Sverige och Afghanistans
nya ledare

Afghanistans president heter Hamid Karzai. Han utsågs av USA till att leda landet under ockupationen och valdes senare under uppseendeväckande former till president. Han har förnekat att han har varit rådgivare till det amerikanska oljebolaget Unocal, något som bland annat nyhetsförmedlarna BBC, CNN och Christian Science Monitor har påstått.

Mindre omstritt när det gäller Hamid Karzai är att han stödde talibanerna på 1990-talet, men tackade nej till att bli deras FN-ambassadör.

Han är också numera mycket mån om att få tillbaka talibanerna under maktens paraply, vilket bland annat Newsweek har rapporterat.

Vem som är västvärldens vänner och vem som är fiender varierar nämligen kraftigt i landet. Talibanregimen fick ju sin sista stora slant från USA bara några månader innan invasionen (läs mer via länken).

Nytt fuskval banar väg för krigsherrarna

Parlamentsvalet härom månaden resulterade i ännu en församling som domineras av krigsförbrytare och andra brottslingar. Nyhetsbyrån AFP intervjuade Neik Mohammed Kabuli från Nationella Demokratiska Institutet och parlamentsledamoten Sabrina Saqeb, som båda menade att krigsherrarna, mujaheddinerna, fanns i majoritet.

- Parlamentet är mellan 60 och 70 procent mujaheddiner eller liknande, sade en FN-analytiker, som bad att få vara anonym, till nyhetsbyrån ("Afghanistan's new parliament dominated by warlords", AFP 051216.

BBC skrev att flera kvinnor hade valts in tillsammans med "[f]öre detta mujaheddin-befälhavare, påstådda opiumbaroner och före detta talibaner, inklusive Mulla Rocketi, berömd för sin forna stridsförmåga".

- Brottslingar är brottslingar. Många av dem som sitter här har gömt sig under demokratins flagga. Kommunister, krigsherrar och talibaner som dödat vårt folk borde i stället ställas inför rätta, sade parlamentsledamoten Malalai Joya till Svenska Dagbladet.

Varför vinner skurkarna valet?

Men varför vill afghanerna bli styrda av krigsherrar, före detta talibaner och quislingar från den sovjetiska ockupationen? Eller vill de verkligen det? Det kanske är något här som vi inte får tillräcklig information om.

De afghanska valen har präglats av krig, ockupation, våld, hot och fusk. Om liknande val skulle ägt rum i, säg, Iran eller Vitryssland, så skulle de med rätta ha fördömts och hånats av de flesta.

Men nu är det Västerlandet som håller i taktpinnen och då låter recensionerna annorlunda. Det är allt ifrån glädjetjut om att det är ett demokratiskt mirakel som vi beskådar i Afghanistan, till att detaljer som borde höra hemma i rubrikerna istället hamnar sist i nyhetsartiklarna.

Det finns också många ärliga undantag. Sveriges Radios Ekot-reporter kallade presidentvalet 2004 för "problematiskt" och Göteborgsposten beskrev det som "rena parodin".

Det vi inte fick veta om det senaste parlamentsvalet rapporterade bland annat kvinnoorganisationen Rawa. Fusk och våld gjorde det återigen möjligt för ockupationsmaktens mest brutala medhjälpare att roffa åt sig röster.

Mehmooda Sheikiba, Rawa-medarbetare i huvudstaden Kabul, skrev att "om amerikanerna vore [vårt folks] befriare, skulle de inte ha tillåtit omkring 200 brottslingar och ärkefiender till demokratin att bana sin väg till parlamentet och de provinsiella styrelserna. Efter fyra år ser folk att alla 'befriarnas' löften bara var lögner".

Svenska springschasar

Sverige har sedan flera år militärer på plats i Afghanistan, i den så kallade Isaf-styrkan. Isaf leds av militäralliansen Nato. På Natos hemsida står att Isafs roll är "att hjälpa regeringen i Afghanistan och det internationella samfundet med att upprätthålla säkerheten inom det område som styrkan är verksam i".

