Hamburg, Frankfurt, Dresden och senare i Tokyo, Hiroshima och Nagasaki.

Alla medel är tillåtna det är den totalitära filosofin. Och det är en filosofi som delas av alla krigförande nationer. Vilket medel kunde vara mer fruktansvärt än brännandet, stympandet, förblindandet och bestrålandet av hundratusentals japanska män, kvinnor och barn? Ändå är det absolut nödvändigt för våra politiska ledare att försvara bombningarna, för om amerikanerna kan fås att acceptera denna företeelse så kan de fås att acceptera vilket krig som helst och vilka medel som helst, så länge krigshetsarna kan tillhandahålla ett motiv. Och det råder ingen brist på trovärdiga motiv de strömmar ner från ovan som vore de påbud från Moses på berget.

På detta sätt kan tre miljoner döda i Korea rättfärdigas med hänvisning till den nordkoreanska aggressionen, de miljoner som dödats i Sydostasien urskuldas på grund av det kommunistiska hotet, invasionen av Dominikanska republiken 1965 rättfärdigas av behovet att skydda amerikanska medborgare, stödet till dödspatrullernas regeringar i Centralamerika för att stoppa kommunismen, invasionen av Grenada för att undsätta amerikanska läkarstuderande, invasionen av Panama för att stävja knarkhandeln, Gulfkriget för att befria Kuwait och bombningarna av Jugoslavien för att stoppa den etniska resningen.

Utrymmet för nya krig är oändligt, liksom antalet motiv.

Det är därför bombningarna av Hiroshima och Nagasaki är så viktiga, för om folk kan ifrågasätta dem, om de kan fastslå att kärnvapen är oacceptabla medel, även om dessa skulle kunna avsluta ett krig en månad eller två i förtid, kan de också komma att reflektera över en större fråga nämligen frågan om de medel (resulterande i 40 miljoner döda) som användes för att besegra fascismen.

Och om de börjar ifrågasätta renheten i det "goda kriget", det bästa av alla krig, kan de kanske också få smak för att ifrågasätta vidare, en process som inte slutar förrän krig i sig är en otänkbarhet, oavsett vilka skäl som anförs. Därför måste vi idag, 55 år efteråt, när dessa bomber fortfarande är så heliga att inte ens en lätt kritisk utställning på Smithsonianmuseet kunde tolereras, framhärda i vårt ifrågasättande av dessa dödliga flyguppdrag som ägde rum den 6 och den 9 augusti 1945.

Det huvudsakliga motivet för förintelsen av Hiroshima och Nagasaki är att bomberna "räddade liv" eftersom alternativet hade varit en amerikansk invasion av Japan, något som skulle ha fört med sig tiotusentals, ja kanske hundratusentals döda. Truman använde vid ett tillfälle siffran "en halv miljon liv" och Churchill talade om "en miljon liv", men detta var siffror tagna ur luften för att lugna ömma samveten: krigsledningens beräkningar av möjliga förluster vid en invasion uppgick aldrig till mer än 46000 man.

Faktum är att bomberna som föll över Hiroshima och Nagasaki inte alls avvärjde någon invasion av Japan, just av den enkla anledningen att en sådan invasion inte behövdes. Japanerna stod på gränsen till att kapitulera och den amerikanska militärledningen visste om detta. När general Eisenhower av krigsminister Henry Stimson informerades om atombombens nära förestående användning, svarade han att "Japan redan var besegrat och att släppa bomben vore helt onödigt."

Efter bombningarna kallade amiral William D Leary, generalstabens ordförande, atombomben för "ett barbariskt vapen", och han konstaterade också att "japanerna redan var besegrade och redo att ge upp".

Japanerna hade börjat arbeta för att få ett slut på kriget redan efter USA:s seger vid Okinawa, i maj 1945 ett av de blodigaste slagen under hela kriget i Stilla havet. Efter mitten av juni fick utrikesminister Togo en fullmakt från sex medlemmar av Japans Högsta krigsråd att närma sig Sovjetunionen, som inte låg i krig med Japan, för att be dem medla i en fredsuppgörelse "om möjligt redan i september".

Togo skickade ambassadören Sato till Moskva för att utreda möjligheterna för en förhandlingsmässig kapitulation. Den 13 juli, fyra dagar innan Truman, Churchill och Stalin möttes i Potsdam för att smida planer inför krigsslutet (Tyskland hade kapitulerat två månader tidigare), skickade Togo ett telegram till Sato: "Kapitulation utan villkor är det enda hindret för fred. Det är hans Höghets innerligaste önskan att kriget snart skall ta slut."

USA kände till detta telegram eftersom de knäckt den japanska koden redan tidigt i kriget. De amerikanska ledarna visste också det japanska motståndet mot en ovillkorlig kapitulation berodde på att det fanns en sak som var av största vikt för japanerna: bevarandet av kejsaren som en symbolisk ledare. USA:s före detta ambassadör i Japan, Joseph Grew, och flera andra som visste något om det japanska samhället hade redan föreslagit att japan borde få behålla sin kejsare, och att man med denna eftergift kunde spara oräkneliga liv genom att förkorta kriget.

