Asylsökande hoppas på
riksdagsbeslut om amnesti

På onsdag röstar riksdagen troligtvis igenom ett förslag om att asylärenden från och med den 31 mars nästa år ska kunna prövas i domstol som sista instans.

Samtidigt föreslår fem riksdagspartier - alla utom socialdemokraterna och moderaterna - att alla personer som har sökt asyl senast ett år innan förändringen sker ska få permanent uppehållstillstånd, förutsatt att de uppfyller vissa villkor.

Tahere drömmer om ett normalt liv

En av de tusentals asylsökande som gömmer sig i Sverige är Tahere. Hon har levt gömd med sin tonårige son under nästan två års tid och de bor nu någonstans i Uppsala.

Hon flydde från Iran för drygt fem år sedan, eftersom hon var rädd för att regimen skulle ta hennes liv på grund av hennes politiska verksamhet.

- Iran är ett fängelse för alla människor, särskilt för kvinnor, säger hon.

Hon lyfter fram att gifta kvinnor är maktlösa gentemot maken i Iran. Han har rätt att förtrycka och misshandla sin fru så mycket han vill. Homosexualitet och sex utanför äktenskapet straffas med döden av den religiösa staten.

Tahere kan inte förstå hur Migrationsverket kunde ge henne och sonen avslag på asylansökan. En amnesti skulle göra så att de kan leva ett normalt liv igen - om förslaget går igenom.

- Jag hoppas att det gör det, säger hon.

Inlåst på Migrationsverkets förvar

I Märsta ligger ett av fem låsta förvar som Migrationsverket ansvarar för. Enligt Per Sörensen som är chef för avdelningen i Märsta sitter där personer som ska skickas ut ur Sverige.

Antingen har de dömts till utvisning för något brott, eller så bedöms de inte vilja samarbeta med Migrationsverket om att avvisas efter avslag på asylansökan, säger han. Det finns ingen tidsgräns för hur länge en person får sitta inlåst på förvaret, men minderåriga får maximalt sitta där i 72 timmar.

Amin Mazaherian (till vänster) med två medfångar.

Migrationsverkets personal hjälper Yelahs reportrar genom att arrangera en pratstund med två av de intagna. Vi passerar två låsta dörrar och måste lämna ifrån oss kamerorna.

I ett kalt besöksrum träffar vi Danyal från Palestina och Amin Mazaherian från Iran. De säger att de tillhör gruppen som anses vara samarbetsovilliga. Utvisningsdömda sitter där aldrig längre än två veckor, medan de själva har bott på förvaret i flera månader, säger de.

En av de frihetsberövade på flyktingförvaret.

Danyal är jurist, gift med en kroatiska och de har två barn som är födda i Sverige. För två månader sedan grep polisen honom i en rutinkontroll, mitt framför ögonen på familjen. Danyal säger att han inte visste att han var efterlyst, att han aldrig hade fått något beslut om avvisning på posten.

- Jag är inte kriminell. Jag har inte brutit mot lagen och har aldrig ens fått fortkörningsböter eller någon anmärkning från inkasso, säger han.

Han berättar att han dessutom har försökt hjälpa de svenska myndigheterna med att bli av med honom. Han försökte arrangera med sin frus ursprungslands ambassad om att få åka till Kroatien, men motarbetades upprepade gånger av polisen, säger han.

Polisen kohandlade sig slutligen till att få vara med i ambassadbyggnadens besöksrum under förhöret, i strid med diplomatiska regler, berättar han. Kroatien ville dock inte heller ha honom.

Båda berättar att de har gått ner i vikt. Att alla intagna lider av matsmältningsproblem och att de får en enformig kost. De har bett om att få laga maten själva, men det får de inte.

När vänner och släktingar kommer på besök med matpaket får de äta maten i besöksrummet, men inte ta med den upp på avdelningen.

- Vi behandlas som djur. Sämre än djur. En hund får gå med koppel i skogen morgon och kväll. Vi får en timme om dagen på en rastgård, säger Danyal.

Fångad mellan Iran och Sverige

Amin Mazaherian säger att han hade jobb och betalade skatt innan han togs in på förvaret på nyårsdagen i år. Den 14 juni skickades han till Iran med flyg, men han släpptes inte in i landet. Det blev återresa direkt och han kom tillbaka till förvaret.

- Ett häkte hade varit bättre. Därifrån kan man åtminstone få permission. Jag har inte fått vara hemma hos min familj på nio månader, säger han.

Byggnaden bär många spår efter rymningsförsök.

Det värsta är ovissheten, menar de. De vet inte hur länge de kommer att sitta inlåsta. Att vara frihetsberövad tär på både kropp och själ, intygar båda.

Ingen av dem tycker att det finns några rättviseskäl emot en allmän amnesti. Tvärtom tycker de att det är ett steg på vägen bort från godtyckliga asylprocesser, felbehandlingar och orättvisor. De hoppas att riksdagen godkänner amnestiförslaget på onsdag.

- Vi ber till Gud om det varje dag, säger Danyal.

Text och foto:
Andreas Bryhn
Anna Olofsson

Danyal och Tahere har av säkerhetsskäl bett oss att inte skriva vad de heter i efternamn.