Sverige är alltså inte neutralt i Afghanistan, för då skulle svensk militär inte bara hjälpa regimen utan även försöka förhindra landets inhemska och utländska härskares våld.

När svenska militärer agerar springschasar åt Afghanistans regim och USA blir USA avlastat i sin ockupation. När Isaf ökar sin insats med 6 000 soldater i vår kan USA samtidigt dra tillbaka 3 000 soldater för att exempelvis sätta in dem i Irak. En del av truppökningen står Sverige för.

Och det finns mer i potten än så. För hur det än ligger till med kopplingen mellan president Karzai och oljebolaget Unocal så är båda sugna på att låta Afghanistan bli ett genomfartsland för centralasiatisk olja och naturgas. USA:s byrå för energiinformation skrev i sin landanalys för Afghanistan 2004:

"Under mitten på 1990-talet eftersträvade Unocal en möjlig naturgasledning från Turkmenistans gasfält i Dauletabad-Donmez via Afghanistan till Pakistan, men drog sig ur efter USA:s raketattack mot Afghanistan 1998. Den afghanska regeringen under president Karzai har försökt återuppliva Trans-Afghan Pipeline-planen..."(Afghanistan Fact Sheet, juni 2004).

Svenska Sida fyller i, från sin egen läsvärda landanalys för Afghanistan:

"Konkurrensen om olje- och gastillgångarna i Centralasien har hårdnat efter Sovjetunionens sammanbrott. En rörledning från Turkmenistan genom Afghanistan till Pakistan har diskuterats. Oljebolag från USA och Argentina har, tillsammans med olika saudiska partners, konkurrerat om tillstånd att transportera gasen och bygga ledningen.

Gasfyndigheterna ger en delförklaring till varför konflikten är så svårlöst. Afghanistan har blivit en bricka i ett spel där intressen i Pakistan, Turkmenistan, Iran, Turkiet, USA, Saudiarabien m.fl. står för regin och stöder olika rollinnehavare"

Sverige har också en pjäs med i spelet. Säkerhetsläget i Afghanistan har hittills varit för dåligt för pipeline-planen, men truppförstärkningarna från Sverige och de andra Isaf-länderna skulle ju kunna göra underverk. Såklart att Sverige ska ha en bit av den energirika turkmenska kakan.

Att konflikten i Afghanistan hålls igång av krigets klassiska drivkrafter blir särskilt tydligt nu när Nederländernas parlament verkar vägra skicka ner fler trupper. Då ryter den gamle trotjänaren till Bush-regimen Paul Bremer till i tidningen de Volkskrant och varnar för att USA kan straffa Nederländerna ekonomiskt om landets parlament inte lyder.

Biståndsarbetarna sammanknippas med ockupanterna

Under de senaste årtiondena har det även funnits andra svenskar i Afghanistan än militärer. Volontärer och organisationer som har hjälpt till med bland annat utbildning. Som har tagit fasta på att utveckling börjar inuti och inte göds med bomber. Deras uppgifter försvåras förmodligen i och med det västerländska våldet, som de lätt sammanknippas med.

I maj förra året förstördes Svenska Afghanistankommitténs kontor i Jalalabad under ett upplopp riktat mot USA:s övergrepp. Samma öde drabbade kontor som tillhörde två FN-organ. Hade det hänt om FN och Sverige inte hade varit inblandade i ockupationen? Kanske inte.

Men nu är vi det. Allt tal om det goda, neutrala, frihetsälskande Sverige ljuder ganska falskt. Sveriges Afghanistan-styrkor var de fjärde hårdast drabbade när det gällde dödsoffer förra året.

När USA:s militär höll skenval, mördade och härjade i Vietnam sågs den av de flesta som inkräktare. Nu när Sverige hjälper USA att göra detsamma i Afghanistan är det hög tid att börja kalla en spade för en spade.