Men Truman lät sig inte blidkas, och på Potsdamkonferensen kom man överens om att insistera på en "ovillkorlig kapitulation". Detta avgjorde en gång för alla att bomberna skulle komma att falla över Hiroshima och Nagasaki.

Det verkar som om USA redan hade bestämt sig för att släppa de där bomberna. Men varför? Gar Alperovitz, vars forskning i frågan är oöverträffad (The Decision to Use the Atomic Bomb, Knopf 1995) har, utifrån sina studier av dokument efter Truman, hans främste rådgivare James Byrnes och andra, dragit slutsatsen att bomben sågs som ett diplomatiskt vapen mot Sovjetunionen. Byrnes hade förordat för Truman att bomben "skulle kunna låta oss diktera villkoren för krigsslutet". Den brittiska vetenskapsmannen P M S Blackett, en av Churchills rådgivare, skrev efter kriget att beslutet att släppa atombomben var "den första större operationen i det diplomatiska kalla kriget med Ryssland".

Mycket talar också för att inrikespolitiska överväganden spelade en viktig roll i beslutet. I den nyligen utkomna boken Freedom From Fear: The United States 1929-1945 (Oxford 1999) citerar David Kennedy inrikesminister Cordell Hulls råd till James Byrnes före Potsdamkonferensen att om principen om ovillkorlig kapitulation övergavs så skulle följden bli "våldsamma politiska efterdyningar i USA". Presidenten skulle "korsfästas" om han gick med på det, sade Byrnes. Kennedy hävdar att "Byrnes därför tillbakavisade förslagen från Leahy, McCloy, Grew och Stimson", vilka alla var villiga att ge efter i frågan om "ovillkorlig kapitulation" tillräckligt mycket för att låta japanerna gå ur kriget med hedern i behåll.

Kan vi verkligen tro att våra politiska ledare skulle döma hundratusentals människor till döden eller livslångt lidande på grund av "politiska efterdyningar" på hemmaplan?

Tanken är skräckinjagande, men ändå kan vi se ett historiskt mönster i presidenternas beteende, där deras egen äregirighet ofta fått gå före människoliv. Bandupptagningarna av JohnF Kennedy avslöjar honom när han väger ett tillbakadragande från Vietnam mot det annalkande valet. Utskrifter av Lyndon Johnsons samtal i Vita Huset visar att han brottades med Vietnamfrågan ("Jag anser inte att det är värt att slåss för"), men att han beslutade att inte dra tillbaka trupperna: "De skulle ställa presidenten inför riksrätt eller hur?"

Dog alltså miljoner människor i Sydostasien bara för att vissa amerikanska presidenter ville sitta kvar vid makten?

Strax innan Gulfkriget rapporterades det att president George Bushs assistent John Sununu "talade om för folk att ett kort och lyckat krig skulle vara guld värt för presidenten och säkra hans omval". Och är inte Bill Clintons och Al Gores stöd för "stjärnornas krig"-programmet just ett uttryck för deras ambition att framstå som tuffingar i väljarnas ögon?

De politiska skälen var förstås inte de enda skälen bakom Hiroshima, Vietnam och de andra skändligheterna som begåtts i vår tid. Där fanns också tenn, olja, gummi, olja, företagens profiter, den imperialistiska arrogansen. Där fanns en hel uppsättning faktorer som, trots våra ledares ihärdiga påståenden om motsatsen, inte hade något som helst med människors liv och rättigheter att göra.

Krigen fortsätter, även efter att de tagit slut. Varje dag bombar brittiska och amerikanska flygplan Irak, och barn dödas. Varje dag dör barn i Irak på grund av det USA-stödda embargot. Varje dag trampar små pojkar och flickor i Afghanistan på landminor som stympar och dödar. Den "fria marknadens" Ryssland håller på att brutalisera Tjetjenien på samma sätt som "socialismens" Ryssland en gång invaderade Afghanistan. I Afrika, bara flera krig.

Minröjaren i Den engelska patienten hade all rätt att vara bitter över västimperialismen. Men problemet är långt större än det 500-åriga kriget mot jordens färgade folk. Det är ett problem som har att göra med den mänskliga intelligensens försumpning och som gör det möjligt för våra ledare att skapa trovärdiga motiv för monstruösa handlingar, som gör det möjligt för dem att uppmana folk att godta dessa motiv och träna soldater till att lyda order. Så länge detta fortsätter måste vi genomskåda dessa motiv och göra motstånd mot dessa uppmaningar.

Howard Zinn
Översättning: Per-Anders Svärd
Foto: Linus Brohult

Artikeln publicerades ursprungligen i tidskriften The Progressive i juli 2000