En amerikansk
krigsvägrares
berättelse

Jag skickades till Irak i april 2003 och återvände hem för två veckors permission i oktober. Min hemresa gav mig möjligheten att få ordning på mina tankar och lyssna på vad mitt samvete hade att säga mig.

Folk frågade mig om mina upplevelser från kriget och när jag svarade tog det mig tillbaka till alla fasorna - eldstriderna, bakhållen, den gången när jag såg en ung irakier släpa sig fram med axlarna genom en pöl av sitt eget blod och en oskyldig man som blev halshuggen av kulorna från våra maskingevär.

Den gången när jag såg en soldat bryta samman eftersom han hade dödat ett barn, eller en gammal man på knä, gråtande med sina armar lyfta mot himlen, samtidigt som han kanske frågade Gud varför vi hade tagit hans sons livlösa kropp.

Ockupation utan giltiga skäl

Jag tänkte på lidandet hos ett folk vars land låg i spillror och som fortsatte att förnedras av en ockupationsarmés husrannsakningar, patrulleringar och utegångsförbud. Och jag insåg att inget av de skäl var sanna som vi hade fått höra angående varför vi var där i Irak.

Det fanns inga massförstörelsevapen där. Det fanns ingen koppling mellan Saddam Hussein och al-Qaida. Vi hjälpte inte irakierna och irakierna ville inte ha oss där. Vi förhindrade inte terrorism eller gjorde livet säkrare för amerikanerna.

Jag kom inte på en enda bra anledning till att jag hade varit där, till att jag hade skjutit på folk eller till att jag hade blivit beskjuten.

Att komma hem gav mig klarheten att se gränsen mellan militär plikt och moralisk skyldighet. Jag insåg att jag var en del av ett krig som jag ansåg var omoraliskt och brottsligt, ett angreppskrig, ett krig för imperiestyre.

Jag insåg att mina principer inte gick ihop med min roll i militären och jag kom fram till att jag inte kunde återvända till Irak. Genom att lägga ner mitt vapen valde jag att kräva mig själv tillbaka som människa.

Jag har inte övergivit militären eller varit illojal mot militärens män och kvinnor. Jag har inte varit illojal mot något land. Jag har enbart varit lojal mot mina principer.

När jag anmälde mig själv, med all min rädsla och tvekan, så gjorde jag det inte bara för mig själv. Jag gjorde det för irakierna. Till och med för dem som sköt på mig, de var ju bara på andra sidan slagfältet där själva kriget var den enda fienden.

Jag gjorde det för de irakiska barn som har fallit offer för minor och utarmat uran. Jag gjorde det för de tusentals okända civila som har dött i kriget. Min tid i fängelset är ett litet pris jämfört med det pris som irakierna och amerikanerna har betalat med sina liv.

Mitt pris är litet jämfört med det pris som Mänskligheten har betalat för kriget.

Fegis eller hjälte?

Många har kallat mig fegis, andra har kallat mig hjälte. Jag tror att jag befinner mig någonstans mittemellan. Till dem som har kallat mig hjälte säger jag att jag inte tror på att hjältar finns. Jag tror att vanliga människor kan göra saker utöver det vanliga.

Till dem som har kallat mig fegis säger jag att de har fel, men att de utan att veta det har de också rätt. De har fel när de tror att jag övergav kriget av rädsla för att bli dödad.

Jag erkänner att jag var rädd för att dö, men jag var också rädd för att döda oskyldiga människor, rädd för att sätta mig själv i en situation där jag var tvungen att döda för att överleva.

Rädd för att förlora min själ för att kunna rädda min kropp, rädd för att förlora mig själv bort från min dotter, från alla människor som älskar mig, från den människa jag var tidigare, från den människa jag ville vara. Jag var rädd för att vakna upp en dag och inse att min mänsklighet hade övergivit mig.

För rädd för att vägra

Jag säger utan någon stolthet att jag gjorde mitt jobb som soldat. Jag ledde en infanteripatrull i strid och vi misslyckades aldrig med våra uppdrag. Men de som har kallat mig fegis har rätt här också utan att veta varför.

Jag var inte en fegis för att jag lämnade kriget, utan för att jag deltog i det från första början. Att vägra och göra motstånd mot detta krig var min moraliska plikt, en moralisk plikt som medförde att jag borde ha handlat efter en princip.

Jag gjorde inte min moraliska plikt som människa, utan istället valde jag att göra min plikt som soldat. Bara för att jag var rädd. Jag var skräckslagen. Jag ville inte sätta mig upp mot regeringen och armén.

Jag var rädd för att bli straffad och förnedrad. Jag åkte och krigade därför att jag vid den tidpunkten var en fegis och för det ber jag mina soldater om ursäkt för att jag inte var den ledare jag borde ha varit.

Jag ber också irakierna om ursäkt. Jag säger till dem, förlåt för utegångsförbuden, för husrannsakningarna, för dödandet. Jag hoppas att deras hjärtan kan förlåta mig.

Många olika sorters frihet

Ett av skälen till att jag inte vägrade delta i kriget från början var att jag var rädd för att jag skulle förlora min frihet. I dag, när jag sitter bakom galler, inser jag att det finns många sorters frihet och att jag trots att jag är inspärrad ändå är fri på många sätt.

Vad ska vi med frihet till om vi är rädda för att följa vårt samvete? Vad ska vi med frihet till om vi inte kan leva med våra egna handlingar? Jag är inspärrad i ett fängelse, men jag känner idag mer än någonsin ett band till hela mänskligheten.

Bakom detta galler sitter jag som en fri människa eftersom jag lyssnade till en högre makt, mitt samvetes röst.

När jag satt helt isolerad råkade jag komma över en dikt, skriven av en man som vägrade och gjorde motstånd mot den nazityska regeringen.

Han avrättades därför att han gjorde det. Han hette Albrecht Haushofer och han skrev denna dikt medan han väntade på att bli avrättad.

SKULD
Jag bär lätt på det
som rätten enligt lag
beskyller mig för:
planer och avsikter.
Förbrytare vore jag
om jag svek mina plikter
och inte planerade
för folkets morgondag.
Min egentliga skuld
kan rätten inte förstå,
jag borde tidigare
ha rott handlingen i hamn,
jag borde kallat otyget
vid ännu värre namn,
mitt fördömande hade jag
tyvärr låtit vänta på...
Jag känner att skulden
mitt hjärta beklämmer:
Jag har mitt samvete
så länge förrått
jag har mig själv
och andra försmått
jag hörde hela vägen
denna entoniga jämmer
jag hade varnat, men utan
en hårdhet tillräcklig
Och nu i dag vet jag
till vad jag var skyldig...

Till dem som fortfarande håller tyst, till dem som fortsätter att förråda sitt samvete, till dem som inte kallar otyget tydligare vid dess namn, till dem av oss som fortfarande inte gör tillräckligt för att vägra och göra motstånd, säger jag "kliv fram". Jag säger "befria era sinnen".

Låt oss gemensamt befria våra sinnen, göra våra hjärtan mjukare, trösta dem som är sårade, lägga ner våra vapen och kräva tillbaka oss själva som människor genom att stoppa kriget.